Christine Campbells hämnd [SV]

HANNA JAG ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYCKET USLARE ÄN DIG PÅ ATT SKRIVA; OCH DET VET DU!!!!

Karin: O.M.G This is pure awesomeness. Vet hennes känsla med systern ♥

INTE BRA SVAR KARIN! *SUCKAR OCH SKAKAR PÅ HUVUDET* ♥♥♥

Åh, tack sååååå mkt! ♥♥♥


JO, DET VAR JU VÄRLDENS BÄSTA SVAR JUE! ;D ♥♥♥

JO, DET VAR JU VÄRLDENS BÄSTA SVAR JUE! ;D ♥♥♥

Haha ♥♥♥

NU SKRIVER JAG SÅ ATT DU KAN SKRIVA ♥33

Nu kommer nästa kapitel
Men innan så vill jag tacka er för att ni läser ♥

Kap. 5


Det lyste skarpt av alla lysande stearinljusen som svävade i tomma luften. Jag fick ont i ögonen. Jag hade lust att säga aj, men ångrade mig i sista stund: folk skulle tycka att jag var konstig. Mary skulle inte tycka jag var konstig, hon förstod alltid. Alltid…

”… SLYTHERIN!” Jag ryckte till. Årets sista förstaårselev hade tilldelats elevhemmet Slytherin och jag följde den ytterst korta gestalten. Middagen serverades och alla tog för sig – alla förutom jag.
”Ska du inte äta något, Christine?” frågade Alice mig vänligt.
”Kanske” muttrade jag tyst och undrade hur jag inte märkt att hon satt mittemot mig.
”Ta bara något, snälla?” Alice kollade bedjande på mig och jag gav upp tillslut. Jag tog för mig av det mesta och konstigt nog så kände jag mig gladare än vad jag gjort på länge. Jag skrattade och pratade massor med Alice. Gemma såg däremot inte alls glad ut: hon var ju utanför rampljuset på grund av mig. Jag kunde inte låta bli att le mot henne. Det kanske inte var så smart för jag fick en ilsken blick tillbaka… men jag brydde mig inte ett dugg. Hur skulle hon kunna förstöra en så lycklig kväll som den här?

När middagen var slut och alla gick till sina sällskapsrum så gick jag och Alice armkrok. Gemma försökte prata med Alice, men antingen så ignorerade hon henne eller så svarade hon kort. Tillslut blev Alice så irriterad att hon utbrast:
”Kan du inte låta oss vara ifred en sekund, eller?!” Gemma såg förskräckt och började krympa kändes det som.
”M… men jag t… trodde att vi var b… bästisar” stammade hon tillslut fram.
”Bästisar? Jag och Christine har varit bästisar i åratal och så kommer du helt plötsligt från ingenstans och tror att vi är bästisar. Det är helt skandalöst!”, nästan skrek Alice ut. ”Kom Christine” Alice tågade bort därifrån med långa steg och jag skyndade mig efter…

Alice stirrade på mig.
”Trodde du att vi var bästisar?” hånade hon mig. Jag nickade sakta. Hon började skratta iskallt mot mig.
”Jag skulle aldrig, jag menar det verkligen, aldrig vara din bästis!”

Mardrömmen byttes ut mot en annan:

”Jag trodde att du aldrig skulle svika mig”, snyftade en välbekant röst fram. Jag vände mig häftigt om. Där stod Mary, jag rös till.
”Aldrig i hela min fantasi att jag ens skulle kunnat drömma om det” fortsatte hon. Jag blev förtvivlad, vad hade jag gjort? Jag närmade mig lite, men Mary ryckte till, backade flera steg bakåt och stirrade på mig.
”Vad vill du mig?” Tårarna hade bytits ut mot ursinne, ett ursinne som jag aldrig skulle kunna krossa, ett ursinne som jag aldrig vetat att Mary hade besuttit. Jag ville få fram frågan men min röst ville det inte, den bar mig inte. Jag ville fråga innan det var försent.
”Mary, vad har jag gjort? Varför har jag svikit dig?” fick jag tillslut, men min röst lät konstig och den hade en tendens att sluta fungera igen.
”Du kommer aldrig att förstå. Du förstår inte, du tror bara det som är tydligt skrivet i böcker, därför kommer du aldrig förstå. Du kommer aldrig göra en ansats att förstå, för du tror inte på det övernaturliga och du har svikit mig. Därför kommer jag att straffa dig, det är därför att jag är här.” Rösten dog ut lika snabbt som hon uppenbarat sig.
”Varför… varför ska du straffa mig, jag förstår inte!” skrek jag förtvivlat.
”Därför att du har svikit mig…” Hennes röst tonade bort och dem nötbruna ögonen ersattes av ett par röda.
”CRUCIO!” En enorm smärta rusade genom min kropp. Jag kunde inte stå ut, jag skrek allt vad jag kunde. Helt plötsligt upphörde smärtan. Jag andades ut. Jag fann Mary kollande på mig roat.
”Vad skriker du för?” hånade hon mig. Jag kunde inte få fram ett ord – jag var för skakig, men en sak visste jag: Mary hade blivit ond. Det slog mig hårt. Hur kunde hon ha blivit det? Jag kämpade mot tårarna.
”Men nu ska jag äntligen slippa se dig någon mer gång” viskade Mary men jag kunde höra henne tydligt. Jag stirrade på henne när jag förstod vad hon tänkte göra.
”Snälla, jag lovar att jag aldrig mer kommer svika dig! Aldrig mer! Jag gör vad som helst, jag gör…”
”Håll tyst bara!”, avbröt Mary mig.
”Det finns ingen återvändo, det här är slutet för dig, AVADA KEDAVRA!” Jag stupade mot marken och var död innanjag nuddade marken. Den blonda flickan log nöjt och var borta på ett ögonblick. Ingen skulle ens misstänka henne…

”Christine! Christine! Vakna!” Långt bort hörde jag en röst som försökte väcka mig. Efter en hård kamp mellan mig och mina ögonlock så kunde jag öppna dem sakta, mycket sakta. Alice böjde sig över mig med en orolig min och bakom henne stod Gemma som såg väldigt besviken ut.
”Vad hände? Hur mår du?” Alice hade massor frågor och jag svarade på dem så lugnt jag kunde.
”Bara en mardröm… och jag mår bättre än finfint” Det sista var verkligen inte sant, jag hade en förskräcklig huvudvärk, det kändes som om jag kunde kräkas när som helst och jag var väldigt svettig – och det första kändes inte alls som en mardröm, snarare en hemsk verklighet, precis som om det just hänt fast jag sett på men känt smärtan.
”Vi måste äta frukost nu” sa Alice och tillsammans så gick vi ner till Stora Salen.
------------------------------------------------------------------------
Jag vet, det var jättedåligt...

Oh my... ♥

^^♥

Mer, vilket elevhem går hon i? Och är det på Harry potters tid?