Det 25:e Hungerspelet. [SV] [THG]

Åh så grymt awesome! ♥

I'm speechless ♥

Det enda jag kan säga är väl att du ska tänka på stycken, annars så skriver du helt fantastiskt bra.

AWESOME, du är så himla duktig på att skriva!! ♥

Awesome!!

Du skriver verkligen fint!
Kommer nästa kapitel snart?

Tack för alla fina kommentarer! Nu kommer ett kapitel.

Kapitel 4 ~ Farväl

Det känns som om en dimma har lagt sig framför mina ögon. Det känns som om bomull lagt sig i mina öron. Mina sinnen är helt avslagna och jag är bara svagt medveten om hur jag förs bort från scenen in i Rättens Hus. Där inne är allt vackert och exklusivt, jag får gå in i ett rum som vi första anblick verkar vara enormt. Sedan ser jag att det är ganska litet men att taket är så högt att det lurar ögonen. Jag börjar se normalt igen och jag sätter mig försiktigt på kanten av en fåtölj. Sedan inser jag att jag inte kan sitta still och reser mig upp just när dörren slås upp, min familj rusar in. Först kommer mina systrar och sedan mor och far. Alla har gråtit. Celia, som bär en aprikosfärgad klänning, kastar sig emot mig och Pen, som har en ljusblå klänning, tar tag i min hand. Jag kramar om dem båda två, och först säger de ingenting. De bara gråter. Jag vill säga till dem att låta bli men jag känner att om jag öppnar munnen kommer det att brista. Och jag vill inte gråta.
”Du vinner.”
”Det vet jag att du gör.”
”För du får inte lämna oss.”
De talar nästan i en mun, så har det alltid varit. De har alltid kompletterat varandra. Sedan släpper de mig och min mor kommer mot mig, omfamnar mig. Hon viskar:
”Du får ta med dig något hemifrån. Men vi har inget till dig.” Det låter som om hon skäms mycket. Jag känner att jag fortfarande inte kan prata så jag skakar bara på huvudet för det spelar ingen roll för mig.
”Jag älskar dig,” andas mor i mitt öra. Jag vet att detta är något som kräver ett svar:
”Jag älskar dig med.”
Sedan backar hon undan och far kommer fram. Han lägger sina händer på mina axlar. Min och fars relation har aldrig varit idealisk. Han har arbetat under hela min uppväxt och han har aldrig varit särskilt pratsam, det är han inte nu heller. Men sedan lutar han säger mot mig och säger något som jag inte hade förväntat mig:
”Du kan klara det. Du är envis, du är stark.” Jag blir helt överrumplad men får fram ett ord:
”Tack.”
”Janice, behåll bandet, ” säger mor.
”Vilket band?”
”I ditt hår.”
Min hand åker upp till mitt huvud och jag känner på silverbandet. Är det gjort av silke?
”Men…” Jag vet inte om jag vill ha med mig något hemifrån. Det skulle kännas tryggt men skulle jag klara av att känna doften av min familj, mitt hem. Det skulle bara leda till värre hemlängtan.
”Snälla…” Mor ser sorgsen och trött ut.
”Er tid är ute.” En fredsväktare har öppnat dörren.
”Nej!”
Celia och Pen kastar sig emot mig. Jag håller dem hårt för ett ögonblick. Andas in deras doft, ser på dem en sista gång. Sedan släpper jag dem.
”Jag älskar er.”
Sedan är det borta allihop.

Jag har sjunkit ner i fåtöljen när dörren öppnas på nytt. Jag tittar förvånat upp och hinner se en massa rött hår komma emot mig. Det är såklart Aime. Hon skriker olika osammanhängande saker och jag låter henne hålla på, orkar inte säga något.
”Jag tycker om dig så mycket… Du kan faktiskt vinna! Du borde nog hålla dig gömd… Eller nej, döda dem allihop! Åh Janice, jag vet inte vad jag säger!”
Sedan sätter hon sig på fåtöljens kant och så spenderar vi våra sista minuter tillsammans. Aime har en otrolig förmåga att få mig att glömma vem jag är, vart jag är och vart jag ska. Hon får mig att le och skratta, trots omständigheterna. Jag är glad att vi kan skratta, just nu. Det är såhär jag kommer att minnas henne.

T♥

Räcker det för att visa cad jag tycker?

SÅ J*VLA BRA!!

Tack!♥

Bra