Boldors hemlighet

Ledsen för inaktiviteten. Stort geografiprov på fredag. Jag går i femman och vi ska lära in oss två tjocka häften. Läsa en tjock geografibok och lära in 100 frågor som står på papper. Här kommer ett kapitel i varje fall. Om nu undrar så kommer det in många nya karaktärer för att jag har planerat en sak med de fyra elementen. Eller fem som det blir i min.

Kapitel 15

Will

Jag vaknade av att min nya väckarklocka. Min nya kattunge Venus jamade. Jag fick hennes för tre månader sen- Samtidigt som det senaste hungerspelen var. Jag döpte henne till Venus för att hedra Distrikt 8 Venus. Jupiters syster. Jupiter och Mars som tävlades syster. Jupiter hade varit min favorit. Det var så nobelt att offra sig för sin syster och ta sitt liv för sin bror. Venus var röd med lite ljusare ränder. Jag gick ut från mitt sovrum och in i mitt huvudrum och gick snabbt in i kattrummet och tryckte på den mekaniska monitorn som visade att Venus skulle ha 400 gram torrfoderflyngor med mjölk och två fiskar till frukost. Till lunch skulle han få en skaldjurstalrik med två humrar och massor med räkor och skalade musslor. Med hummersås och fiskpotatis. Och en kattkaramell till efterrätt. Till middag skulle han få tre stora rejäla kycklingklubbor med fiskris och kyckling och fiskcurrysås. Och så en hel fin fisk utan huvud och ben som skulle vara lite salt och mycket pepper och krydda med kyckling och lammsmak. Jag klappade honom och gick ner i trappen genom en lång sal. Tre våningar till och sen en till. Så gick jag genom vardagsrumsvåningen. Sen mötte jag mamma och hon frågade vad jag ville ha. Hon tryckte på några knappar och jag fick det. En skål med fil och torkade jordgubbsflingor. Fem tjocka pankakor med sirpa och smör. Så fick jag varmt bröd. Jag åt och så kom skolbussen. Jag är nog den enda i huvudstaden som inte gillar den. Jag ville vara normal. Som dom i distrikten. Jag var en 13-årig tjej. Varför var jag en huvudstadsbo? Jag åkte till skolan med ledsen min.

-Spring! Jag försökte att undvika lågorna. Jag hade varit på den nionde våningen. Den näst högsta medans resten av familjen var vid första eller andra. Jag stannade snabbt och kollade ut genom ett fönster. Den var ute. Mamma, Pappa, min lillasyster. min lillebror, min storebro och mina två storasystrar. Nu var jag på sjunde våningen. Jag höll Venus i min famn och hon jamade förfult. Trappan brann så jag hoppade ner i hålet. Istället för att komma till sjätte kom jag till den femte. Jag hade ramlat två våningar. En våning var 3 meter hög. Sex meter hade jag ramlat. Det var ett under att jag överlevde. Venus jamade ennu mer nu. Jag fortsatte att springa av rädsla. Skolan hade iallafall gått bra. Elden var bakom min rygg och jag sprang, Nu var jag utmattad och ennu långsammare. Det var pågrun av fallet. Jag sprang och såg ett öppet fönster.
-Will! ropade dom. Will! Venus hoppade ut ur min famn plötsligt och sprang runt. In i lågorna. Hon hamnade i en cirkel och jag försökte rädda henne. Men förgäves. Hon jamade oroligt efter hjälp och lågorna tog henne. Min katt. Jag fortsatte att spranga och det blev ett hål i golvet. Jag föll. Från femte till första våningen. Fem våningar föll jag. 15 meter. Jag var svag och kunde inte röra mig. Ytterdörren var precis bredvid men jag nådde dn inte. Då kom elden till denna våning. Den svepte sig omkring mig i en cirkel. Det brände. Jag skrek. Så ont gjorde det. Var detta slutet för mig, Will Vandom? Svaret var enkelt. Ja

Jag vakade och det var några personer omkring mig. Venus låg i min famn. En av dom som var omkring mig var min hjälte.
Jupiter

Fantastiskt!!! Bästa kapitlet! Förlåt en gång till för att jag inte har läst...

Här är nästa kapitel. Om ni tycker att namnet Will Vandom låter bekant är för att det har varit med i en tv-serie som jag gillade när jag var liten. Jag ritar av figurerna innan jag skriver om dom och så formades hon. Kortklipp rött hår och ett strålande leende. Nog med det. Nu till kapitlet.

Kapitel 16.

Will

Jag hade blivit väl omhändertagen av dom. Jupiter, Samuel och Emma. Och djuren. Jupiter hade blivit förvånad om att jag var en huvudstadsbo som ville att hon skulle vinna spelen. Nu var det morgon och vi var på väg till en stad. Jag red med Jupiter för jag hade ingen häst. Det skulle jag nog få. Vargungen sköt och hans mamma buffade på honom. Jag skrattade. Så kom vi fram till en stad. De vuxna vargarna Ulv och Leaf gick bredvid varandra medans Klink envisades om att vara i min famn vilket gjorde Venus avundsjuk. Vi gick till ett stall och Samuel hälsade på en man. Medans de pratade gick jag in den andra delen av huset som var hem åt extotiska(vet inte hur man stavar det) djur. Då såg jag något som plågade mitt hjärta. En tiger som satt insperrad med massor med kedjor. Hon var mycket vacker. Hur kunda man bura in dom. På jorden fanns det bara 100 vilda tigrar kvar(det här är i framtiden det behöver inte hända men i denna ff gör det det) Det var sorligt. Tigern såg på mig med sina stora blåa ögon. Den hade blåa ögon som blänkte som ädelstenar. Då såg jag det. En prisskylt!
Tiger
Hona
Fyra år
Pris för denns skinn. 1000 mynt per bit.
Pris för tigern med redskap för att flåsa skinn 10000 mynt. Redskapen = 3000 av det,

Hur kunde det göra det. Döda den. Om man tog bort redskapen skulle tigern kosta 7000 mynt. Det var mycket. Jag hade 500 mynt i fickan som jag fick när jag kom hit. De andra hade knappast så mycket. Jag gjorde det jag aldrig annars skulle göra. Jag smög fram till katedern och tog mannens plånbok. Jag tog 6000 för tigern. Samuel var berädd att ge mig 500 för en häst. OM jag fick dom pengarna och tog det jag hade skulle jag kunna köpa den och släppa den fri. Jag smög ut och berättade och dom tycket det var knäppt och att tigern var tvungen att bli fri. Vi gick till mannen.
-Vi vill inte ha en häst. Vi vill ha din tiger. Han nickade. Om ni har pengarna. Vi tog fram pengarna. Det innebär att ni inte får verktigen. Vi nickade. Han tog fram ett koppel och satte det på tigern. Det såg obekvämt ut. Vi gick iväg med tigern och släppte lös den i en skog 4 mil därifrån. Jag tyckte jag hörde ett tack. Det hördes igen. Tack från Raya.

Jag satt på Jupites häst med henne. Jag undrade vad tigern gjorde. Då hörde jag ett ryt. Fram sprang en tiger. Alla hoppade av hästarna så att de inte skulle tappa tylarna. Jag var den enda som var lugn. Tigern sprang till mig och jag kramade den. Det var tigern vi befriade.
-Tack för att ni räddade mig. sa hon. Jag kunde förtå henne. En sadel föll rån himlen(helt random jag vet men jag hade inget bättre att skriva Okej!). Och tyglar. Sadeln var i mörkt läder och hade guldiga tigrar ingravderade. Den passade Raya perfekt. Tygelbättet var i guld och var perfkta åt en tiger. Raya nickade att jag fick sätta mig upp på henne. De red på hästar och jag på en tiger. Tjugo dagar till och vi skulle få nästa ledtråd också.

Super!!!!

Kapitel 17

Raya

Det började bli skymning och vi skulle nog snart slå läger. Vargvalpen busade med katten och de fick ständigt säga till dom. Deras underliga språk kunde jag. Det hade en mystisk vit tiger gjort. Jag hade levt i en dal med andra tigrar. Som en flock. Vi var 1000 tigrar i denna dal. 700 av oss var honor. En dag så kom denna tiger till dalen. Han var vit och hade blåa ögon. Som jag. Han hade ett märke som såg ut som en halvmåne. Märket var orangest. Alla honor hade samlats runt honom, utom jag. Alla ville få honom till partner för att han var en ståtlig tiger. Jag hade inte brytt mig. Jag var ju den som var minst ståtligast i flocken tyckte alla. På grund av mina blåa ögon. De andra hade gröna. Tigern kom fram till mig och började prata med mig. Vi hade tillbringat hela kvällen tillsammans och sen hade han försvunnit. Alla honor tyckte att det var konstigt att han hade gillar mig. Det brydde jag mig inte om. Varje natt kom han och jag blev mer fäst vid honom. Han hade varit underbar. Han beslutade sig för att stanna. I ett år levde vi tillsammans. Han hade lärt mig människornas språk. Vi hade också tvillingar. En dotter och en son. Sonen var orange med en vit pärla i pannan. Pärlan var formad som en halvmåne. Dottern var vit och hennes märke hade färgen orange och såg också ut som ett halvmåne. Båda barnen hade våra blåa ögon- Men sen blev jag tllfångatagen och nu var jag här. Med min människa. Jag visste inte var dom var och inte om dom levde. Min människa såg att jag såg ledsen ut.
-Är det något fel? frågade hon.
-Nej det är det inte. sa jag. Vi slog läger och jag somnade bredvid min människa.

Nova

Jag var förtvivlad. Mor och far var borta. Min bror också. Vi hade lämnat vår dal far och jag efter att mor blev tillfångatagen. Vi hittade aldrig min bror trots tre dagars letande. Nu var far borta. Jag var ensam. Jag såg en eld. Tänk för två månader sen var allt bra. Jag var tre månader och lekte. Nu var jag fem månader. Jag närmade mig elden och det var tält där. Fyra tält. Jag smög in i ett tält. Där låg en flicka med en koltrast. Utanför stod tre hästar bundna. Jag gick in i nästa tält. Där låg en pojke med två vuxna vargar. Jag gick in i det tredje. Där låg en flicka och en vargvalp. Så det fjärde. Där låg en flicka med en liten katt. Och bakom flickan låg en tiger. Det var inte vilken tiger som helst. Jag sprang dit och hon var överlycklig. Flickan hade vaknat. Jag gosade in mig i tigern och jag hörde hennes röst.¨
-Nova...

Awzome!!!!!!

Förlåt om det tog tid. Har varit på semester i annat land och dumma mig glömde att ta med laptopladdaren. Han bara skriva ett inlägg under semestern och det var till en annan ff. Om man undrar varför Emma gör som hon gör i det här kapitlet så brivs hon av sorg som när Samuel dödade. Små barn kan ju också drivas av sorg. Det har hänt mig när jag var sex år. Det var för att min hund dog och det blev inte bättre på flera månader så små barn kan också drivas av sorg fast Emma är ju inte åtta längre. Hon är tio och ska snart bli elva.

Kapitel 18

Emma

Jag vandrade i skogen nu på natten. Om fem dagar skulle vi få en ny lådtråd. Men det här var jobbigt. Jag gjorde en luftboll och kastade den på några fåglar i ett träd som följde efter mig. Ingen ville ju ha mig. Samuel var med Jupiter och Will var med sina tigrar. Inte ens Pica var med mig. Han var för sig själv och min häst var också det. Det var inte kul. Det var det inte. Då såg jag det. ett stup. Skulle jag hoppa som jag gjorde för två år sen, och dö. Då var det för att Samuel var ett monster men nu för att alla var monster. Pappa hade alltid sagt att jag var ett moget barn. Han lämnade mig så fort spelen började med Samuel. Jag bestämde mig. Om Boldor finns borde det ju finnas ett land för dom som dog i Boldor. Jag tog sats och sprang. Så hoppade jag. Jag skrek ett högt gällt skrik som jag tror att dom hörde. Men de kommer ju ändå inte bry sig. Jag föll men istället för att hammna på marken hamnade jag i en sjö.
-Hjälp! skrek jag. Jag kunde simma men nu var jag för chockad. Jag lyckades kravla mig upp. Jag tog av mig min ring och kastade den i vattnet. Så rev jag loss några bitar av mina kläder. En la jag på land och resten kastade jag i vattner mot dom vassa taggarna. Så tog jag en vass sten och rev min arm. Jag droppade ner blodet i vattnet så det vart lite rött. Jag var varm om högra kinden. Jag kände. Där hade jag börjat blöda på riktigt. Nu skulle de tro att jag var död om de nu letade. Jag sprang iväg in i skogen åt ett annat håll en var lägret var.

Samuel

Jag hade hört det gälla skriket och ropet på hjälp. Vi sprang åt det hållet och upptäckte ett stup. Det var säkert 200 meter djup. Det var spår där. Emma måste ha blivit knuffad. Vi letade upp en väg ner och vi hittade en sjö med blod i. Mycket blod. Bitar av hennes kläder låg vid dom vassa stenarna och blod var det där också. Jag hoppade i och Jupiter och Will hoppades att hon fortfarande levde. Jag dök ner och hittade klädesbitar, hennes skor, lite hår och sen ringen. Men ingen Emma. Jag simmade in mot land med allt jag kunde få tag i. Jag tog en flaska och fyllde den med det blodiga vattnet på ett ställe där det såg ut att vara extra chockt. Jag grät. Hon var död. Men vi skulle begrava henne.


Jag upprepar. Hon är inte död.

Tryck här om du vill vara på den säkra sidan om vad som händer men jag upprepar. Det är en spoiler.

Supermegafantastisktoemotståndligtoerhörtjätteassaduperbra!! Älskar det verkligen!!!

Kapitel 19

Emma

Jag vaknade av att ett par grenar gick av. Jag såg mig försiktigt om. Det var bara några djur. Jag gick på alla fyra och efter ett tag kom jag fram till en damm. Jag drack lite vatten och så la jag mig för att sommna igen. Då vaknade jag för att en räv låg bredvid mig. Det var en liten unge. Så fort jag hade vaknat så kallade han på någon. Fem små rävungar kom fram ur sina gömställen. Dom var magra och ledsna. Jag såg in i deras blickar. Blickarna skrek att dom var ledsna. Jag tänkte efter. Dom var ledsna och deras mamma var inte där. Deras mamma måste vara död. Räven som hade kommit först satte kröp upp i min famn. Han var den äldsta av ungarna. Han hade börjat bli vit om svansen. Det hade inte dom andra. Då såg jag att han hade ett vit stjärnmärke på ryggen.
-Taro kallade jag honom. Dom andra fick namnen Yona, Hati, Mela, Elu och Fabo. När jag pratade till dom förstod dom mig, och jag dom efter ett tag. Vi hittade ett mysigt gryt som vi sov i. På morgonen var dom hungriga. Jag såg en hjort gå lite längre bort.
-Vi har aldrg ätit hjort. Dom är för svåra att fälla. För rävar var dom ju svåra att fälla men människor. Jag skrämde hjorten som sprang iväg. Jag gjorde ett spjut och så följde jag efter den... och kom hem med mat. Dom åt det rått men jag grillade mit över öppen eld. Jag gillade det här liver och jag brydde mig inte om de andra. Bara mina rävar.

Superfantastisktjättebra!!!!!