Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på Tagghorn och reste mig svagt upp och kände att jag började bli lite yr. Undra hur mycket blod jag förlorat? Sen hörde jag Lilys röst och såg Remus försvinna bort MIT henne. Bara han inte Atakerar henne. Jag började springa så fort jag kunde, men det känndes som en evighet. Jag skällde och morrade åt henne och hoppades att hon skulle fatta innan jag sjunk trött ner på marken

Remus granskade henne, minsta lilla felsteg och hon skulle bli en måltid. Han tog några steg närmare henne. Ignorerade Sirius skall och hans misslyckade försök att försöka få henne att springa.
Att springa skulle bara göra saken roligare. Det är roligare att jaga någon som springer snabbt.

Lily hörde Sirius skälla, och uppfattade det som en varning. Hon slöt ögonen en kort stund och bad en kort bön till vem som än kunde höra henne, sedan vände hon sig om och sprang. Stigen skulle ha varit betydligt lättare att följa, och det skulle ta kortare tid att komma tillbaka till skolan, men ingenstans i skogen var dimman så tät som den var där. Förhoppningsvis skulle han tappa bort henne, åh gud, om han bara gjorde det. Hon bannade sig själv för sin egen dumhet - hur kunde hon ha tagit en sån risk? Med tusen tankar i huvudet ökade hon takten samtidigt som hon hoppade över nedfallna träd och stubbar. Men slutligen så kunde hon inte hoppa tillräckligt högt, utan snubblade på en sten som hon inte hade sett och rakt ner i ett hål. Åh helvete, hon satt fast. Hon ryckte och försökte ta sig upp, önskade att hon hade tagit med sig sin trollstav. Ja, vad hon önskade saker nu. Mest av allt att hon aldrig hade vaknat.

Jag såg oroligt på Lily och sedan på Remus gjorde en sista kraft ansträgning och puttade omkull Remus och hoppades han inte skulle slita mig i stycken... Jag hoppades Lily hann långt bort. Hon sprang iväg och jag såg på Remus

(Lily vet väll inte om att de animagusar?)

Jag såg Sirius knuffa omkull Remus och jag sprang sedan efter Lily som hade hnnit långt. Jag böjde mig och erbjöd henne att rida så hon skulle komma snabbbt därifrån.

(James är en Gentleman )

Remus tumlade runt ett halvt varv innan han tog sig på fötter igen. Jorden sved som eld emot det inte så djupa såret på ryggen. Han ignorerade det och tog sedan upp jakten på Lily som oturligt nog - för henne - hade fastnat i ett hål. Han stannade en bit bort ifrån henne och gläfste emot henne. Tänderna slog ihop med en smäll och han blottade dem i något som liknade ett hånflin. James hade dykt upp. Remus kastade sig fram och slet tag i ett av hornen och ryckte bort honom.

Jag såg Remus springa iväg och försökte resa mig men orkade inte. Såren sved och huvudet värkte och jag kände mig svag. Allt snurrade och jag reste mig mödosamt upp och började lunka mot de andra och såg spänt på vad som skulle hända

(Nej, inte än i alla fall. Jag formulerade mig kanske lite dåligt, jag skrev "Sirius" istället för "hunden" .)

Lily såg med stora ögon på den vackra kronhjorten som stod framför henne. Såg den inte bekant ut på något sätt? Hela den där händelsen verkade så overklig att hon tänkte att om hon ändå hade jagats av en varulv, varför kunde hon då inte rida på en kronhjort? Hon slet upp benet ur hålet och satte sig försiktigt ner på hjortens rygg. Du vaknar snart, du vaknar snart...

Jag kände hur Remus ryckte bort mig från Lily som hade satt sig på min rygg, jag gjorde ett förtvivlat försäk att komma loss men vad skulle jag göra mot en varulv. Det ända jag kunde hoppas på var att han skulle använda den mänskliga delen av hjärnan.

(damp, mitt inlägg blev failat. ska jag skriva om??)