Det här är jag

Asbäst, båda kapitlena!!

Att han kallar henne "Häxjävel"! Sådant görman ju bara inte! Det är ju f*n inte hennes fel! Är han rädd att hon ska förvandla honom till en groda, eller vad!?

För övrigt var kapitlena jättesupermegabäst!

Kap. 7

När jag vaknade dagen därpå så hade Chris redan gått upp. Jag suckade och rullade över på rygg och stirrade upp i taket. Förra kvällen hade varit en osannolik dröm, men ändå en hemsk mardröm. Chris var min första och enda vän, och han hade gjort så mycket för mig. Nu hade han sårat mig genom att inte acceptera vem jag är. Plötsligt blev jag arg, jag kände hur blodet kokade och blodet rusade runt i huvudet. Plötsligt hörde jag ett högt krasch från köket på undervåningen. Jag hoppade till och hörde några skrämda röster där nere tills det blev tyst.

Tio minuter senare hade jag klätt på mig och satt och åt frukost i köket. Leo hade gått till jobbet och jag visste inte var Chris var så jag var ensam i hela huset. Regnet öste ner utanför fönstret och mackan kändes torr och seg.

Tillslut övergav jag mackan och stoppade den i diskmaskinen. Jag hade inte lust att göra någonting, så jag gick till biblioteket. Det var ett ställe där jag älskade att vara. Nästan lika mycket som vid bergsskrevan. Jag drog ut en tjock bok och satte mig i den malätna gamla fåtöljen i hörnet. Jag behövde något som kunde rensa mitt huvud på tankar, jag ville inte tänka på hur Chris hade behandlat mig igår kväll.
Resten av dagen var ytterst händelselös, Leo kom hem vid sex-tiden och lagade en god middag. Jag cyklade ner till den lilla byn och köpte en tårta och vi firade att jag skulle börja på Hogwarts. Ingen sade något om Chris’ frånvaro.

Den natten sov jag dåligt, jag oroade mig för mycket över Chris. Men min oro hade varit förgäves, eftersom jag hittade honom sovandes i soffan. Jag stannade till ett tag och tittade olyckligt på solen som lyste i hans ljusgula hår innan jag fortsatte ner till köket.

Lite onödigt kapitel kanske, men men.

Du är en fantastisk skrivare!

Superbäst!

Awesome

Kap. 8

Fem minuter senare kom Leo ner och han började ordna med frukosten, glatt gnolande. Jag satt vid köksbordet och läste inköpningslistan till Hogwarts medan hjärtat svällde av glädje. Leo ställde ner frukosten på bordet och jag grabbade åt mig en brödbulle. Leo satte sig med tidningen och jag började bre marmelad på bullen.
”Ähum…Leo?” frågade jag. Han lade ner tidningen och plirade på mig.
”Ja?”
”Kan vi…du liksom..följa med mig för att köpa mina s-s-skolsaker? Jag vill inte gå ensam.” Jag började rodna men Leo bara log.
”Det är väl klart! Kommer du ihåg hur man gick dit? Till den där gränden, vad den nu hette..?”
”Ja! Absolut! Ska vi gå dit idag?” undrade jag ivrigt. Leo nickade till svar och försvann bakom tidningen igen. Jag tog sista tuggan av smörgåsen och hoppade till när Chris skrek från hallen;
”Leo! Jag sticker till Markus, hejdå!”
”Vänta..! Ska du inte är frukost?” frågade Leo.
”Nej, inte…inte när..nej jag äter där. Hejdå pappa!”
Ytterdörren stängdes och jag stirrade på dörren med blanka ögon.

”Bry dig inte om honom, Ev. Han är bara avundsjuk, det har inget med dig att göra. Jag skulle också vara grön av avundsjuka om jag var han, det skulle du också va?”
Jag nickade, jag förstod, även om jag var riktigt sårad av Chris’ reaktion.
Vi tog oss till London med hjälp av tåget och gick in på ”Den läckande kitteln”, precis som proffesorn sagt. Vi fick hjälp av en trollkarl att ta oss genom muren till Diagongränden.

Det var fantastiskt! Hundratals människor i roliga kländnader som pratade glatt, ugglor som hoade och prasslande påsar. Först gick vi och växlade mugglarpengar, Leo lade även in lite pengar i ett nytt, fint kassa-valv, bara för mig. Sedan gick vi till apoteket, där vi köpte äckliga ingredienser till trolldrycker.
Vi köpte alla möjliga sorters saker, läskiga böcker, konstigt trollgodis och alla möjliga saker som man absolut inte kunde hitta varstans. I klädesaffären träffade jag en rödhårig flicka vid namn Mertha Lisson. Hon följde med mig till Ollivanders, som var ett fantastiskt ställe med höga hyllor fulla med gamla, dammiga trollstavsaskar. Mr Ollivander var en gammal man, som skyddade sina trollstavar med sitt liv. När vi kom in i affären så dök han genast upp och plirade på oss. Leo hade gått till ”Den läckande kitteln” för att ta sig en öl så vi var själva.

”Aha, trollstavsköp?” undrade han och vi nickade lite nervöst.
”Vilken är era trollstavsarmar?”
”Vänster” sade jag lite nervöst och Mer ”höger”. Han började mäta våran längd och våra armar medan han berättade om trollstavarna.
”Det är trollstaven som väljer herren, kom ihåg det flickor.” Vi nickade och han spände ögonen i mig.
”Jag kommer ihåg när din mamma köpte sin första trollstav, elva tum, valnöt, fjädrande. Bra för förhäxningar.” Det drog lite i hans mungipor. Men jag var lamslagen.
”Ähum, förlåt Mr Ollivander, men min mamma var ingen häxa.”
Han log.
”Å jo, det var hon. En skicklig också.” Jag skakade på huvudet men Mr Ollivander bara log mot mig innan han klättrade uppför en vinglig stege för att plocka ner en trollstav. Han blåste bort dammet på asken innan han klättrade ner och gav den till mig.
”Detta var din mors stav. Hennes bror tog tillbaka den till mig efter hennes död. Jag tror den skulle passa dig.”

Jag tog ut staven och höll den i ett stadigt grepp. Först hände ingenting, men sedan började en härlig känsla sprida sig i min kropp. Jag lyfte staven och lät silvriga stjärnor springa fram ur den. Mer tjöt och applåderade och Mr Ollivander tog asken med staven och började slå in den i brunt omslagspapper.

Jättebra!♥ :3

Awesome!!!!!

Superbäst ♥