Differens [SV]

Jao..jag har ett kapitel nu om nån typ bryr sig.

Kapitel 2

Effie Trinkets tillgjorda leende lyste från tvskärmen bakom henne. Daisy undrade tyst hur hon kunde le så mycket hela tiden, hon borde få kramp i käkmusklerna. Hon började alla ord med ett leende, log hela tiden, log mot publiken, och avslutade med ett leende, trots att alla visste att hon inget hellre ville än att bli befordrad till ett bättre distrikt.
Daisy kände en stöt av oro i magen när Effie sträckte ner sin hand i slåtterklotet.
”Daisy Doren!”
Hon insåg att hon hade hållit andan och andades snabbt ut igen. Snart var det hela över, snart skulle hon få köpa de där jordgubbarna och komma hem och fira. Snart...vänta ett ögonblick. Varför stirrade alla på henne med den där...den där blicken.?
Från deras ansikten lyste både medömkan och hos vissa triumf. Hon började bli riktigt rädd nu.
Daisy Doren, Daisy Doren... En vind av ren och skär skräck svepte genom henne när hon insåg att det var hennes namn.
Hon skulle inte komma hem med de där jordgubbarna. Hon skulle aldrig mer komma hem. Hon skulle kastas in på arenan tillsammans med de värsta monster man kunde tänka sig, både mänskliga och icke mänskliga. Hon var så skräckslagen att hon inte ens kunde förmå sig att röra sina ben frammåt. De lydde henne inte.
”Daisy Doren?” ropade Effie Trinket igen trots att det nu inte var någon tvekan om vem som var Daisy Doren. En öppning började bildas framför henne. Några personer viskade uppmuntrande till henne, men hennes ben kunde fortfarande inte röra sig ur fläcken.
Aldrig mer skulle hon få se sin far, aldrig mer sin syster..aldrig mer Bastian...sorgen över Bastian högg till som en kniv i bröstet. Hon som hade trott att hon aldrig mer skulle behöva vara ledsen över honom. Men vad spelade det nu för roll? Nu när hon, liksom han, skulle släpas med till huvudstaden som en gris till slakt. Aldrig mer skulle hon kunna se Dick Dartons lite uppnosiga leende titta upp på henne från gruvans mörker...hon undrade varför hon kom att tänka på honom nu, hade hon inte viktigare saker att oroa sig för?
Sen blev allt svart.

När den utvalda Daisy Darton föll ihop på torget blev Effie aningen irriterad. Om hon nödvändigtvis var tvungen att svimma, så kunde hon väl ha vett att göra den på ett lite mer passande tillfälle? Inte nog med att hon nu säkerligen skämde ut hela sitt Distrikt, genom att låta alla vänta, hon fick dessutom Effie själv att verka synnerligen oprofessionell. Effie försökte profesionellt att styra upp alltihop igen.
”Jaja” sa hon lite skyndsamt och försökte le trots sin irritation. ”Kom fram, kom fram, lila vän!” När det stod klart att Daisy Doren var på väg upp på scenen, skuttade Effie fram till pojkarnas klot.
”Och nu...” hon försökte låta lite spännande, trots att hon själv knappt brydde sig om vem nästa spelare skulle bli, fast förhoppningsvis en stor stark pojke, som kanske kunde komma till final, då kanske hon själv skulle bli uppflyttad en position... ”Dick Darton!”

Dick tvekade. Hade han hört rätt? Det är väl klart att han hade, alla andra stirrade på honom. Själv stirrade han upp på scenen där den lilla Effie Trinket skadeglatt log mot honom. Grattis! Du är näste man som ska dö för vårt höga nöjes skull!” tycktes hennes ögon säga. Bredvid henne stod Daisy och såg vettskrämd ut. Dick befann sig fortfarande i någon slags chockartad dvala när han försiktigt klev fram genom folksamlingen. Alla flyttade på sig när han kom. Några mumlade till varandra eller tittade medlidande på honom. Men han visste att de flesta i själva verket var glada åt det blivit han. Dick Darton. Han den där som inte hade några föräldrar. Som jobbade i kolgruvan och sov ute i skogen.
Det var lika bra att offra Darton i Hungerspelen så att någon annan slapp offra sitt barn, för så var det i Distrikt tolv. Varje år kom den lilla, pipiga Effie Trinket och drog lott och låtsades som om det var en extrem ära att få vara med. Alla dessa tankar flög genom Dicks huvud när han till sist kom fram till scenen. Den helrosa Effie Trinket trippade fram till honom på rosaglittriga högklackade skor. Dick förstod inte hur hon kunde hålla balansen, klackarna måste vara minst två decimeter.
Som i ultrarapid skakade han hand med den darrande Daisy och fördes till ett litet trångt rum bakom senen.
Först då började han förstå vad som verkligen hade hänt. Han skulle till Huvudstaden. Till Hungerspelen. Till stället i alla hans mardrömmar. Och till råga på att skulle han tävla mot Daisy! Daisy Doren. En ganska söt flicka med långt, rött hår och ett stort glatt leende som brukade jobba nere vid gruvan. Hon fick naturligtvis inte jobba i gruvan, men hon försåg arbetarna med vatten och i vissa ytterst sällsynta fall frukt när de kom upp och behövde en paus från det slitsamma arbetet. Hon brukade alltid ge Dick ett stort varmt leende. Om han hade fått välja en enda person som han inte ville la mot så skulle hon nog ha varit den enda. Ett vänligt ansikte bland alla de andra. Som det såg på honom, den där Dick Darton.

När Daisy vaknade låg hon på en hård träsoffa i ett rum utan fönster. Hon hade lite ont i huvudet, men annars så kände hon sig okej. En fredsväktare med svart lockigt hår stod bredvid dörren och såg på henne med uttråkad blick. Hon kände inte igen honom, han måste vara medtagen från huvudstaden. När han upptäckte att hon var vaken vände han på klacken, gick ut ur rummet och reglade dörren efter sig. Hon kom genast på fötter.
”Vänta! Vad...?” men dörren smällde igen mot henne till svar. Hon suckade och satte sig på sofan igen. Hon försökt minnas vad som hade hänt. Hon hade blivit dragen vid slåttern! Nu mindes hon. Och Dick också! Dick! Det kunde ha varit vem som helst, och det blev Dick...det var inte rättvist.
Men o andra sidan så var det väl inte mycket i världen som var rättvist. Speciellt inte Hungerspelen.
Hungerspelen. Hon var på väg till Hungerspelen. Om mindre än en vecka kunde hon vara död. Hon skulle säkerligen vara död då. Nelly! Och far! Hon skulle inte ens få en chans att säga adjö till dem en sista gång. Far var ju hemma, och Nelly också. När de väl fått reda på att hon hade dragits skulle de vara försent, för spelarna hade bara en timme på sig att säga hejdå till sina familjer. Det kanske var tur att hon inte hade så många vänner att säga hejdå till.
Hon gick fram till dörren och drog i den. Låst från utsidan. Förbövlat.
En ensam tår rann ner för hennes kind när hon kom att tänka på att hon sannolikt aldrig mer skulle få se sin far, eller syster. Det skulle bli som med Bastian om igen, men hon undrade om Nelly någonsin skulle hämta sig efter det här, nu när inte ens Daisy fanns där för att lugna henne.
Dörren flög upp och två fredsväktare kom in i rummet. Hon kände inte igen någon av dem.

Det var en kort promenad från torget till stationen. Ett förstaklasståg från Huvudstaden gled tyst in på stationen när de närmade sig. Det var blankt, silvrigt och såg till och med ursnabbt ut. Fortfarande eskorterad av sina två vakter klev hon på tåget, fortfarande med en stor klumt i magen.
Det här var sista gången hon såg Distrikt 12. Hur många gånger hon än uttryckt sitt hat mot att bo där, de eländiga byggnaderna, snåla matstånden och hela distriktet, så kunde hon inte låta bli att känna en stor sorg över det också. Som sagt, det var verkligen en sorgens dag idag.

Är ganska trött nu, så det kanske inte är så välskrivet eller så, orkade som vanligt inte räta heller. Kom gärna med lite konstruktiv kritik if the are anyone left här.
Nu börjar det iaf hända lite saker..snart. =) Har ett till oxo. C:

Jag har inte läst än (hinner inte idag, ska kolla på X-factor), men jag läser så fort jag får chansen ♥

OMG ♥

Herre...jävla...GUD!

åh men alltså ahhhh du är så braaaa ♥

Heh tack ♥
haha hade tydligen fem bevakningar på den här tråden o.o

Jättebra
(bevakar)

Du ser Miranda, det är inte bara jag som läser och komenterar! ♥

Awesome!

När kommer mer?