Allt för popularitet

Bra!

jätte bra :3

Superbra!

Jättebra!
Blir förvånad av hur bra,välskrivet och genomtänkt du skriver!
För du är väl inte så gammal, eller hur?

Säkert äldre än du tror... Jag är sjutton x)

Inte särskilt gammalt...!
Jag tycker såklart fortfarande att du är skitduktig på att skriva, vare sig du är 17 eller inte!♥

Kapitel 3: De första lektionerna


Erica begav sig till klassrummet Annie hade föreslagit med ekande steg genom korridoren. Hon var faktiskt något nevös. Hur mycket skulle hon förändras? När hon kom in väntade Annie på henne. Erica lutade sig mot en av de få gamla bänkar som stod i klassrummet, som annars var ganska kalt. Det fanns inga tavlor och inga hyllor. Bara en öppen spis och ett par bänkar och stolar.

"För det första", började Annie, " måste du ändra på sättet du pratar. Jag vet inte om du märker det själv, men du läspar fortfarande sedan du hade den där tandställningen. Det har nog blivit en vana."
Erica såg lugnt på Annie. Hon orkade inte ens förklara för henne att det inte var tandställningen som hade åstadkommit hennes läspningar. Erica hade alltid läspat, och hon trodde inte att hon skulle bli av med det. Det var något som skulle sitta kvar för evigt.

Annie skrev upp: "Läspningar" på tavlan. Under skrev hon flera andra ord. "Gång", "hållning", "allmänt uppförande", "snygga kläder" och "linser" var bara några av dessa.
"Vi ska inte börja idag. Kom tillbaka imorgon så sätter vi igång." Annie såg ivrig ut. Hon var bara glad att ha ett projekt, någon att förändra.
"Jag stryker dem i och med att jag tycker att jag klarar dem. Jag ska försöka få dig färdig med dem till festen i slutet av höstterminen."
Erica såg förvånat på listan. Hur skulle hon klara detta? Skulle det ens vara möjligt? Vilken fest pratade Erica om?

"Annie, vad är det för fest?"
"Den som de har varje år.. Nej, just det. Du är aldrig med."
Erica blev lite ledsen. Kunde det vara så att alla i hennes årskurs hade fest varje år utan att bjuda henne?
"Sedan fyran har tvillingarna Kaylee och Janica från Ravenclaw hållit i en fest i Vid behov-rummet."
"Vid vad?"
"Vid behov-rummet.." Annie himlade med ögonen för att visa Erica hur lite hon visste. "Det är ett rum där man kan hitta det man önskar. Ingen kan märka att vi är där inne, så det är där vi brukar hålla till. Mittemot gobelängen av Barnabas den Barnslige på sjunde våningen, du vet."

Nu förstod Erica. Det måste vara ett hemligt rum Annie talade om. Annie gick mot dörren och Erica förvånades över hur snabbt det hade gått. Erica såg på tavlan. Tänk om någon kom in och såg det? De skulle genast förstå att det var Erica. Ingen annan elev hade så mycket att rätta till. Hon bestämde sig dock för att inte säga något om detta till Annie. Erica ville inte gnälla för mycket om massor av olika saker. Annie vände sig om i dörröppningen.
"Tro inte att vi är vänner eller något. Jag är din lärare, en hjälpande hand. Inget annat."
Sedan gick hon ut ur rummet.

Erica var lite gladare de närmaste dagarna. Hon hade nu träffat Annie nästan varje kväll och de hade börjat ta tag i Ericas största problem, gången. De gick fram och tillbaka i klassrummet och Annie gav synpunkter på hur det kunde bli bättre. Erica tänkte på detta i korridoren och kände sig genast bättre nu när hon faktiskt tänkte på att gå rakt. Det var faktiskt inte så svårt. Det svåra var bara att komma ihåg det.
Erica var nu på väg till biblioteket och i andra änden av den långa korridoren kom gänget med de allra coolaste eleverna. Där var bland annat Annie och Terence Higgs. Erica väntade sig inte att någon skulle hälsa på henne. Det hade de aldrig gjort förr, så varför nu? Hon kände hur någon såg på henne. Blicken borrade sig in i henne så som den ofta gör när någon känner sig övervakad. Det var Terences lugna blick hon mötte när hon tittade upp. Hans vackra, blågröna ögon mötte hennes ljusblå. Terence log och hälsade. Erica kunde inte ens med att svara, så förvånad blev hon. Terence hade hälsat- på henne.

Då Erica hade kommit förbi hörnet i korridorens slut och såg att den var tom kunde hon inte låta bli att göra ett litet glädjeskutt. Terence log mot henne, han såg äntligen Erica. Han hälsade till och med på henne, vilket gjorde henne glad. Erica sträckte nu mer på ryggen, vilket fick henne att se stolt, och inte konstig ut. Kanske hade Annie rätt ändå? Kanske krävdes det bara lite förändring för att Erica skulle bli populär.

Super bra :3

Jättejättejättebra!!

Verkligen awesooome!♥