Dead Friendship [SV]

Bäst som vanligt

Tack för alla fina kommentarer! ♥
-------------
Kapitel 2

"Rebecka. Kan jag få prata lite med dig?" Yvonne rörde lätt vid hennes arm för att hejda henne från att gå ut ur klassrummet, liksom övriga i klassen gjorde.
När sista eleven lämnade salen och Yvonne stängt igen dörren, blev det obehagligt tyst.
Yvonne slog sig ner bakom karteden och rättade till sina glasögon, samtidigt som Rebecka förberedde sig på det värsta.
"Hur är det?" Yvonne granskade henne medlidsamt uppifrån och ner. Det lät verkligen som om hon brydde sig, och på något konstigt vis så trodde Rebecka att hennes teori var sann.
"Bra", svarade Rebecka med ostadig röst. Hon hostade nervöst till för att återfå balansen i den. "Det är bra." Det var det inte, absolut inte. Svaret på den frågan hade fått samma svar varje gång sedan olyckan. Varför skulle folk fråga henne om de redan visste svaret? För vem mådde bra efter att ens bästa vän dött? Förstod ingen svaret? Det var aldrig bra.
"Det är för mycket för någon så liten." Yvonnes röst var plötsligt grötig och hennes ögon var tårfyllda. "Det är hemskt. Men jag vill att du ska veta Rebecka, jag finns här om du vill prata.
Rebecka nickade och svalde åter igen ner den växande klumpen i halsen. Hon vände bort ansiktet. Det sista hon ville var att bryta ihop här. Det fick inte ens hända.
"Det är okej, du får gå", sa Yvonne, som om hon läst hennes tankar.
Rebecka snubblade ut ur klassrummet och ut i korridorren. Skratten som fyllde den fick ögonen att tåras. Det fanns ingenting att skratta åt, påminde hon sig själv gång på med sänkt blick och håret som en slöja vid sidorna av ansiktet.

Hon hann precis låsa in sig på skoltoaletten när det gick inte att hindra längre. Hon grät tills det inte fanns några tårar kvar.

Enligt schemat så var nästa lektion engelska. Då var klassen splittrad i fem grupper. De allra bästa gick i femman och de mindre bra i ettan. Rebecka gick i fyran innan olyckan, tillsammans med Saga. Hon älskade språket, men läraren och eleverna var inte lika intressanta.
Rebecka - som hade återhämtat sig hyfsat - hämtade sina böcker och började virra runt för att leta rätt på Saga i skolans alla hörn.
Det gick inte så bra. Hon gick in till biblioteket, men möttes bara av bibliotekarien som snyftade när hon såg Rebecka. Det fick henne bara att må ännu sämre när hon gick därifrån. Det var redan illa som det var. Hon behövde inte folks medlidande, det blev bara värre.

"Vi börjar om tre minuter, Saga!" Cecilias hysteriska röst gick inte att undvika. Saga stod och pillade med sin telefon medan Cecilia hoppade av panik bredvid henne. "Snälla, vi kan inte komma försent!"
Rebecka letade sig fram till dem. Hon kunde aldrig förstå varför Cecilia skulle pressa sina vänner med tiden. De gick inte ens i samma engelska grupp. Cecilia gick i gruppen under eftersom att hon inte gjort så bra ifrån sig på ett test, men Rebecka tyckte lätt hon hörde hemma i den högsta gruppen.
"Hej." De båda ryckte till av förvåning när Rebecka ställde sig bredvid Saga. Cecilias blick mötte Rebeckas bakom hennes röda och svarta glasögon. Och plötsligt kom hon ihåg hur nära de stått varandra för bara några år sedan. Det var innan allt hemskt hänt. Till och med innan Jasmine och Saga flyttat till stan. Eller innan de blev vän med Alex. Tiden då de praktiskt taget var som syskon. Men den tiden var borta nu. De hade inte så mycket gemensamt längre, och för varje dag som gick växte de ifrån varandra ännu mer.
"Hej", sa Saga och tittade upp. Hon la ner mobilen i byxfickan och rättade till sin nya trendiga tröja. "Vi börjar väl nu va?"
"Ja!" sa Cecilia innan Rebecka hunnit öppna munnen. Cecilia vände på huvudet och la märke till en öppen dörr lite längre bort i korridorren. "Vi har börjat!" Och med de orden spurtade hon mot dörren och försvann in i salen.
"Ska vi gå?" undrade Saga.
Rebecka nickade, och de satte fart mot motsatta håll.

"Vilka saknar vi?" Engelskaläraren. En högrest dam med hög hästvans spanade över de tomma platserna. "Anton… Karin… och Jasmine…" Läraren tystnade omedelbart. Hon visste förstås att Jasmine var borta, men hon hade gjort bort sig totalt. En rodnad spred sig över de höga kindbenen.
"Jag menar…" försökte hon förfärat rätta till sitt misstag.
Ja, vad menar du? tänkte Rebecka utan att titta på läraren. Det där fick inte hända. Illamåendet och chocken över att Jasmine inte var bland dem fick nästan Rebecka att tappa medvetandet. Hon orkade inte sitta här och låtsas som om allt var bra. Det skulle aldrig mer bli bra.
"Jaja", sa engelskaläraren avfärdande. "Idag ska vi då fortsätta med att läsa de engelska böckerna och lära oss…" Rebecka slutade lyssna. Det var så sjukt att sitta här och lära sig något som Jasmine aldrig skulle få. Hon ville inte gå vidare. Det kändes hemskt att fortsätta jobba hårt i skolan. Det hade hon gjort förra året, men nu var besväret bara bortkastat.

Tjugo minuter in på lektionen fick Rebecka nog. Rummet fylldes av ett hemskt skrapande när hon drog ut stolen med benen och gick fram till katedern.
"Jag går bara på toa", ljög hon hastigt och lämnade salen.
Väl ute i den friska luften så andades hon djupa, men hackiga andetag. Hon visste inte om hon skulle klara av den här terminen. En och en halv lektion hade hon överlevt än så länge. Men vad tusan gjorde hon här? Det kändes så svagt att stå här och andas djupt för att luften tycktes ta slut inne i byggnaden.
Rebecka funderade på att gå in igen, men hon började hyperventilera av bara tanken. Det skulle inte gå. Hon skulle bryta ihop på fläcken.
Tillslut gjorde Rebecka det enda som kändes rätt. Hon gick hem.
-----
Vad tycker ni?

♥

Åhh jättebra!

Åh nej, gud vad sorgligt. Jag sitter här och gråter. Staaackars Rebeeecka!

Du skriver så sjukt bra!

Underbart! ♥

Så vackert ♥

Åh Rowling så bra du skriver! *bevakar*