I ett sista andetag [novell]

Tack för ert varma beröm! Det gör mig så glad!
Nu ska jag testa att dela in i stycken. Ni får väldigt gärna säga vilken stil (med eller utan större styckeindelning) ni gillar bäst. Om jag själv tycker att det underlättar med indelningen, så fortsätter jag på samma sätt. Det ser mycket längre ut än vad det egentligen är. Hoppas bara att det inte tråkar ut er. ;p
***

Kapitel 1.6

Crestan. Jag smakar lite på namnet. Det är ovanligt, men vackert. Jag kan inte låta bli att titta upp på pojken igen. Jo, visst passar namnet till honom. Jag blir ändå nyfiken på vad det kan ha för betydelse. Och efternamn då? Har han inget sånt? Jag tycker att jag har rätt till att veta lite om honom om jag nu ska tillbringa en längre tid hos honom. Tanken får mig att ta det hela på fel sätt. Jag är inte här med honom. Jag är här för att jag är tillfångatagen. Den enda anledningen till varför jag tänker att jag ska vara med honom är för att han antagligen alltid kommer att vara i närheten. Alltid kanske var ett för hårt ord, men han verkar inte vilja släppa mig ur sikte än så länge.

"Och ditt efternamn?" frågar jag. Jag behåller samma ton som jag använde innan. Det får mig att låta modigare och starkare än vad jag egentligen känner mig.

Pojken verkar visst inte bry sig om min fråga. Han går en bit bort från mig utan att möta min blick. Sedan tar han fram både svärdet och kniven som tillhörde mig för bara någon halvtimme sedan. Jag känner en lätt ilska sjuda inom mig. Han har avbeväpnat mig helt och hållet. Jag har ingenting mer än mina bara händer att slåss med. Det är inte rättvist. Men när jag tänker på det så spelar inte en mördare efter några regler. Tanken på min döda syster dyker upp i mitt sinne igen. Det överväldigar mig med sorg. Jag håller tillbaka tårarna och försöker slänga bort tanken. Jag behöver hålla mig fokuserad på vad som händer. Ändå är det hennes död och fars svek som får det att brännas i min bröstkorg. Och allt är Crestans fel. Det var han som mördade min syster, det var han som fick min far att svika mig. Allt dåligt som hänt mig under natten är bara hans fel.

"Varför mördade du min syster?" får jag ur mig.

Det var inte frivilligt. Jag ville inte yttra orden, men nu är det för sent. Frågan har redan slunkit ut ur min mun. Och det dumma är att den hade kommit ut kryddad av en osäker stämma. Pojken suckar plötsligt. Det hörs knappt även ifall tystnaden i natten är tung och tryckande. Han ser inte upp då han börjar tala. Dock blir jag lite besviken på hans svar.

"Du har inget med det att göra", säger han med en lugn, men tyst ton.

"Det tror jag att jag har", snäser jag fram. "Hon är min syster. Jag har mycket med det att göra!" På nytt börjar ilskan bubbla upp.

Jag vet inte vem jag är mest arg på nu; Crestan eller min far. Men än en gång påminns jag om att pojken övertalade far till svek. Jag har ingen annan att vara arg på än honom. Och då är det inte så konstigt att jag blir tjurig så fort han talar, eller så fort jag ser honom. Även ifall han finns där framför mig hela tiden så forsar känslorna fram varje gång jag slänger en blick på hans långa, spensliga kropp eller hans fängslande farliga ögon. Han har hukat sig ner på marken. I det torra gräset framför honom ligger svärdet. Kniven håller han i handen. Han granskar det noga med en blick jag tycker ser... varsam ut. Han vrider och vänder på den och låter fingret glida över eggens breda kant. Det skimrar svagt i månskenet. Han tittar plötsligt på mig.

"Du borde sova", säger han. "Det är inte många timmar kvar av natten. Vid gryningen ger vi oss av till bergen."

Tyst stoppar han in kniven i sitt lilla fodral och placerar den i bältet. Svärdet låter han ligga kvar då han går mot stenen mittemot den jag är fastsurrad vid. Jag följer hans minsta rörelse. När han sjunker ner på marken och lutar ryggen mot stenen så ser han på mig igen. Ögonen ser inte lika granskande ut längre, mer lugnande. Ändå är den gröna nyansen lika klar och tydlig. Han möter min blick utan någon känsla alls formad i pupillerna. Han verkar helt oberörd, som att ta någon till fånga hör till en del av hans vardag.

Jag vägrar att sova, även ifall tröttheten tränger sig på i mina ögonlock. Jag kan inte våga mig på risken att somna. Inte när jag är i hans våld. Han är farlig, även ifall han sa att han tänker hålla mig vid liv. Jag litar absolut inte på honom.

Jag vet inte hur länge vi bara sitter där och tittar på varandra, men månen har vandrat en bra bit över himlen. Han blinkar knappt och sliter inte undan blicken från mig ens en sekund. Det gör mig nervös. Det gör så att jag själv känner mig tvungen att stirra in i de obehagliga ögonen. Jag övertalar mig själv att det är ett sätt att hålla mig vaken. Det är nästan som om han väntar på att jag ska somna, och vem vet vad han tänker göra med mig då. Jag tänker inte ge honom det nöjet att göra mig helt sårbar. Fast en motstridig tanke flyger genom mitt huvud. Den säger att jag redan är sårbar. Den säger att jag redan är fast i hans våld. Varför väntar han då? Han skulle kunna göra vad han vill med mig, men ändå bara sitter han där och tittar på mig. Jag känner hur hans blick sakta dras ner i min själ. Jag ryser lätt. Men det kanske bara är av kylan. Om han är övermänsklig eller inte har jag inte bestämt än. Kanske får han själv en chans att bevisa det någon gång, för jag har ingen större möjlighet att göra det åt honom.

Hans huvud vrids plötsligt åt sidan i en väldigt lugn, harmonisk rörelse. Att han slitit blicken från mig var som att lösgöra mig ur ett hårt, syrefattigt grepp. Jag drar in kall luft i mina lungor och tillåter mig själv att blinka till några gånger innan jag själv flyttar på blicken. Pojken ser bort mot horisonten.

"Du förlorade din chans", säger han plötsligt.

Jag hoppar nästan till av förvåning. Efter säkert flera timmar av tystnad är jag inte beredd på att han ska börja tala. Jag rynkar lite smått på ögonbrynen, även ifall han inte ser på mig.

"Vilken chans?" frågar jag. Än en gång försöker jag hålla tonen spydig, men känner hur tröttheten försvagar den.

"Att sova", säger Crestan lätt och vänder tillbaka blicken mot mig.

Jag väljer att inte möta den igen. Istället håller jag kvar min blick på horisonten. Jag förstår först inte vad han menar, men så - sakta och nästintill obemärkt - börjar himlen färgas i ljusa färger precis vid bergens toppar. Solen är på väg upp. Natten är förbi. Och jag har bara fått några timmars blund under den delen av natten då jag låg i min egen säng.

Det känns konstigt. Det känns som om det har gått mycket längre tid än bara en natt, kanske en halv. Det känns som om jag varit i pojkens grepp i flera dygn. Som om hans ögon återspeglar en evig natt som drar mig bort från ljus och värme när jag ser in i dem. Jag biter mig löst i läppen. Så fort jag märker att jag gör det slutar jag. Jag vill inte på något sätt visa mig svag inför kidnapparen framför mig. Han tittar inte på mig längre, i så fall skulle jag känna det. Men så är det också rätt uppenbart, för jag slängde en ofrivillig blick åt hans håll och fick se honom resa sig. Nu är han i färd med att placera mitt svärd i hans bälte. Kniven placerar han innanför kappan, på samma sätt som repet var placerat innan han tog ut den. Nu är kniven helt utom synhåll för mig och alla andra. Allt han gör sker under tystnad. Inte ens ljudet av hans steg når mina öron. Han rör sig lika lätt som han gjorde under natten.

Plötsligt är han framme vid mig och börjar knyta loss repen. Jag känner hur dess grova fibrer släpper sitt tag om min hud och hur en lättnad sköljer över mig när jag kan röra mina armar igen. Att ha dem bakbundna mot en stor sten halva natten är inget jag föredrar. Till min förvåning surrar Crestan ihop repet utan att försäkra sig om att jag inte går någonstans. Jag står där helt fri med så pass stor rörelsefrihet att jag skulle kunna springa därifrån. Tanken slår mig, men når inte längre än så. Jag blir nyfiken på hans sätt att bete sig. Vad är det egentligen för tankar som virvlar omkring i hans huvud, under den där mörka, lätt rufsiga frisyren? Han ser upp på mig utan att sluta surra repet till öglor i sin hand. Samtidigt så höjer han lite på ögonbrynen. Jo, han vet precis vad han håller på med. Jag får verkligen inte underskatta honom.

Efter en stund har han även placerat repet innanför kappan. Nu döljs den av ett mörker som skuggan kastar med sig. Några svaga, dimmiga solstrålar kravlar sig över bergens toppar. Jag känner morgonens frid i de kyliga vindarna, vilket gör mig lite lättare till mods. Det är som om ljuset rensar min själ från ondska. Det lär jag behöva, så mycket ondska som verkar finnas runtomkring mig.

"Nu går vi", säger Crestan plötsligt och tar tag i min arm. "Det ligger en lång vandring framför oss."

Jag älskar det du skriver♥
Minst sagt :3

Wow... AMAZING!! ♥♥

Går inte att förklara med ord hur bra du skriver!
*Dubbelbevakar*

Underbart! Du skriver som en gud, och med en början som denna kan det blir hur bra och spännande som helst! Jag ser verkligen fram emot fortsättningen!

ny läsare, tycker att det är jättebra skrivet men tycker att du borde tänka på styckeindelning, typ hoppa ner så det bli mellanrum mellan de två styckena, det blir lite lättare och läsa då

Tack, tack. Glöm inte att jag gärna tar emot konstruktiv kritik för att bli bättre; bara den inte är överdriven (ni förstår nog vad jag menar).
Jag fortsätter med samma styckeindelning som på förra. Kände att det gick bra. Just den här delen av kapitlet kanske inte är den mest spännande, men jag brukar säga att varje liten detalj är viktig. Trevlig lässtund.
***

Kapitel 1.7

Den lilla gnutta frid som jag kände när dagens första solstrålar träffade mig försvinner på mindre en sekund när Crestan på nytt tar tag i min arm. Hans fingrar sluts om min handled och jag känner mig fast igen. Mörkret natten äger tycks komma tillbaka och jag känner mig lika arg och skeptisk som innan. Det jag stör mig på mest är att han inte berättar någonting. Han säger inte vart han kommer ifrån, vart vi på väg eller vad han ska göra där. Och kanske viktigast av allt; Varför är jag så viktig att spara livet på? Han har haft flera möjligheter under natten att bara sätta en kniv i hjärtat på mig, men det har han inte gjort. Det är konstigt, för jag ser inte vilken nytta han kan få av mig. Han måste bara släpa med sig mig överallt och se till att jag inte smiter iväg. Men det är just det som får mig att tvivla på att jag är några problem för honom. Han verkar ha situationen helt under kontroll, som mina tankar påpekat flera gånger tidigare.

"Vart ska vi?" frågar jag när jag återvänder från mina tankar.

Utan att jag ens har tänkt på det så har vi gått en bra bit bort från stenarna. Jag slänger en blick över axeln för att bedöma avståndet. Det kan inte ha gått mer än någon minut, ändå känns det som om vi rör oss snabbare än möjligt.

"Till bergen", säger Crestan kortfattat. Precis som han gjorde under vår förra vandring ut ur skogen så slänger han inte ens en blick på mig.

Jag bryr mig inte om att kommentera bristen på information. Det känns onödigt. Jag följer bara med i stegen och håller mig i den takt han går. Helst skulle jag ändå vilja streta emot, men av någon anledning har min hjärna uteslutit den möjligheten. Kanske för att det inte ens är en möjlighet. Det känns inte som det. Jag suckar lätt, undrar vad det här egentligen kommer att leda till. Om jag verkar så villig att följa med honom, hur kommer han då att reagera? Kommer min självmanta vilja - som jag varken förstår mig på eller vill visa ytligt - få in pojken på andra tankar? Jag försöker att inte tänka på det, men eftersom Crestan sa att det ligger en lång vandring framför oss så kan jag lika gärna hålla mig sysselsatt med funderingarna.

-
Efter att ha gått i vad som känns som en dryg timme börjar mina vader att värka lätt. Vi har hållit samma snabba tempo som innan. Ängen verkar ändlös. Vi har inte ens nått fram till bergens fötter ännu. Det är fortfarande en bra bit att gå. Jag förstår inte hur Crestan kan röra sig så fort och så länge utan att ens förändra sitt ansiktsuttryck. Jag hör inte några ansträngda andetag, såsom mina börjar flåsa ut ur min mun. Min kondition verkar inte vara den bästa, men som vi har rört oss så borde det vara som att springa. Bara det att vi inte har sprungit - vi har inte ansträngt oss för att gå snabbare än möjligt, ändå är det just det vi har gjort. Det antar jag i alla fall. Stenarna finns inte längre inom synhåll om jag vänder blicken bakåt. Jag ser skogens utkant som små prickar vid horisonten. Jag hade inte trott att bergen låg så långt borta. De har tornat upp sig litet, men annars verkar de vara på samma avstånd som innan.

"Jag är trött", klagar jag, nöjd över att få ett tillfälle att irritera - eller förstöra för pojken.

Egentligen är jag inte så trött att jag behöver vila. Jag skulle kunna gå i ett par timmar till, om jag bara hade kämpaglöden till det. Men om jag får en chans att visa min motvilja så tar jag den. Sedan är jag också nyfiken på hur Crestans reaktion blir. Mitt intresse för hans sätt att uppföra sig har ökat den senaste halvtimmen, då mina tankar helt varit riktade åt hur han pratar, hur han behandlar mig och framförallt på vad han gör - och varför.

För att göra det extra tydligt stannar jag till. För att kunna göra det måste jag stå emot kraften i hans fart och det rycker lätt i mitt skinn när han är nära att dra iväg med mig. Men han stannar direkt då han märker det och vänder sig om utan att släppa min arm. Jag lägger genast min uppmärksamhet på hans ansiktsuttryck. Minen är neutral, aningen spänd, som om han är lite otålig. Bra - jag vill göra honom upprörd. Men hans ögon säger något annat. De tittar på mig som om han faktiskt bryr sig. En rysning far genom min kropp när jag märker det - ingen rysning av obehag, utan en rysning fylld med en kyla och oförstånd.

"Vi kan inte vila", säger han - lika tonlöst som alltid.

"Jag kan inte fortsätta", säger jag med samma stämma. Sedan lägger jag snabbt till: "Jag har ont i vaderna."

Han suckar. Jag blir nästan förvånad över denna händelse. Det drar lite i mungiporna när jag ser att han sänker blicken. Har jag verkligen lyckats knäcka hans oberoende mask? Och var det här det enda som behövdes? Jag trodde att det skulle behövas mer.

Han möter min blick igen. Jag hade trott att det skulle vara ett rätt uppgivet uttryck som skulle möta mig, men än en gång blir jag förvånad. Han har genast återfått den stillsamma minen igen. Hans ögon utsöndrar en bestämdhet jag inte vet om jag vågar trotsa, och hans grepp runt min arm börjar hårdna. Han verkar dra mig till sig, men väldigt diskret. Jag förflyttas bara några centimeter när jag är nära på att snubbla.

"Antingen så går du, eller så får jag bära dig."

Jag höjer smått överraskat på ögonbrynen. Bära mig? Tanken är skrattretande, även ifall jag tror att han har full kapacitet att klara det. Men skulle han verkligen göra sig det besväret? Är det värt det? Han måste verkligen ha bråttom till bergen. Annars skulle han nog aldrig gett mig det alternativet.

"Nej du, det är bra", säger jag avfärdande för att helt sopa bort tanken. Jag vill verkligen inte bli buren av honom - min egen systers mördare. Jag ger honom plötsligt ett falskt bedjande uttryck. "Kan vi inte bara sakta ner på tempot lite? Jag tror det går lättare då."

Om jag inte ser helt fel så ger Crestan mig en lätt misstänksam blick. Sedan vänder han sig om utan att svara på min enkla fråga och börjar gå igen. Men stegen är mer avslappnade. Tempot är inte lika snabbt. Jag börjar själv gå för att inte halka efter. Jag låter mig komma upp bredvid honom. Han verkar inte vara van vid att ta det lugnt. Greppet runt min arm verkar skifta i hårdhet, som om han darrar. Jag slänger en uppriktigt nyfiken blick på honom. Han märker av det och sneglar på mig från sidan. Blicken är omöjlig att tyda. Av någon anledning känner jag mig ändå glad för att han gav mig någon form av uppmärksamhet.

Du skriver ju som en ängel o.o
Mer!♥

Går inte att beskriva hur duktig du är! Fantastiskt

superbra vill gärna läsa mera