Remus Lupins första år som varulv [SV]

Jättebra!

meeeeeeeeeer

Nu kommer det tredje kapitlet, som handlar om Remus natt som varulv. Vill varna för att det kan vara lite obehagligt.

3. Kates sista andetag
Remus sprang, han sprang det snabbaste han kunde.
Hans tassar möttes av det blöta gräset. Runt omkring honom fanns det skog, en massa träd och buskar så Remus kunde urskilja trots att det var som mörkt. Han kunde även se en liten, liten fågeln långt in i skogen.
Men det brydde han sig inte så mycket om. Just nu var hans enda tanke på flickan ungefär en halv kilometer längre fram.
Det var en flicka på kanske 15 år. Hon snackade i telefon och Remus kunde till och med höra vad hon sa. Remus förstod snabbt att detta måste vara en mugglare.
”Men pappa, snälla! Jag är ju på väg hem nu.”
Remus närmade sig och började sakta ner, han ville inte att hon skulle märka honom än.
”Okej, ja, det fanns några killar där.”
Nu kunde även Remus höra vad hennes pappa i luren sa.
”Men du lovade ju mig att det bara skulle vara du och Fiona!”
”Jag vet men... Vadå utegångsförbud? Pappa, det hände ju inte någonting!”
”Jag kommer och hämtar dig nu. Jag är så fruktansvärt besviken på dig Kate.”

Flickan som hette Kate suckade högt och tog ner telefonen. Hennes pappa måste ha klickat henne.
Hon hade kommit fram till en bro över en liten kanal som ledde till Kingsroads området, det finare området där alla rika människor bodde.
Kate stannade på bron och lade armarna på räcket.
”Fan också”, sade hon för sig själv.
Nu, tänkte Remus. Nu, har du chansen. Hon är helt oskyddad, det är bara att ta till det sista språnget, men ändå fanns där fortfarande det lilla bättre jaget kvar i honom även fast han var varulv.
”Nej Remus”, sade det till honom, ”Hon är en människa, du ska inte skada människor”
Men hans varulvs instinkter var starkare.
Han rörde sig snabbt mot henne och det var först när han var några meter ifrån henne som hon märkte av honom.
Hon skrek högt. Ett skräckslaget skrik, men skriket gav honom bara en kick och han kastade sig över henne.

Hon fortsatte skrika och försökte dra sig loss, vilket var totalt meningslöst eftersom Remus var så oerhört stark.
”HJÄLP MIG NÅGON! PAPPA!”
Remus visste inte riktigt hur de gick till, men på något sätt ramlade de över räcket, ner i kanalen.
Kate försökte simma till kanten, men Remus bara drog henne till sig och fick ett bett i hennes hals.
Hon skrek ännu högre. Remus fortsatte bita, längs hennes armar, längs benen. Han märkte inte att hennes huvud hade hamnat under vattnet.
Kate fortsatte sprattla ett tag, men blev sedan helt stilla.

Remus släppte henne lite och drog upp hennes huvud. Kates ögon var fortfarande vidöppna och skräckslagna, men det var något som inte stod rätt till. Ögonen var döda. Kate var död.
Remus flämtade till, men det lät mer som morrning. Han råkade tappa henne igen och det var då som han såg hans spegelbild i vattenytan.
Han började andas fortare, våldsammare. Han kunde känna hans hjärtslag slå hårt.
Bilden som mötte honom var fasansfull. Den var hårig, stor och skrämmande. Remus kunde även se de vassa och enorma tänderna.

Plötsligt hörde Remus steg närma sig. Han förstod att det måste vara Kates pappa som kom för att möta henne.
Remus lyfte snabbt upp Kate på bron och lämnade platsen, han ville inte se hennes pappas ansiktsuttryck då han skulle se sin döda dotter, men han kunde ändå höra honom.
Pappans skrik var hjärtskärande.
”KATE! HERREGUD, HJÄLP MIG NÅGON! SNÄLLA, HJÄLP MIG!”
Remus stannade och sjönk ihop till en boll. Det gjorde ont i hela honom, men det var inte bara psykisk smärta, även fysisk. Moln hade nämligen skymt månen. Remus höll på att förvandlas tillbaka till människa igen.

MER

Meeer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Mer!!!

Outstanding! Mer! ;D

Superbra!