Just a hollow sound [SV]

jättebra

Nice

Wow, det här är definitivt en av de bästa fanficen jag har läst! Du är hur bra som helst; MER!

Tack igen! Jag har inget speciellt att säga, så här kommer nästa del!
***

Kapitel 1.6

Maten skulle inte tas på egen hand. Om man var kung skulle man såklart inte behöva göra sig det besväret. Några kypare tog upp varsin silverbricka från bordet och serverade upp delikatesserna på de fyra tallrikarna. Zach hörde Mrs Roseworths tacka hjärtligt när hon fick något på sin tallrik och han valde att nicka, eller tacka lite diskret, för att inte visa sig för stel.

"Det är inget förhör."

Nej, inget förhör, men ett tillfälle som kunde avgöra hela Zachs framtid. Han märkte att han darrade på handen när han lyfte upp gaffeln.

"Försök vara lättsam."

Det var nog något som var uteslutet. Mrs Roseworths visade inga problem med vad hon håll på med och hon verkade inte rädd att göra bort sig. Kanske var det just det som fick henne att se avslappnad ut. Zachs nervositet förstörde för honom. Han kunde inte sluta tänka på om kungen förväntade sig att han skulle prata. Det var trots allt han som blivit inbjuden från första början. Men ingen sa något. Det var en spänd tystnad som bara bröts av besticken då de slog i porslinet, eller när en kypare rörde sig för att fylla på ett glas vin.

Middagen flöt på oändligt långsamt. För var minut som gick kände sig Zach mer och mer misslyckad. Han åt med det bästa bordskick han kunde uppbåda och var väldigt noga med att inte sleva i sig maten. Det var ingen risk för det heller, egentligen. Hans mage kändes proppfull redan efter fem minuter. Han såg till att äta tillräckligt sakta för att ingen kypare skulle fylla på mat när han var klar. Smaken kände han knappt av. Även ifall han såg ner på det han hade på gaffeln så visste han knappt vad det var. Okända rätter från alla världens hörn fanns att välja mellan. Om det var något som smakade mindre bra fick man helt enkelt svälja ner det med.

Han smuttade lite på sitt vin. Drycken kändes syrlig i hans mun och den dolda tonen av alkohol fick honom att vilja grina illa. Men det gjorde han inte. Det gjorde han absolut inte. Det skulle vara som att köpa sig en enkelbiljett till galgen. Med en stel min satte han ner bägaren och återgick till att skära upp lite mört kött, marinerat i en tjock sås och kryddat i säkert ett tiotal olika kryddor.

"Laxen var verkligen utsökt, ers majestät. Ni får framföra mina komplimanger till kocken", sa Mrs Roseworths plötsligt med en varm, oberörd stämma. Det lät inte alls konstigt, trots tystnaden.

George II nickade lätt med ett leende på läpparna som inte verkade passa in.

"Tack, Mrs Roseworths. Vi ska se till att han får veta er uppskattning", sa denne och tog en elegant klunk av sitt vin.

"Och du, Zach; Tycker inte du att maten smakar underbart?"

Frågan som var menad till Zach fick honom att sänka gaffeln igen. Några sekunder senare och han hade haft mat i munnen då han skulle svara. Snabbt försökte hjärnan tänka ut ett svar som passade, men han stakade sig på orden. Istället fick han ut ett "Ja, verkligen, faster" och fick sedan skämmas över det under tystnaden som följde.

-
"Jag beklagar bortgången av era föräldrar, Mr Ferren", sa den tronsatte mannen när han lagt ner besticken i slutet av måltiden.

Zach hade precis känt sig lättad över att middagen snart var över. Han själv hade inget kvar på sin tallrik och hade diskret tackat nej när en kypare frågat om påfyllning. Men denna positiva känsla försvann snabbt när kungen talade rakt till honom. Och meningen han sade var inget Zach ville tänka på. Under tiden som gått hade han till och med lyckats förskjuta minnet på hans föräldrar. Han svarade inte direkt, utan lät blicken riktas neråt i någon sekund. Han dolde inte det ledsamma uttrycket i ansiktet, säker på att det inte kunde tas på fel sätt.

"Tack, ers majestät", sa han med en lite stadigare stämma än den han använt innan. Nu efter måltiden verkade det vara dags att prata och diskutera. Den här chansen fick han inte missa. "Livet ute till havs är inte alltid det tryggaste."

"Det är det sannerligen inte", sa kungen med ett medlidande tonfall. "Hur kunde det inträffa att de omkom? Jag antog att er far hade med sig sina mannar till beskydd."

Zach kunde känna av sin fasters blick i nacken. Han gissade sig till att ögonen såg varma och vänliga ut om man såg dem ur rätt perspektiv, men han visste mycket väl vad blicken betydde. 'Vakta din tunga och välj dina ord väl'.

"Det hade han, ers majestät," svarade han lite försiktigare, "men jag är inte säker på att mängden mannar kunde skydda dem."

"Men väl kunde din fars mannar skydda skeppet från pirater?" frågade mannen oförstående.

Zach blev tyst en stund. Han var tvungen att ta fram den fakta han fått från föräldrarnas död och formulera ut sina meningar i huvudet. Det underliga var att han inte hade fått veta så mycket om hur det hela hade gått till. Detta gjorde honom lite osäker.

"De skulle inte resa så långt, och de försäkrade mig om att de skulle hålla sig undan från piraternas farvatten. De hade på så sätt inte förväntat sig att bli anfallna. Men sedan är det inte så lätt att hindra skeppet från att sjunka om det beskjuts med kanoner."

En lätt harkling hördes från Mrs Roseworths håll; en sådan harkling som bad om uppmärksamhet men fortfarande i ett väldigt ursäktande läte.

"Du får ursäkta min brorson, ers majestät. Vi har inte diskuterat hans föräldrars bortgång så närgående", sa hon med en stämma som lät avfärdande.

"Då är det nog rätt tillfälle att göra det." Mannen log lätt mot Zach, men han kunde inte le tillbaka. Han bara satt där med händerna i knäet och funderade samtidigt som hans öron uppsnappade ljuden runtomkring honom.

Det var sant att de inte hade diskuterat hans mor och fars död. Han visste inte ens hur det kommit sig att de dog. Allt han visste var att skeppet blivit anfallet av pirater och att det på något sätt inte hade blivit kvar några överlevande. Att skeppet blivit beskjutet var alltså inte säkert. Men något sa Zach att Mrs Roseworths visste mer om händelsen än vad han fick veta.

Nervositeten hade börjat tonas bort och ersatts av saknaden från hans föräldrar. Sorgen kändes tryckande, och att prata om det var obekvämt. Men sedan att kungen själv visade omtanke av vad som hänt lättade lite på saken. Att prata om detta med landets tronsatte var på sätt och vis enklare än att prata med hans faster. Ironiskt egentligen, men så var det.

"Får man lov att fråga hur ers majestät har fått veta om anfallet?" frågade han då; dels för att testa gränserna, dels för att han var nyfiken – eller misstänksam.

"Er familj stod oss mycket nära. Tack vare våra många källor fick vi veta om piratattacken." Det var Mr Hillington som tog till orda istället för kungen. Han hade inte varit helt rak på sak, men verkade ändå inte ha tvekat med att svara i Georges ställe.

Zach slog ner blicken. "Det visste jag inte."

Han kände plötsligt en annan blick granska honom. Han lät ögonen kika upp och fick se ett lätt besvärat uttryck i kungens ansikte. Hade han formulerat sig fel? Var hans uppförande opassande? Eller kände landets konung helt enkelt medlidande för pojken? Han vågade inte chansa, men kände genast hur en svag rädsla kröp fram inom honom.

Mannen på tronen framför honom verkade precis öppna munnen för att ta till orda då en smäll från den stora porten fångade allas uppmärksamhet. En man med ett avlångt huvud och rund haka kom till synes. Han bar på kläder som var typiska för kungens mannar. Hans långa, spensliga kropps hållning och den lätt andfådda andningen tydde på att han hade skyndat sig dit. Zach slängde en snabb blick tillbaka mot kungen och fick se att denne inte var glad över uppståndelsen.

"Förlåt om jag stör, ers majestät." Mannen försökte samla sig. "Ett piratskepp attackerar Londons hamn."

AWESOME, som vanligt

Helt fantastiskt

suveränt

Amazing

Fantastiskt bra Hur många delar finns det i ett kapitel? ^^

Jättebra! Spännande!