melle-hjrta
Elev
|
Harry Potter is thaaa shit' ;D I ♥ Harry Potter 
21 jan, 2012 20:12
|
Train
Elev
|
21 jan, 2012 21:49
|
Borttagen
|
Harry Potter betyder så otroligt mycket för mig, just för att den världen fanns där att välkomna mig när den här verkade så mörk och hotfull.
Harry, och framförallt Dumbledore, fanns alltid till hands. De kunde alltid hjälpa mig att må bra igen när jag var deppig. De fick slut på mina tårar och fick mig att känna att jag hörde hemma någonstans.
Hade det inte varit för Harry hade jag t ex aldrig upptäckt hogwarts.nu som spelade en avgörande roll i min barndom. På din hemsidan fanns den andan som finns i böckerna. En plats som välkomnar dig hem. Där finns alla dina vänner, där förstår alla dig och där tycker alla om dig för den du är hur du än är. Jag är skyldig den sidan så mycket ♥ och därför är jag skyldig Joanne och Harrys värld så mycket.
Jag fann Hogwarts på riktigt och jag var medlem där mellan 2001 och 2006 när sidan lades ner, vilket var nästan hela min Hogwarts-tid 11-16.
När jag sedan hittade hit ifjol, kändes det som om jag återupptäckt hoggy och det var underbart. Återigen fanns den där platsen där alla var välkomna och ingen dömde.
Så ja, Harry Potter har räddat mitt liv. Jag har Harry att tacka för att jag fick känna mig omtyckt under de svåra åren och jag har Harry att tacka för den otroliga gemenskapen jag fått uppleva; här, på hoggy, med vänner och med random fans på event såsom midnattspremiären av Deathly Hallows 7.2 och midnattssläppet av Deathly Hallows ♥
Harry har varit och kommer fortsätta vara viktigt för mig. När Pottermore öppnades kändes det som om ett hål fylldes för i o m Pottermore visste jag att det aldrig skulle ta slut och det gjorde mig så lycklig. Det må vara att det kanske inte kommer fler böcker och att det inte kommer fler filmer, men Pottermore kommer alltid finnas där och fandomen kommer aldrig ta slut ♥♥♥
21 jan, 2012 21:57
|
Lisalazar
Elev
|
För mig så betyder Harry Potter väldigt mycket. T.ex. En deppig och tråkig dag eller då jag mår dåligt så tar jag fram någon Harry Potter bok och läser mina facoritcener eller kollar på någon av filmerna. Och den deppiga dagen blir fylld med skratt! 
"moster petunia säger att Dudley ser ut som en ängel. Jag säger att han ser ut som en gris i peruk." (Eller nåt sånt...)
21 jan, 2012 22:13
|
Ginny.:.Weasley
Elev
|
Hp in my ♥
And I will miss the train ride in
and the pranks pulled by the twins
and though its no where I have been
I'll keep on smiling from the times I had with them
23 jan, 2012 17:23
|
Theabeanr1
Elev
|
När jag flyttade till en helt annan stad fanns han där för att stötta mig ♥
Jag mådde dåligt och var ledsen, men med Harry kändes det som om det hela faktiskt var möjligt.
Efter första dagen i skolan kom jag hem med magknip.
Men då såg jag en bok ligga på min säng och magknipen släppte. Harry kommer alltid att finnas där och stötta mig genom alla svåra och tuffa stunder i livet.
Han kommer att hjälpa mig förbi det ♥
24 jan, 2012 20:29
|
J-star Black
Elev
|
24 jan, 2012 20:50
|
Kintsugi
Prefekt
|
ojojoj, en fråga och ett ämne som jag rört vid många gånger - och bara för att jag alldeles nylig svarade i en annan tråd med en lång text tänker jag bara citera den hit också för det är enklast så.
Kortfattat: Harry Potter betyder halva mitt liv. Strax mer än halva min tid på jorden har varit beblandad med Harry Potter-böckerna och allt kring det. Mina närmsta vänner idag är Harry Potter-nördar och/eller människor jag träffat via HP-kompisarna. Harry Potter och JK Rowling är ljud som får energin att sprudla inom mig när jag hör/läser/ser något som har med ämnet att göra ♥ Harry Potter är en källa till styrka och gemenskap. Att våga stå upp för sig själv och våga tro på andra i sin omgivning!
Skrivet av Kintsugi: Spoiler:
Tryck här för att visa!Harry Potter betyder det samma som styrkan som fick mig att finna ett liv som jag idag är tacksam för. Med ett värdelöst självförtroende, stor dos av feghet och vriden uppfattning av vardagen så kände jag mig annorlunda, sämst och ful - detta trots alla bästa kompisar och pojkvänner som jag hade i låg- och mellanstadiet. Men det var förmodligen föräldrarnas skilsmässa som ställde till det enormt mycket för mitt elvaåriga jag: ett par år efter att jag blev tokig i Harry Potter-serien.
I den jobbiga tid som var: med trasiga föräldrar och framförallt en far och en bror som skulle väckas, ha rena kläder och ha mat (vi snackar om när jag var 12-16år) blev det att jag tryckte ner mig själv i för höga krav. Skolan, familjen, pappas räkningar, fotbollen, simningen, dansen... jag la av med simning och dans (favoriterna) pga att jag inte ville vara en ekonomisk belastning. Under den här tiden hade jag Harry Potter. Jag drömde mig bort till den världen och var en karaktär i mängden. Kamraterna i skolan kändes som "några jag kan umgås med under mina år på skolan - men ogärna på fritiden". Men under den perioden fanns Hogwarts.nu som följdes upp av fefo.se och det var via dessa hemsidor som jag fann människor som jag ville byta ord med, ville umgås med och fann gemensamma ämnen med - gemensamma ämnen som jag ville hålla vid liv. Idag är vi ett stort fint gäng och på senare tid har vi funnit gamla hoggy-polare som svetsats samman med "fefo-gänget". ♥
Harry Potter var under många års tid något som jag inte talade så mycket om för människorna jag växte upp med talade om senaste modet, sminkade sig, skulle festa i fjortonårsåldern och glodde snett när någon gav minsta antydan till att klassas som "nörd". Men när livet var som värst i högstadiet kände jag att det inte kunde fortsätta. På gymnasiet visste INGEN vem jag var så på första svenskalektionen när vi skulle hålla ett tre minuters-tal om oss själva sa jag: "Hej. Jag kallas för Vickan och är Harry Potter-nörd. Jag har funnit styrka och vänner genom hemsidorna Hogwarts.nu och fefo.se samt rest från norr till söder och mot öst för att umgås med andra svenska hp-nördar och blablalbalba bok-kö blabla midnattspremiär blabla". Efter det kallade man mig för Potter eller Harry Potter och det kändes awesome! Jag log och skrattade och alla andra hade också roligt åt det. Med tiden blev det även Hermione för jag var lite av plugghäst-material i deras ögon. Det kändes så himla bra! I den eländiga tonårstiden som var med allt fann jag tillslut en plats jag kände mig hemma och bekväm på: och det var skolan. Gymnasietiden var awesome (bortsett från när familjelivet på hemmaplan fick mig att bryta samman och ta överdos blabla och sedan tala med rektor och psykolog - men det var skolan som jag fann min fristad och jag älskade att pendla dit och sitta där hela dagarna).
I somras kom sista filmen och redan förra året sa vi "vi skall vara i London på galapremiären". Redan hösten 2010 fick jag och ett gäng träffat JK Rowling och jag fick med mig två signaturer hem från den resan. Hon tog emot HC Andersen-priset i Odense och vi satt inne i konserthuset när det skedde. Och efteråt stod vi vid domkyrkan som spelade Hedwigs theme när hon skulle in i rådhuset och läsa för små barn. Menmen, nog om det. I somras var det sista extrema pådraget och jag satsade fullt ut. Jag var i London och satt på ett blött Trafalgar Square med tusentals andra människor och inväntade 2011-07-07 16:00. ...och vilka timmar när det väl drog igång. Jag fick många fina foton på många skådespelare och min Tom Riddle-dagbok fick fångat många fantastiska signaturer: JK Rowlings igen (den finaste av alla jag fått ♥). Tyvärr kom inte Emma Watson och Daniel till oss (fanns inte tid till det: Daniel skulle ju vara duktig nog att komma sent xD). menmen, jag är så fett glad över att ha Helena Bonham Carters och hennes mammas signaturer samt Alexandre Desplat, Rupert Grint, Evanna Lynch, Tom Felton, Jason Isaacs, Ralph Fiennes och Julie Walters - bland många andra ♥ ♥ ♥ Men det var det avslutande talet av filmmakare, skådisar och av JK Rowling som fick mig att brista. Utan det talet hade det inte alls känts lika rätt att "gå vidare och vara tacksam för det som varit".
Men inte nog med det så satsade jag mer utöver galapremiären. Skall ett HP-kapitel avslutas så skall det avslutas med stil! OKEJ?! Så jag drog hem och såg midnattspremiären i Göteborg med världens bästa vänner (och vann ett par Harry Potter 3D-glasögon inför visningen) för att dagen därpå återvända till London för att se midnattspremiären där (UK hade senare premiär än Sverige). Och vilken midnattspremiär! ODEON (biograf i London) var mäktig! Ljudet, 3D-visningen, energin, publiken, lokalen ♥ OMG. Så jäkla häftigt - dåligt att det var reklam en halvtimma och dåligt att man inte hade några som helst utlottningar av saker inför visningen. Men whatever. Det var awesome!
Efter det kände jag bara lättnad. Jag har varit så himla tacksam för att fått vara en del av the Harry Potter Generation och jag är fantastiskt tacksam för att fått vara med om så himla många event, konvent och upplevelser. Det är guld värt! Men nu känner jag att det varvar ner ordentligt. Hade planer på att skaffa hem ett flertal trollstavar men det får räcka med de fyra som jag har - alla har fått vara med på äventyr den avslutande sommaren 2011 och bär på minnen. Men det känns som att det får lov att vara bra!
Det kommer droppa in konvent framöver både i Sverige och utomlands men jag undrar jag om det är något som jag kommer prioritera. Det är underbart att få träffa alla härliga vänner från landets och Europas alla hörn men jag tror inte att jag kommer fixa det ekonomiskt och prioriteringsmässigt. Det är full fokus på jobb, behålla lägenheten, segla med ostindiefararen Götheborg, dra på fotoresa till New York, den japanska kulturen och så småning om börja studera på allvar. Jag känner att jag är tacksam för det som har varit och jag VILL till Harry Potter-världen i Orlando. Det kommer ske och jag kommer alltid att ha Harry Potter i mitt hjärta och gilla det - men det kommer inte vara HELA mitt liv längre utan stabil grund som jag kan stå stadigt på och vara tacksam för.
...jag vill återigen tacka JK Rowling som fick idén av att glo på kossor. Jag vill tacka henne för att hon varit en stark förebild genom tung tonår och tacka henne för att hon, genom ett domino-spel, fått mig att bli den jag är idag. Fått mig att bära på många minnen och ha många vänner som jag ALDRIG skulle ha mött på annars.
[Nu blev det långt. Jag trodde att texterna jag skrev i somras/höstas skulle vara avrundande men det kändes lite som att jag behövde få ur mig det här också. Några har hört det mesta ur texten tidigare - i andra trådar, i liknande versioner. Jag beklagar om ni tröttnat på det men nu är det ute än en gång i ännu en tappning. Jag hoppas att ni överlevt! ^^'']
☽ Kintsugi of House Zabini, the First of Her Name ☾
25 jan, 2012 08:34
|
Celest Gaunt
Elev
|
Hur mycket som helst! Hade jätteproblem med en massa saker förut men när jag satte mig och läste så försvann alla problem! Harry Potter är som en fristad!  
25 jan, 2012 08:44
|
Borttagen
|
Skrivet av Kintsugi: ojojoj, en fråga och ett ämne som jag rört vid många gånger - och bara för att jag alldeles nylig svarade i en annan tråd med en lång text tänker jag bara citera den hit också för det är enklast så.
Kortfattat: Harry Potter betyder halva mitt liv. Strax mer än halva min tid på jorden har varit beblandad med Harry Potter-böckerna och allt kring det. Mina närmsta vänner idag är Harry Potter-nördar och/eller människor jag träffat via HP-kompisarna. Harry Potter och JK Rowling är ljud som får energin att sprudla inom mig när jag hör/läser/ser något som har med ämnet att göra ♥ Harry Potter är en källa till styrka och gemenskap. Att våga stå upp för sig själv och våga tro på andra i sin omgivning!
Skrivet av Kintsugi: Spoiler:
Tryck här för att visa!Harry Potter betyder det samma som styrkan som fick mig att finna ett liv som jag idag är tacksam för. Med ett värdelöst självförtroende, stor dos av feghet och vriden uppfattning av vardagen så kände jag mig annorlunda, sämst och ful - detta trots alla bästa kompisar och pojkvänner som jag hade i låg- och mellanstadiet. Men det var förmodligen föräldrarnas skilsmässa som ställde till det enormt mycket för mitt elvaåriga jag: ett par år efter att jag blev tokig i Harry Potter-serien.
I den jobbiga tid som var: med trasiga föräldrar och framförallt en far och en bror som skulle väckas, ha rena kläder och ha mat (vi snackar om när jag var 12-16år) blev det att jag tryckte ner mig själv i för höga krav. Skolan, familjen, pappas räkningar, fotbollen, simningen, dansen... jag la av med simning och dans (favoriterna) pga att jag inte ville vara en ekonomisk belastning. Under den här tiden hade jag Harry Potter. Jag drömde mig bort till den världen och var en karaktär i mängden. Kamraterna i skolan kändes som "några jag kan umgås med under mina år på skolan - men ogärna på fritiden". Men under den perioden fanns Hogwarts.nu som följdes upp av fefo.se och det var via dessa hemsidor som jag fann människor som jag ville byta ord med, ville umgås med och fann gemensamma ämnen med - gemensamma ämnen som jag ville hålla vid liv. Idag är vi ett stort fint gäng och på senare tid har vi funnit gamla hoggy-polare som svetsats samman med "fefo-gänget". ♥
Harry Potter var under många års tid något som jag inte talade så mycket om för människorna jag växte upp med talade om senaste modet, sminkade sig, skulle festa i fjortonårsåldern och glodde snett när någon gav minsta antydan till att klassas som "nörd". Men när livet var som värst i högstadiet kände jag att det inte kunde fortsätta. På gymnasiet visste INGEN vem jag var så på första svenskalektionen när vi skulle hålla ett tre minuters-tal om oss själva sa jag: "Hej. Jag kallas för Vickan och är Harry Potter-nörd. Jag har funnit styrka och vänner genom hemsidorna Hogwarts.nu och fefo.se samt rest från norr till söder och mot öst för att umgås med andra svenska hp-nördar och blablalbalba bok-kö blabla midnattspremiär blabla". Efter det kallade man mig för Potter eller Harry Potter och det kändes awesome! Jag log och skrattade och alla andra hade också roligt åt det. Med tiden blev det även Hermione för jag var lite av plugghäst-material i deras ögon. Det kändes så himla bra! I den eländiga tonårstiden som var med allt fann jag tillslut en plats jag kände mig hemma och bekväm på: och det var skolan. Gymnasietiden var awesome (bortsett från när familjelivet på hemmaplan fick mig att bryta samman och ta överdos blabla och sedan tala med rektor och psykolog - men det var skolan som jag fann min fristad och jag älskade att pendla dit och sitta där hela dagarna).
I somras kom sista filmen och redan förra året sa vi "vi skall vara i London på galapremiären". Redan hösten 2010 fick jag och ett gäng träffat JK Rowling och jag fick med mig två signaturer hem från den resan. Hon tog emot HC Andersen-priset i Odense och vi satt inne i konserthuset när det skedde. Och efteråt stod vi vid domkyrkan som spelade Hedwigs theme när hon skulle in i rådhuset och läsa för små barn. Menmen, nog om det. I somras var det sista extrema pådraget och jag satsade fullt ut. Jag var i London och satt på ett blött Trafalgar Square med tusentals andra människor och inväntade 2011-07-07 16:00. ...och vilka timmar när det väl drog igång. Jag fick många fina foton på många skådespelare och min Tom Riddle-dagbok fick fångat många fantastiska signaturer: JK Rowlings igen (den finaste av alla jag fått ♥). Tyvärr kom inte Emma Watson och Daniel till oss (fanns inte tid till det: Daniel skulle ju vara duktig nog att komma sent xD). menmen, jag är så fett glad över att ha Helena Bonham Carters och hennes mammas signaturer samt Alexandre Desplat, Rupert Grint, Evanna Lynch, Tom Felton, Jason Isaacs, Ralph Fiennes och Julie Walters - bland många andra ♥ ♥ ♥ Men det var det avslutande talet av filmmakare, skådisar och av JK Rowling som fick mig att brista. Utan det talet hade det inte alls känts lika rätt att "gå vidare och vara tacksam för det som varit".
Men inte nog med det så satsade jag mer utöver galapremiären. Skall ett HP-kapitel avslutas så skall det avslutas med stil! OKEJ?! Så jag drog hem och såg midnattspremiären i Göteborg med världens bästa vänner (och vann ett par Harry Potter 3D-glasögon inför visningen) för att dagen därpå återvända till London för att se midnattspremiären där (UK hade senare premiär än Sverige). Och vilken midnattspremiär! ODEON (biograf i London) var mäktig! Ljudet, 3D-visningen, energin, publiken, lokalen ♥ OMG. Så jäkla häftigt - dåligt att det var reklam en halvtimma och dåligt att man inte hade några som helst utlottningar av saker inför visningen. Men whatever. Det var awesome!
Efter det kände jag bara lättnad. Jag har varit så himla tacksam för att fått vara en del av the Harry Potter Generation och jag är fantastiskt tacksam för att fått vara med om så himla många event, konvent och upplevelser. Det är guld värt! Men nu känner jag att det varvar ner ordentligt. Hade planer på att skaffa hem ett flertal trollstavar men det får räcka med de fyra som jag har - alla har fått vara med på äventyr den avslutande sommaren 2011 och bär på minnen. Men det känns som att det får lov att vara bra!
Det kommer droppa in konvent framöver både i Sverige och utomlands men jag undrar jag om det är något som jag kommer prioritera. Det är underbart att få träffa alla härliga vänner från landets och Europas alla hörn men jag tror inte att jag kommer fixa det ekonomiskt och prioriteringsmässigt. Det är full fokus på jobb, behålla lägenheten, segla med ostindiefararen Götheborg, dra på fotoresa till New York, den japanska kulturen och så småning om börja studera på allvar. Jag känner att jag är tacksam för det som har varit och jag VILL till Harry Potter-världen i Orlando. Det kommer ske och jag kommer alltid att ha Harry Potter i mitt hjärta och gilla det - men det kommer inte vara HELA mitt liv längre utan stabil grund som jag kan stå stadigt på och vara tacksam för.
...jag vill återigen tacka JK Rowling som fick idén av att glo på kossor. Jag vill tacka henne för att hon varit en stark förebild genom tung tonår och tacka henne för att hon, genom ett domino-spel, fått mig att bli den jag är idag. Fått mig att bära på många minnen och ha många vänner som jag ALDRIG skulle ha mött på annars.
[Nu blev det långt. Jag trodde att texterna jag skrev i somras/höstas skulle vara avrundande men det kändes lite som att jag behövde få ur mig det här också. Några har hört det mesta ur texten tidigare - i andra trådar, i liknande versioner. Jag beklagar om ni tröttnat på det men nu är det ute än en gång i ännu en tappning. Jag hoppas att ni överlevt! ^^'']
Jag är sjukt avundsjuk på alla dina Potter-moments. Jag började hänga på FeFo så snart som det öppnade så innan Hoggy stängde ner. Men jag fann liksom aldrig samma anda och jag tröttnade väldigt snart på FeFo. Har fortfarande en användare där, som nu torde ha varit där i dryga 5 år. Samma användarnamn som här, det var det jag paxade under den tiden det gick ♥ Kanske får gå in där igen nån gång...
Nu blev jag ju helt nostalgisk! Så du gör
25 jan, 2012 11:36
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen