Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

Bra. Meer nu snälla

Nope, du får vänta.

Jag vill inte vänta

Åååååååå, har inte läst alla böckerna än. Så jag vill inte läsa, men jag har letat så mycket efter sån här ff! Åååååååååååå!

Åzum!
Jag har nt läst böckerna hehe........
Men jag läser denna ändå

Kap. 6 Arenan
Vi gick ungefär 300 meter innan vi hörde röster. Sam drog med mig under en gran och där satt vi och lyssnade spänt.
”Var är Mackenzie och Oswald? De skulle ha varit här nu.” hördes en mörk röst.
”Jag hörde kanonskott förut… du tror inte?” började en flickröst trevande.
”Nej! Mackenzie kan ta vara på sig själv, det har hon alltid kunnat.”
”Och hur kan du veta det?” hördes det spydigt från någon i gruppen.
”För..för att jag.. jag vet inte, hon ger bara det uttrycket.” Jag kunde riktigt se framför mig hur pojkens kinder glödde.
”Kom, de kommer nån gång, vi behöver mat.” hördes en hurtig flickröst. De andra samtyckte och började gå, åt vårt håll. Jag kände hur hjärtat rusade och svettdroppar bröt ut på min panna. Sam hade tagit min hand och jag kramade den hårt. Han kramade tillbaka lite lätt för att visa att det var lugnt. Det var det verkligen inte, och i min panik så försökte jag ställa mig upp och springa för att ha någon chans. I sista stund drog Sam ner mig igen men busken hade rört sig och gruppen stannat. De lyssnade spänt. Jag tittade på Sam, han såg oberörd ut. Sedan vände jag på huvudet och stirrade genom buskverket till gruppen. Pojken som hade blivit så generad förut, Alexander heter han, steg fram till busken bredvid oss. Han letade igenom den och gick långsamt åt vårat håll. Han stod bara en meter ifrån mig och när jag tittade upp mötte jag hans bruna ögon. Han stirrade men kom långsamt till sans och böjde sig ner mot oss. Sedan, så lågt att bara jag hörde honom, frågade han om Mackenzie levde. Jag viskade ett knappt hörbart ”nej” och hans ögon vidgade sig i chock. Jag stirrade på honom, förstod ingenting. Vad brydde han sig om hon levde? De var karriarister, de brydde sig inte om någon annan. Han reste sig och borstade bort lite löv som fastnat i hans hår. Sedan vände han ryggen åt oss och stegade iväg till de andra.
”Det var inga där, kom, Felicia har rätt, vi måste ha mat.” Sam ryckte till bredvid mig och jag tittade på honom. Han skakade på huvudet. Karriaristerna hade gått ur synhåll och jag reste mig på strejkande ben. Sam såg ut att ha bråttom, han tittade hela tiden mot hållet där gruppen försvunnit, och han vände blixtsnabbt på huvudet vid minsta ljud.
Vi gick under tystnad i ungefär tio minuter tills jag inte kunde hålla mig längre.
”Varför räddade han oss?” frågade jag. Svaret kom snabbt;
”Mackenzie är hans syster. Jag är väldigt glad att han inte visste att det var jag som dödade henne.” sade han bistert och tillade, lite gladare; ”Men jag ångrar det inte, då hade du varit död.” Han log mot mig och jag försökte besvara leendet. Jag tyckte så fruktansvärt synd om Alexander, som varit tvungen att spela mot sin syster. Sedan blir jag arg på mig själv, det var just det här som Felix varnade om, jag får inte börja se de som människor, jag får inte börja känna. Jag klipper av alla mina känslor och rensar huvudet på tankar. Vi kommer fram till en solig glänta och jag hinner först inte uppfatta vad som händer. En brunhårig flicka kom fram och kastade sig om armarna om Sam.

Yay, älskar thg fan-fic!
Jättebra! Vill defenetivt läsa mer!

men blä!! skynda skriva nästa kapitell

bra

Bra!