Pokémon - Nuzlocke

aha, men vad hur får man fateful encounter när man typ inte kan fånga Arceus i hartgold? Jag bytte min med en kompis.

Antingen så är den fångad, eller så har den fått ett fateful ecounter. Det kan inte ändras. Läs dess info.

Jag sitter vid datorn, inte vid mitt DS. Men jag ska kolla upp det.
Edit: Nu sitter jag med mitt ds, men är dock på elit four, utan Arceus. LOL!

Kom på att jag inte uppdaterat på hur länge som helst ^^''


Någonting buffade honom i sidan. Han slog ut med armen en aning, ville inte öppna ögonen ännu.
Buffandet fortsatte dock envetet, och till slut var han tvungen att slå upp ögonen. Det var Quiller.
Han klappade Cyndaquillen försiktigt på huvudet och satta sig upp, skakade på huvudet och knep ihop ögonen, försökte minnas vad som hade hänt, vart han var.
Allt var bara en dimma, men han mindes de underliga teckenvarelserna, deras intrikata dans... Någonting hade hänt i ruinerna, men han var inte säker på vad.
Så öppnade han ögonen igen, såg sig omkring. Det var fortfarande mörkt ute och han satt på en liten gräsbekledd kulle. Han med trevande händer sökte han omkring sig i gräset, fann sin väska och Peters pokéboll. Och... En annan pokéboll.
Han öppnade den, och ut svirvlade en liten svart skepnad med ett stort öga. Den svirvlade omkring ett tag, nyfiket. Han drog snabbt upp sitt pokédex vilket identifierade varelsen som en Unown, en symbolpokémon.
Dess enda öga såg nyfiket mot honom, svävade i cirklar omkring honom. Det kändes som om den studerade honom..
Den hade en lång nedskutande... pinne?.. under ögat, och två ut vinkelrätt från ögats sida vilket fick den att se utt som ett..
"Som ett F..." viskade han. "F... E-FFFF." Han höjde upp handen och den svävade någon centimeter ovanför hans handflata.
"F," upprepade han. "Så får du heta."
Den verkade uppspelt och hoppade fram och tillbaka i luften.

"Nåväl," sade han och såg sig omkring. "Vart har vi nu hamnat?"
Han vände sig om, och där var plötsligt Violet bakom honom. Han tog upp sin pokegear och drog upp kartan. Route 32 visade den.
"så... fånga ännu en lagmedlem?" sade han, såg ned mot F och Quiller.
De såg bara tillbaka, Quiller med huvudet aningen på sned.
Han skrattade och gestikulerade åt dem att följa efter.
Bara några meter bort plaskade en Wooper glatt omkring i en vattenpöl. Han pekade mot den, och de tre smög tyst upp mot den. Han petade till F, som snurrade ett glatt varv och sedan började lysa en aning innan den snabbt vor fram och sände ut en våg av ljus som träffade Woopern i sidan.

Några minuter senare var de tillbaka på pokecentret i Violet.
Han satt och petade på Woopern, funderade över ett namn. "Blue...? Blå? Bär? Blåbär?"
Woopern såg nyfiket på honom, verkade skratta. "Blueberry?" Den hoppade glatt upp och ned.
"Blueberry blir det alltså."

Han klappade den lätt på huvudet och såg ut genom fönstret. Det var fortfarande mörkt ute, men inte riktigt dags för att sova än på ett par timmar.
Sjuksökerskan såg mot dem. "Om du vill ut på mer sightseeing så finns ju alltid Sprout tower," sade hon. "Munkarna där är både bra på historia och på strider."
Han såg förvånat upp mot henne.
"Du vet, det låter inte alls som en dum idé..."



Vad tycker ni folk om att jag skriver med den här stilen förresten? Tror jag glömt fråga det... ^^'

Denna stil e bra ju!
PS: lite inaktivt, eller?

Sprout tower reste sig högt över Violet city. Padogan var en av de mäktigaste byggnaderna i Östra Johto, över 30 meter högt, och flera hundra år gammal.
Den byggts för att hedra, och insperera till att efterfölja, Bellsprouts flexibla och graciösa rörelser, vilket många trodde var hemligheten bakom seger i strid. Vare sig det var sant att hemligheten låg i den lilla gräspokémonens rörelser visste han inte, men munkarna var trots allt kända för sina stridsförmågor.
Förr hade portarna in i den helgade byggnaden varit stängda för pöbeln och tungt bevakade, men numera hade de tvingats öppna upp för allmänheten. Det hade dock lett till att det hade blivit svårare att hålla ohyra borta från padogan, och det fanns numera en liten riska att man kunde stöta på vilda rattatas i de mörka rummen. Det fanns dock ett rykte om att det på nätterna kunde skymtas andra, spöklika, pokémon svävande runt därinne.
På markplanet var det lugnt, ett antal sena besökare dröjde fortfarande kvar. Mitt i rummet gungade en stor pelare, fram och tillbaka en aning, upp genom golvet till våningen ovanför.
Den var gigantisk och verkade vara gjord av ett enda stycke trä.
"...pelaren en mäktig Bellsprout," hörde han en av munkarna förklara. "Den största pokémon som någonsin funnits i Johto. När den till slut gick vidare, användes dess kropp för att skapa denna pelare, ryggraden till tornet."
Han såg storögt upp mot pelaren, och även om han tvivlade på att historien egentligen var sann, så var det hur som helst en mäktig byggnad. Dock blev munken nu överröst av frågor från nyfikna besökare, så att för honom gå fram och fråga någonting nu... det var inte någon möjlighet.
"Rattata!" ropade någon plötsligt till, och kalabaliken spred sig i rummet. Alla såg sig omkring panikartat, hoppades att gnagarpokémonen inte hade förstört någonting, även han. Så, med ens förstod han. Han såg ned mot sina fötter, uppmärksammade Peter som satt där och såg sig omkring. Han suckade och kallade in Rattatan i sin pokéboll. Quiller såg oförstående på, men innan han hann förklara sig hade en munk redan stegat fram till honom.
En kort diskussion om lämpligheten i att ha med sig en rattata till en så gammal och helgad byggnad följde, men han ursäktade sig mycket, förklarade att han itne hade tänkt sig för, men att Peter var vältränad, och att han var där för att hans pokémon skulle kunna bli ännu bättre tränade.
Munken blev plötsligt mer förlåtande, och pekade mot en stege i hörnet.
"Var försiktig däruppe bara. En strid med Mästare Li och hans lärjungar är..." En hög duns hördes genom byggnaden, pelaren i mitten skakade till, men stabiliserades snabbt.
"...svårbesegrade," fortsatte munken och log finurligt.

Han hävde sig upp på andra våningen, stängde luckan bakom sig.
Här uppe var det mörkt, mörkare än man skulle kunnat tro. Mitt i rummet var det belyst, men längst väggarna fladdrade skuggorna fram och tillbaka. Detta var dock bara det. Skuggor, illusioner, inte alls likt Unowns fladdrande dans i Ruins of Alph. Det fanns inget att frukta, i alla fall inget... mystiskt och uråldrigt.
Dock verkade skuggorna dra sig närmare. Han stirrade plötsligt in i ett par stora, vita ögon och ett brett, skrämmande, leende.
Han flämtade till, stapplade baklänges medan det mörka molnet spred ut sig framför honom. Ögonen grumlades och röd dimma speds ut inför honom. Ögon slogs upp inför honom, hundratals, överallt han kunde se var det... ögon...
De virvlade kring honom, stirrade ut honom från alla vinklar. Så började de röra sig närmare, skuggor slog mot honom.
Han föll ned på knä, slöt ögonen och försökte andas långsamt.
"Quiller..." viskade han. "Ember..."

En skarpt ljus sken genom den röda dimman. Det var inte dimmans mjuka, blodfärgade sken, utan eldens skarpa glöd. Quiller hade hört honom.
Alla ögon kring honom slöts och försvann, skuggorna drog sig tillbaka och de två stora vita ögonen han sett från början blinkade häpet mot honom.
"Quiller," beordrade han, pekade mot motståndaren. "Ember!"
Förgäves försökte den skydda sig med sina skuggor, sin rök, men glöden slog mot den, och det fanns ingen flyktväg. Hans hand greppade snabbt en pokéboll, och snart höll han i sin hand en infångad spökpokémon, hans nyfångade Gastly, Banshee.
Han slog upp pokébollen, Banshee svävade runt i luften, ovan vid pokébollens band. Han rörde handen lätt genom spökets gasmoln, fick det att virvla runt fingrarna.
"Du har en stark hypnosis," resonerade han. "Och du verkar kunna Mean look också."
Gastlyn såg mot honom, dess blick verkade innehålla en blandning av illvilja och intresse och... bus?
Hon var stark, tyckte om att tortera andra lite, men var inte... ondskefull, inte särskilt i alla fall verkade det som.
I andra änden av rummet urskiljde han en annan stege som verkade leda upp ytterligare ett plan, upp till tredje och sista våningen.

Det var först när han vände blicken mot den stora perlaren osm han förstod hur mycket tornet egentligen rörde sig. Han kände ingenting, men ändå vibrerade pelaren krafigt. Det var nästan skrämmande... Vad hände där uppe?


Ah, Gastly, mitt lilla favoritspöke. Min fråga är följande: Borde jag utveckla Banshee till en gengar (om hon överlever tillräckligt länge för att bli en Haunter....), eller kan man räkna det som ett slags "fusk" i det här sammanhanget. För ett bli en Gengar måste hon ju bli bytt med någon...


Heh, typ, Har haft några tentor senaste veckorna.
Och så kan man inte lägga upp flera meddelanden i rad utan att någon annan skriver emellan
Men kul att du gillar't ^^

Den övre våningen var aningen mer belyst än mellanvåningen.
Statyer föreställande Bellsprout reste sig längst väggarna, höll symboliskt uppe taket. Längst med väggarna fanns fönsergluggar som lät månljuset in i byggnaden. Dock var det inte nödvändigt för att låta en se vad som fanns där inne. Med jämna mellanrum längst med väggarna var lyktor utplaserade, vilka kastade ett facklande sken ut mot mitten av rummet.
Mitt i rummet, invid den mäktiga pelaren fanns dock... en arena... Eller en träningsmatta av något slag.
På mattan cirklade två pokémon runt varandra.
Den ena var en bellsprout, vilken rörde sig vaggande fram och tillbaka. Den andra var en... Totodile.
I skuggorna på andra sidan skymtade han den rödhåriga. Abb.
Han gormade något åt Totodilen som köste sig framåt, anföll rätt på utan att försöka undvika sin motståndares attacker, och började försöka slita av bellsprouten dess lemmar.
Hans motståndare, en munk, kallade snabbt tillbaka sin bellsprout, bugade sig snabbt och skyndade sig sedan därifrån.
Agg fnyste och kallade även han tillbaka sin pokémon, muttrade för sig själv när han gick förbi honom, verkade inte känna igen honom, eller hade åt minstånde tankarna åt annat håll.
"Behandlar dem som slavar... utan kärlek... lite på dem... jävla trams..."
Innan han hunnit samla sig tillräckligt för att kunna stoppa Abb hade han försvunnit ut i natten.
Det tog en stund innnan han samlat sig tillräckligt för att kunna röra sig igen, men när han väl sansat sig igen gick han långsamt feram mot träningsmattan, såg sig omkring. En bit bort stod en grupp munkar och diskuterade tyst, viskade hetsigt till varandra. Så såg en av dem upp, noterade att det fanns ännu en utmanare i byggnaden.
"Ehh..." började han, avbröt de andra munkarna. "Vi... Eh.."
En tystnad lade sig över rummet i ett ögonblick innan den bröts av en trött och gammal, men ändå respektingivande, röst.
"Vad försigår här?"
En man i en finare klädnad än de övriga munkarna, och med en imponerande mäktig mustasch kom snabbt emot dem.
"Jag fick höra att ni skulle till att strida?" mullrade han. "Och ni har inte ens börjat?"
De andra munkarna bugade sig snabbt inför mannen, som han antog var mästare Li.
"Jo du förstår... Han var brutal och hans pokémon var starka och det..."
Munken drog efter andan.
"Det var inte han, utan en annan, en rödhårig pojke, som ville strida... Han har redan försvunnit härifrån..."
Mästaren såg misnöjt mot dem, men vände sedan blicken mot honom, såg undrande ut.
"Och vad gör du har?"
Han drog efter andan och rätade instinktivt på ryggen.
"Träna," svarade han snabbt. "Om det... nu går för sig alltså," lade han sedan snabbt till.
Mästaren nickade gillande, och vände sig sedan till de andra. De viskade mellan sig ett tag, Li mer och mer irriterat.
"Eftersom det verkar som mina lärjungar inte är i stånd att strida," började han med en smått irriterad ton i rösten samtidigt som han kastade en menande blick mot sina lärlingar över axeln, "så blir det jag som är din motståndare. Är du redo för det?"
Han log och nickade.
"Naturligtvis."

De ställde upp emot varandra på varsinn sida om träningsmattan och plockade fram sina pokébollar.
Medan Li snabbt och säkert kallade ut sin bellsprout fundrade han pp vad det var han skulle välja. Att åkalla Quiller skulle ha satt honom i en fördelaktig situation, men det var inte därför han var här. Han var här för att bli bättre.
Så log han och drog fram en av sina pokébollar. "Banshee," sade han. "Nu ska vi se vad du kan göra."
Gastlyn svävade långsamt fram och tillbaka över träningsmattan, dess gasmoln virvlade kring den.
"Redo?" undrade en av munkarna som ställde sig vid sidan för att vara domare. De båda nickade.
"Okej," sade han och höjde handen, innan han snabbt drog ned den igen. "Hajimeru!"

Buuuh trodde jag var med i historien >: (