Exchange [SV]

Super Awesome!!!!

Asså, med all rätt längtar man efter ett nytt inlägg för dina texter är fruktansvärt välformulerade!

Vad det gällde frågan i förra inlägget så är jag för tillfället väldigt intresserad av Cory men har ingen preferens annars. Jag gillar dock rolluppdelningen.

Men, jag går emot stormen lite i detta, så tycker jag att det möjligtvis går lite fort fram i karaktärsbeskrivningar. Enligt mig ska det ta sin lilla tid innan man förstår hur folk är. När man träffar en person på gatan så ser man ju inte direkt hur den personen är, utan man måste lära känna personen för att få en uppfattning om det. Men det är som sagt min åsikt och jag står fast vid att alla ska få skriva som dem vill
Känn dig bara inte stressad med karaktärsbeskrivningar för att andra vill ha dem!
Det är din berättelse och vi är bara här för att vi gillar den! ^^

Tack så mycket alla!
Här kommer ännu ett kort kapitel, men som sagt så kommer längden att variera.

HedwigPotter: Jag förstår vad du menar och tackar för att du uttryckte din åsikt. ^^ Jag blev bara lite nyfiken på vilken personlighetsbeskrivning du syftar på. Det är nämligen så att ingenting som jag lagt upp än har påverkats av läsarnas "önskemål", eftersom det redan funnits med i texten jag skrivit.

***

Kapitel 1.6

Zam rörde sig försiktigt bort mot pojken i sängen.

Cory, påminde han sig själv att han hette och försökte finna lite av det självförtroende han annars alltid bar med sig. Vad hade hänt med det? Det här var en situation han inte var förberedd på, därför hade självförtroendet svikit honom. Han försökte återfå kontrollen över detta också, men det gick inte så bra.

Han stannade till vid sidan av sängen för att inte visa sig för närgången. Cory tittade inte ens upp på honom.

"Ehm... Hej", började Zam efter ett kort tag. Han hade ingen aning om vad han höll på med. Det här kändes så oerhört fånigt. Vad förväntade han sig? Att den stumme pojken skulle svara honom? Han hade inte sagt ett ord i hela sitt liv. Varför skulle han göra det nu?

"Jag heter Zam. Zam Rode", fortsatte han, snubblandes på orden. "Om du känner dig osäker på någonting... eller behöver hjälp med något, så kan du komma till mig."

Och det fåniga steg ytterligare. Han kände för att slå sig på pannan. Men Cory visade fortfarande inga tecken på att han hade hört honom. Zam visste inte om det gjorde det värre eller förenklade det hela. Han började tvivla på att den här pojken kunde klara sig själv. Han satt bara där utan att röra en min. Kunde han ens röra på sig?

Zam kunde se små antydningar till att Cory levde i alla fall. Ibland blinkade han. Ibland förflyttade sig blicken, om så bara en millimeter. Det var som om han var där, men ändå inte. Som om han valde att inte lyssna, valde att vända sig bort från allt runtomkring sig.

Det kändes kusligt.

-
Efter en stund - då Zam bara stått och så diskret som möjligt granskat pojken - öppnades dörren in till rummet. Richard steg in. Han och två andra killar delade sovsalen med Zam och nu också Cory. Den nyanlände slängde en blick bort mot pojken i sängen, rynkade lite fundersamt på ögonbrynen och vände sedan uppmärksamheten mot Zam.

"Vad gör du?" frågade han, antagligen väldigt oförstående med tanke på att Zam bara stod något steg bort ifrån sängen där Durmstrangeleven satt.

"Jag har fått i uppgift att..." Zam visste inte riktigt hur han skulle fortsätta meningen. "Att ta hand om honom."

Han knyckte lite med huvudet mot Cory och Richard nickade sakta.

"Okej..." sa han, verkade inte så villig att fördjupa sig i det hela. "Men följer du med till duellklubben sen då?"

Zam bet sig löst i läppen. Klockan närmade sig halv sex och duellklubben skulle börja om en halvtimme.

"Jag vet inte", sa han uppriktigt och slängde en ny blick bort mot pojken. Han verkade ha rört sig lite. Istället för att titta in i väggen såg han ner på sina händer i knäet. Ingen stor förändring, men i Zams ögon blev han plötsligt lite mer levande.

"Sa inte McGonagall att han kunde klara sig själv?" frågade Richard då.

Zam slängde en misstänksam blick mot sin vän.

"Tjuvlyssnade du?"

"Och? Vill du hålla det hemligt?" Richard höjde lite på ögonbrynen. När han ville så kunde han verkligen vara bestämd, och rätt spydig också för den delen.

Zam suckade.

"Nej, det är nog ingen idé", sa han kort.

En kort tystnad följde.

"Så du följer med till duellklubben eller?" fortsatte Richard att fråga efter ett tag.

Zam nickade.

"Ja, det gör jag."

Awesome!

Superbra!

Jäättebra!

Fortfarande lika bra som de andra delarna

Jättebra!

Otroligt bra

Tack, tack!
Hogwarts har förändrats sedan striden år 1998. Förändringarna kommer ni att få märka av allteftersom, men den första visar sig i det här inlägget; Duellklubben.

Gott nytt år på er! Må 2013 bli ett bra år. ^^
***

Kapitel 1.7

Duellklubben var - till skillnad från lektionerna - till för varje elevhem för sig. Alla i årskursen fyra och högre fick chansen att lära sig duellera och även få några extra lektioner i Försvar mot svartkonster. Anledningen till detta var för att eleverna skulle bli bättre förberedda om något skulle hända. Flera lärare var skeptiska till förslaget, eftersom de var helt försäkrade om att inget ont kunde hända dem nu när Voldemort var besegrad, men Professor McGonagall tyckte inte samma sak. Zam hade börjat i duellklubben så fort han var gammal nog för det. Han fascinerades av de två stora slagen som skett under nittonhundratalet, som antagligen skulle bli hans huvudämne till uppsatsen under GET-proven samma år, och tyckte att det var bäst att lära sig lite extra tekniker för att kunna vara på den säkra sidan. Sedan gillade han att duellera. Det var en stor omväxling från vardagen och han fick chansen att utöka sina magiska erfarenheter.

Han och Richard steg in i stora salen där duellklubbarna hölls onsdagar och torsdagar klockan sex till åtta. Det var inte bara Ravenclaw som hade duellklubben på torsdagar; Hufflepuff kom efteråt.

Som vanligt var salens fyra, långa bord uppställda mot väggen. Rakt över det stora rummet fanns fyra nästintill kvadratiska podier istället. Mellan varje podium fanns en magisk barriär, för att hålla ute distraherande ljud och starka ljusblixtar. Podierna var till för varsin årskurs. Den fjärde årskursen hade det första podiet och den sjunde årskursen hade podiet längst bort. Det kändes som bara några veckor sedan Zam lite osäkert gick fram till det närmsta podiet för sin första lektion. Nu gick han utan att tveka raka vägen till det andra podiet. Flera Ravenclawelever från samma årskurs stod redan och väntade. De i sjunde årskursen hade redan kommit igång. De hade tillåtelse att öva utan tränare om denne inte kommit.

-
"Ska vi två duellera som vanligt, eller?" frågade Richard efter det att de stått och väntat under tystnad en stund.

Zam tittade lite på honom.

"Du vinner ju alltid över mig", sa han kort. "Jag skulle behöva en mer jämlik motståndare."

Richard flinade lätt.

"Jag måste erkänna att det är kul att vinna", sa han och vände blicken mot podiet igen, där en lång man nu ställt sig i mitten.

Professor Stokes var läraren i Förvandlingskonst och hade - bortsett från dessa lektioner - ansvar för duelleringen i årskurs fem. Han var lång och rätt mager, men väldigt skicklig med trollstaven. Den raka huvudformen, den spetsiga hakan, det korta, gråa håret och den stela minen fick honom att se oerhört arg och sträng ut, men i själva verket var han lugn och oftast omtänksam.

"Välkomna till dagens duelleringslektion", sa han med sin kraftiga, irländska brytning. Han såg ut över eleverna, mötte deras blickar var och en för sig. "Idag ska vi testa på något annorlunda; nämligen variation. Idag är det jag som bestämmer vem ni ska duellera mot. Duellerar man mot samma person för länge lär man sig tillslut dennes tekniker, och det är inte så passande att bara klara av en motståndare, när det finns så många andra."

Zam sneglade på Richard. Han såg inte så glad ut över nyheten. Zam visste att hans vän inte hade världens bästa självförtroende - även ifall han var väldigt duktig i det mesta - och behövde någon som kunde stärka det. Nu skulle han bli tvungen att kämpa mot sådana som kanske låg på hans nivå, och om han förlorade skulle han vara på dåligt humör efteråt.

Professor Stokes började gå runt och para ihop elever som skulle duellera. Zam hörde honom säga något om "utmaning" och "bra övning", men kunde inte uppfatta mer än så i vimlet.

När mannen kom fram till Richard och Zam började Zam se sig om för att ta reda på vilka som ännu inte hade fått någon partner. De var inte jättemånga i årskursen, så det var lätt att hålla reda på dem. En liten grupp längre bort stod och väntade otåligt på att bli hopparad med någon.

"Thompson", sa Stokes och såg ut att fundera en stund. "Du får duellera med Lothus."

Zam kunde se hur Richards ögon vidgades av något som kunde vara chock. Philip Lothus var säkert inte bättre än Richard själv, men Zam var medveten om hans talang för överraskningar. När Stokes gick vidare och ställde sig framför Zam märkte pojken av Richards menande uttryck innan han försvann bortåt.

Stokes såg ut att fundera en lång stund. Det verkade inte finnas någon passande motståndare till Zam. Pojken kände hur han granskades, scannades av helt och hållet. Det verkade ha tagit en evighet innan professorn öppnade munnen igen.

"Rode. Du får duellera mot Elwira."

Samantha Elwira. Zam visste om alla namn i femte årskursen i hans elevhem, men han visste inte mycket om deras personligheter. Han hade fått uppfattningen om att Samantha var tystlåten, men snäll. Han kunde inte föreställa sig henne som en duellerare, även ifall hon säkert var duktig på besvärjelser.

Stokes hade gått vidare och Zam försökte leta upp Samantha bland eleverna. Han hade ingen aning om hur den här duellen skulle gå. Det skulle bli spännande att se.