Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Duuuuu, Du skriver makalöst bra!!!! ♥

Jättebra kapitel som vanligt. Tycker så synd om Clove, stackarn - hon kan ju inte leva utan sin Cato ..... . Aja, som sagt så gör du detta på ett väldigt bra sätt och det är inte många som kan skriva i din klass här på Mugglis.

Meeeeer, när du har tid. Njut av semestern och känn ingen press, heeh, eller joo, liiite kanske bara, xD ....

Love this fic - forever and always!!!! ♥♥♥

Bra skrivet Du är verkligen bra på det här

Awesome ♥

Omg Incendio skriver en till ff o.o
Eller jag fick typ för mig att du har skrivit en förut..? Iaf ett mugglisgame.

Superbra! Även fast jag hatar Clove x)

Skrev en annan om Hungerspelen förut, men ja, den gick inte så bra...
Tack så mycket!

Incendio, det var väl den om Rue? Läste lite av den, men denna är mkt bättre, tycker jag iaf!!! Älskar den, som den Clato-shippare jag är. ♥

När kommer nästa del då?

Har haft den om Rue, och en om Everlark!
Kan lägga upp ikväll, har trots allt skrivit till kapitel 8
Kommer nog inte skriva så jättemycket på den här, då jag har mitt Mugglis Game

Okej. Dit mugglis game liksom denna är sju super awesome

(Har inget att göra med att jag lever *vissel*)

Kapitel 5, 6 och kanske 7 är hemska Beskrev så mycket om huvudstaden, stylingen och allt. Hoppas att det duger ändå!

Kapitel 5


Folket i Huvudstaden hade nästan slagits för att få se en skymt av mig och Cato idag när vi klivit av tåget. Nicole och våra ledare skyndade att ta oss till den höga byggnaden där vi skulle bo och tränas.
Vi klev in genom en hög port med guldhandtag. När vi kom in så var det enda jag kunde tänka ’’lyx’’. Mörkt trägolv som sken av renlighet. Tavlor med några vinnare från Hungerspelen klädde väggarna, och jag hann tänka ’’jag kanske hamnar där.’’ Men jag sköt snabbt iväg tanken. Jag fick inte tänka så. För hur stor var chansen egentligen att jag skulle hamna där? Mina tankar avbröts av Nicoles röst som sa att hon skulle visa oss till vår lägenhet. Sagt och gjort. Helt plötsligt stod vi i ett stort rum, som såg ut att vara vardagsrummet. En stor, vit soffa, ett soffbord och en stor plasma-tv fyllde upp den tomma väggen. På en liten upphöjning av vardagsrummet stod det ett bord med sex stolar runt, och på en diskbänk fanns det en liten chokladfontän, massvis med exotiska frukter och en kran där man kunde välja om ens vatten skulle vara kolsyrat eller inte. Jag var tvungen att ta upp handen för munnen för att inte visa hur chockad jag var.
’’Inte varje dag man bor så här, inte sant, Clover?’’ Sa Cato med lite sarkasm i rösten och körde lätt armbågen i sidan på mig. Jag log mot honom och höjde ögonbrynen.
Nicole visade oss runt i lägenheten, visade oss våra rum och badrummet och alla dess funktioner. Jag tyckte att tåget var lyxigt, men tåget var ingenting mot det här.
Jag bestämde mig för att avnjuta de här dagarna till max.
’’Ni måste äta lite innan ni ska bli stylade.’’ Förklarade Lyme och hon sträckte sin hand mot chokladfontänen och frukterna. ’’Om en halvtimme blir ni hämtade av stylisterna, och då måste ni ha ätit, för att det blir inte någon mat förens om många timmar.’’

En timme efter att jag proppat mig full med mat låg jag på ett bord, bakom några draperier och skulle ’’få ett bra grundutseende’’ sa någon mullig kvinna, vid namn Precia. Precia hade ett högt, lockigt, lila hår och en kraftig guldsminkning.
Om det var tänkt att få ett bra grundutseende skulle göra ont, så gjorde de nog rätt. Mina ben och armar vaxades, och även några fjun på ryggen, mina ögonbryn noppades och de filade bort gammal hud på fötter, ben – överallt.
Jag vet inte om jag somnade, eller blev medvetslös, men när jag vaknade så låg jag helt avklädd på en glasskiva i ett rum. Det var ingen här inne och det fanns inte en enda möbel. Varenda yta på kroppen sved och ömmade, och allt jag ville göra var att kasta mig i ett iskallt bad. Försiktigt strök jag fingertopparna mot benen. Mjuka, precis som sammet. Dörren slogs upp och en medelålders man kom in. Hans ansikte var täckt i kritvitt puder, och när han log såg det ut som att hela hans ansikte skulle falla isär. Jag kände igen honom på grund av hans ceriserosa hår. Jag hade sett honom på tv.
’’Distrikt 2? Clove?’’ Frågade han och log mot mig. Jag hoppades att han fokuserade på mitt ansikte och inte min nakna kropp. Jag nickade försiktigt. Han log brett.
’’Ja, mitt namn är Rossy och det är jag som ska styla dig under din period här i Huvudstaden.’’ Han tittade på mitt långa hår som föll i vågor över mina axlar. ’’Låt mig få ta lite mått på dig till invigningen.’’ Sa han och jag förstod att jag skulle ställa mig upp. Han mumlade måtten för sig själv och han tackade för sig och lämnade rummet.

Nästa besök var ifrån Precia som kom med en morgonrock och en tallrik med vanlig spaghetti med köttfärssås.
’’Åh, tack så hemskt mycket!’’ Sa jag vänligt och tittade rakt in i hennes havsblå ögon.
’’Du har varit här i fyra timmar, du måste vara hungrig. Jag visste inte vad jag skulle ta, men alla gillar Pasta Bolognese.’’ Skrockade hon. ’’Rossy kommer med din dräkt snart, han trodde att du skulle vara lite större än vad du var, så han behövde minska kläderna lite.’’ Sa hon vänligt och log.
Jag greppade gaffeln och slevade i mig tugga efter tugga. Jag var utsvulten, verkligen. Att ligga still och hoppas på att smärtan skulle gå över tog verkligen på ens krafter.
Jag tänkte på Cato. Undrade hur han hade det. Om han hade behövt bli av med allt hår på kroppen.
För en sekund tänkte jag hur hemsk huvudstaden var, hur mycket jag hatade den och Hungerspelen. Men nu när jag faktiskt befann mig här, så hatade jag inte Huvudstaden. Den var ganska trevlig. Folket var knäppt, men mysigt. Hungerspelen hatade jag dock fortfarande, men gud så jag skulle döda inne på arenan. Visa Distrikt 2 vilket lejon de tränat upp. Visa Cato en annan sida av hans lilla Clove. Visa mamma att jag kan döda.
Mina tankar avbröts av Rossy som kom in med massvis med kläder, men det som fångade mina ögon var en guldfärgad typ utav någon slags rustning. Han höll upp den.
’’Den ser rätt bra ut va? Din klädsel för ikväll. Du kommer chocka Panem. En skönhet som du, i denna häftiga dräkt. Du kommer locka till dig alla sponsorer, kära vän.’’ Sa han och smekte min kind lätt. Jag log. ’’Du ska få prova den nu.’’ Sa han och la den på glasskivan jag suttit på. Han sträckte fram underkläder till mig och jag klädde lydigt på mig. Nu var det dags för rustningen. Nertill bestod jag av ett par slags tights med hög midja. Min överdel trädde jag över huvudet och jag fick suga in magen lite för att få på mig den. Från halsen ner till brösten var jag täckt med ett par slags skärvor som bildade ett snyggt mönster och till sist en hjälm, där jag fick trycka in allt mitt hår. Hjälpen såg ut att ha en solfjäder i guld på vardera sida av mitt huvud, men solfjädrar var det såklart inte. Det var äkta guld, förklarade Rossy för mig. Vi gick ut ur mitt rum för att gå till spegelrummet. Det är samma sak som det låter som. Allt där inne var speglar, utom dörren. Jag granskade mig själv i speglarna och kom fram till att jag såg bra ut. När vi skulle gå ut höll jag på att inte hitta ut för att det var så mycket speglar.

Percia visade mig till sminkrummet, där satt alla andra tributer i sina dräkter och blev sminkade av sina stylister. Den enda min blick fastnade på var Cato. Han såg mig inte, och han var fullt upptagen att prata med sin stylist, en ung, smal, blond kvinna i sina bästa år.
Innan jag ens satt mig ner så var Percia på mig med puderborsten och kletade ut massa saker i ansiktet. Jag rös. Sånt här var jag inte van vid, verkligen inte.
’’Lystring! Samling vid vagnarna om fem minuter!’’ Ekade en röst i rummet och Percia skyndade sig att få till mitt smink runt ögonen. Jag skulle se farlig ut, sa hon. Och det gjorde jag verkligen. Spelare efter spelare gick ut ur rummet, och sist ut var jag. Vi kom ner till hästarna och vagnarna. Där stod alla spelare. Jag och Percia klev fram till Rossy, Cato och hans stylist.
’’Hej där!’’ Sa Cato charmigt och iakttog mig. ’’Hej själv.’’ Svarade jag och blinkade lätt med mitt högra öga mot honom.
’’Hur känns det? Är ni nervösa?’’ Undrade Rossy. Både jag och Cato nickade desperat på huvudet. Det var dags att skickas ut. ’’Stå bredbent och stabilt i vagnen. Visa dem hur starka ni är, okej?’’ Förklarade Catos stylist. ’’Jag är Reinda, förresten.’’ Sa hon till mig och log. På kommando klev vi upp på vagnen och hästarna frustade till. Framför oss stod de som vi skulle vara i lag med, fast det visste inte dem än, såklart.
Första vagnen skickades iväg, och vi skickades ut i gången. Hästarna började trava i normal takt, men just nu kändes det som att det gick i 190km/h. Jag ställde mig bredbent för att visa hur dominant jag är. De skulle få en känsla av hur tuff jag var, och att i den här vagnen stod en av vinnarna. Jag tog tag i handtaget på sidan, och det gjorde jag rätt i, för att så fort åskådarna kunde se oss så började de jubla och klappa händerna desperat. Alla skrek våra namn och gjorde allt för att fånga vår uppmärksamhet. Jag sneglade upp på läktaren och såg massvis med sönderopererat folk, alla stod och vinkade och kastade slängkyssar mot mig. Jag stirrade hatiskt mot dem och såg så grym ut som jag kunde. Min blick fastnade på en display med mitt ansikte på. Jag såg verkligen läskig ut, men vacker. Jag sneglade åt Catos håll, och han såg lika grym ut som mig. Det lyste ’’vinnare’’ om oss.
Mina tankar om grymhet avbröts när vagnen nästan var framme, hela publiken började skrika hysteriskt och rent kaos bröt ut. Jag sneglade upp på en display och såg en spelare som stod i eld!
Sen såg jag. Det var paret från Distrikt 12. De hade mantlar som stod i eld. Jag kunde inte slita blicken från displayen. Jäkla tolvor! De tog min uppmärksamhet ifrån mig! I sinom tid så körde deras vagn upp snett bakom min och Catos, jag vände mig bakåt och gav henne en hatisk blick, hon märkte det, men ignorerade det.

Tolvorna hade sabbat min chans att vinna. Huvudstaden älskade dom, och de hade just tagit mina sponsorer ifrån mig.

Oooohhh, lika bra som vanligt, Frida!!!

Vad finns det egentligen att säga???!!! DETTA.ÄGER.VÄLDIGT.MYCKET.JAG.ÄLSKAR.DENNA.FF. ♥♥♥. Du skriver så a-a-a-amazing! . TYcker inte alls att detta var trist på nåt sätt!!! Meeer.