Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

ginnyw123, ljug inte gmn ♥

jag ljuger inte, det är du som ljuger gumman♥

nu gör du det igen ♥

jag ljuger inte, someone else som heter hanna ljuger♥
(men vi kanske ska ta och sluta spamma ner tråden och ta detta via uggla xD♥)

Gillade eran diskution ginnyw123 och HannaPanna men du måste inse Elin att du har talang! ♥
(aja baja Elin det är fult att ljuga xD)

du Elin har inte din mamma och pappa sagt åt dig att det är fult att ljuga? Du har en underbar talang♥♥♥

Mera! ^^

Haha M.Potter och Ginny Weasley99, ni är bara för söta♥
Jag vet att det är fult att ljuga, men jag ljuger inte
Yori, det kommer antagligen ett kapitel ikväll!

låva att du lägger upp det idag!

Kapitel 3, Tomhet.

Tåget rullar fram. Det faller regndroppar utanför fönstret. Lite sorglig stämning nästan, så grått och trist ute. Innan hade det vart sol. Innan lappen där det stod ”Rue Hazel” hade blivit dragen.
Killen, Thresh, sitter i sin kupé han också, tror jag. Det är ingen jag någonsin har känt, eller ens vetat att han existerade. Han skulle lätt ha bättre chans än jag i spelen. Jag lägger mig ner på sängen och tittar upp i taket. Madrassen är mjuk och det känns som om jag blir omsluten av sängen. Det känns som jag inte har sovit på dagar...
Några minuter, eller kanske timmar, eller dagar, så vaknar jag med ett ryck av att någon rycker upp dörren. Jag reser mig yrvaket.
”Vad?” säger jag och gäspar.
Gemma står i dörren och jag gnuggar mina sömniga ögon. ”Det är middag...” säger hon ”Kom med”
Jag ställer mig upp och tittar ut genom fönstret. Det är ljust ute, men grått. Tråkigt. ”Rue, kom nu” säger Gemma.
”Ja, jag kommer” säger jag trött och går med henne ut. Vid middagsbordet sitter våra handledare, Chaff och Seeder, och killen Thresh. Alla nickar kort, jag gör samma sak.
”Hej” säger jag och sätter mig bredvid Seeder. Gemma lägger upp mat till sig själv och gör en gest mot mig. ”Ta för dig”
Jag blir smått chockad av maten. Snacka om lyxigt. Fast, kanske borde jag kunnat räkna ut det med tanke på rummen. Jag tar av lite enbärssoppa (fråga mig inte om enbärssoppa, inte visste jag att man kunde göra soppa av enbär!) och sallad. Gemma ler, hon verkar vilja att jag ska ta något annat också. Jag tittar ner i soppan, det här räcker väl? Den är god, smakar enbär (överraskning, jag vet.) och något annat. Salladen består av quinoa, tomat, vitkål, oliver, paprika och mozzarellaost. Det är minst lika gott som soppan. Det känns som om jag inte har ätit på dar. Jag trycker i mig så mycket av soppan och salladen jag kan.
”Ska du inte ha något annat än soppa och sallad” frågar Seeder och flinar.
Jag fnittrar till. ”Nej, det är så gott!”
Seeder skrattar och nickar. ”Ja, det har du rätt i” säger hon. De andra vid bordet skrattar också.
Thresh tar inte heller av så många olika rätter, både han och jag är ovana vid den här sortens lyx.

Jag vaknar kallsvettig mitt i natten, flämtande efter luft. Hungerspelen. Jag drömde om det igen. Precis samma dröm som föregående natt. Jag försöker ta djupa andetag och andas lungt. ”Det är okej Rue” försöker jag intala mig själv ”Det var inte på riktigt” Men det kommer bli riktigt, eller nära i vilket fall som helst.
Jag vänder på mig, försöker lägga mig så nära väggen som möjligt. Det känns tryggare så. Täcket reflekterar min kroppsvärme, det är precis lagom, jätteskönt.
Jag försöker somna om. Det går inte. Inte efter drömmen. Jag går fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Det är kolmörkt ute. Jag suckar och tänker på min familj. En tår faller på min hand på fönsterbrädan. Flera tårar. Jag torkar bort de. Jag slänger mig på sängen och hulkar i kudden. Saknaden av min familj gör mig så ledsen. Även om det bara har gått ungefär en halv dag.
Tänk om jag aldrig får träffa dem igen?
Tanken slår mig så hårt, jag känner mig tom, ensam. Jag går upp till fönstret igen. Tänk om. Om jag aldrig kommer hem igen. Tårarna börjar rinna igen och den här gången låter jag de bara rulla ner över kinderna. Det smakar salt på läpparna.

”Rue!” kvittar Gemma ”Dags att gå upp nu sockertopp!”
Sockertopp. Precis vad jag känner mig som. Inte.
Gemmas naivhet gör bara att jag känner mig ännu tommare och ensammare. Hon går ut. Jag masar mig upp ur den sköna sängen och går för att öppna garderoben. Där ligger ett par kläder som Gemma säger att jag ska ta på mig. Jag rynkar på näsan åt de. Ett par illrosa byxor, en t-shirt i ungefär samma färg och en kofta i ett konstigt, plastigt material som är guld och grönglittrig. Hemska allihop.
Jag öppnar garderoben och hittar några normala plagg. Sätter på mig ett par blåa byxor i skönt material, ett vitt linne och en huvtröja.

Enjoy reading!