Mitt första Mugglisgame!

SUPER! C:
OCH ELLIE IS STILL ALIVE, WHAT HOW? xD

Vet du fini, jag är jätteledsen. Snälla, lottningen gillade dig inte. Men du klarade dig jättelångt! Snälla finaste, var inte ledsen ♥

JÄTTEBRA!!! Du skriver som... Så...Obeskrivligt bra!!

Hahah, lottningen gillade dig inte! Tja, mig verkar den gilla - än så länge iallafall...

åh så bra du skriver underbart

Bbbbbbbbrrrrrrrrttttaaaaaaaaaa

Jättebra! ,,!!,,

Snälla mer! Dina kapitel är dagens höjdpunkt,

Hej och förlåt för dålig aktivitet här. Jag har varit bortrest men skrivit! All for you guys... Så, här är kapitlet!
5 ~ Kylans kraft
Distrikt 9 ~ Elinaey
När Zami vaknar smakar allt bara järn. Hon minns att hon sprang, föll. Hon minns en pojke. Jacko. Han räddade henne. Hon ligger på ett golv, och hon minns att det grå golvet finns i ett grått rum i en grå skyskrapa på den grå arenan med den grå himlen. Hon sätter sig upp, så snabbt att hennes huvud dunkar hårt och hon måste lägga sig ner igen för att inte svimma. Det är först då hon märker att hennes hår är klibbigt av blod och hennes huvud är inlindat i ett tjockt bandage.
"Vi fick det", säger en röst och Jacko kommer leende in i rummet.
"V..va..?"
"Bandaget."
Jacko läser högt från lappen han har i handen, och Zami har ingen aning om var den kommer ifrån.
"Ibland går det inte som man tror - men gör ändå det bästa av det som är just nu."
Zami spärrar upp ögonen.
"Var hittade du den? En sponsorgåva?"
"Bättre", ler Jacko.
Zami sätter sig upp och struntar i huvudets protester.
"Du menar inte.."
"Jo", klipper Jacko av.
"Jag hittade en station."
"Var?!", nästan ropar Zami.
Jacko sätter handen för munnen och hyschar. Zami skäms.
"Vet du", viskar han.
"De har verkligen varit smarta"
Zami höjer ett ögonbryn.
"Stationerna är inte alls gömda. De finns i varje skyskrapa."
Zami ser genast mot bordet. Jacko nickar.
"Bordet. Det läskiga bordet i mitten av varenda rum, det är lösningen. När du var medvetslös råkade jag stöta till det, och då.."
Han tystnar.
"Det liksom öppnades som en dörr in i ett hemligt rum. Som spelledaren sa så.. Ehm, det var inte lätt att få tag på bandaget och den här lilla älsklingen."
Det är först nu Zami lägger märke till de stora rivsåren på Jackos armar och den stora yxan han håller i handen.
"Men.. Du är skadad!"
Han viftar bort henne.
"Oroa dig inte för mig! Grejen är att, jag kan inte komma ner där igen. Tydligen vill de föra samman alla, och jag vet inte om fler kommit på det här, men samma person kan inte använda samma bord igen! Jag försökte, men nej, den öppnas inte! Och nej, ingen av de andra borden funkar heller."
Han suckar lite och innan han hinner börja prata igen avbryter Zami honom.
"Jag kan gå ner"
"Nej, nej, du är ju skadad, du... Och vi behöver ju ingenting speciellt nu..", säger Jacko.
"Mat?"
I samma stund som Zami yttrat ordet känner hon hur det vänder sig i magen på henne. Hon vet inte hur länge striden på arenan pågått, men hon har inte ätit något på hela tiden. Jacko kliar sig fundersamt i håret, som är alldeles rufsigt och tovigt.
"Vi kanske ska.. Spara det tills vi verkligen behöver? Och, du får inte gå ner där ensam. Det var inte trevligt", han gör en gest mot sina sår, "och jag vill inte riskera att du blir mer skadad, du är ju bara tretton..."
"Fjorton", rättar Zami honom.
Han nickar, men säger inget mer.
"Tack", säger Zami.
Jacko höjer ett ögonbryn.
"Du räddade liksom mitt liv."
Han ler snett och Zami ler tillbaka. Sedan böjer hon sig fram och kramar om honom. Hon sjunker liksom in i hans famn, hans breda axlar och muskulösa men lemlästade armar håller om henne.
"Tack", säger hon igen.
Distrikt 10 ~ Amelia T.
"Drake"
Det är Hannah som viskar.
Drake sätter sig upp och gnuggar sig yrvaket i ögonen.
"Vad är det?", viskar han tillbaka.
En snyftning skallrar genom den mörka nattluften, och nu när Drakes ögon vant sig ser han Hannahs silhuett som sitter bredvid honom med armarna kring knäna.
"Jag.. Jag vill hem, Drake. Jag vill hem. Jag vill inte dö. Jag vill inte.."
Hon snyftar igen, och Drake lägger försiktigt armarna om hennes axlar. Han tänker på Tess, mamma, pappa, Annie, Con och Willow och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
"Det är okej, Hannah."
Hans röst är tjock, och han tror att Hannah hör det. Hon nickar tyst. De hittade aldrig ett så bra ställe att slå läger på, men de vandrade en lång bit genom identiskt grått landskap och sitter nu med ryggarna mot en skyskrapa, som de inte anar vad den döljer för hemligheter.
"Försök sova," viskar Drake, "jag tar vakten."
Hannah nickar och lägger sig ner, med huvudet i Drakes knä. Hon slumrar genast till och Drake försöker hålla ögonen öppna. Det lyckas inte så bra.

När de båda tolvåringarna vaknar är det ljust grått på himlen.
"Godmorgon.. Eller något..", säger Hannah.
Hon verkar redan glömt det som hände inatt, och på ett sätt är Drake lättad, för det blir svårare, allt det här, om man ska gå omkring och längta hem. Eller åtminstone visa sin hemlängtan. De båda barnen gjorde upp en plan, de tänker gå så långt bortåt som möjligt, och inte låta någon följa efter. På så sätt klarar de sig från striden och har kanske en liten chans till överlevnad.
Hannah gäspar stort och säger sedan:
"Jag är hungrig"
Drake nickar. Han är också hungrig, de har inte ätit sedan de släpptes in på arenan, och magen börjar säga ifrån. Inte för att han fick mycket mat hemma heller, men nu känns det hemskare. De börjar gå.
När eftermiddagen börjar visa sig i form av ett stänk mörkgrått på himlen har Drake och Hannah gått sedan de vaknade.
"Ska vi gå dit och slå läger?"
Skyskrapan Hannah pekar på ligger ett par hundra meter bort och ser lite.. Högre, mer skrämmande, gråare ut än de andra höga husen. Drake intalar sig att det bara är inbillning, så han nickar.
Distrikt 6 ~ j-k heap
Det händer så plötsligt. Precis när Hannah ska ta det sista steget för att sedan sätta sig med ryggen mot den stora skyskrapan, är det som om luften darrar till. En liten vibration, som om det var varmt och man låg och såg på gräset en sommardag. Hannah hinner inte undra vad det är förrän en brännande smärta letar sig genom hennes kropp, fyller hennes blodådror, lungor, ben, muskler, nerver, allt består bara av smärtan. Hon sjunker ihop och skriker, ser hur Drake skyndar fram.
"Hannah?!", ropar Drake men det känns så långt borta.
Hannah skriker som hon aldrig skrikit förr, skriker efter mamma, efter pappa, de föräldrar hon aldrig hade, tills orden töms på mening. Smärtan slingrar sig som en orm kring henne, kväver henne och samtidigt bankar den som en yxa. Hon bara skriker och skriker, tomma ord, meningar, fraser som inte betyder något, smärtan finns kvar och blir bara starkare. Drake försöker hjälplöst ropa på henne och allt han kan uppbåda, men det går inte. Till slut bär inte Hannahs röst mer, och nu skriker hon inte. Hon bara vrider sig, låter smärtan genomsyra henne och strama hårdare och hårdare. Släpp taget. Det är som en röst i huvudet, och Hannah vet inte om det bara är smärtans hårda grepp som får henne att inbilla sig saker. Men hon vill inte släppa taget, hon vill inte bort, hon vill hem, hon vill till Drake. Men till slut orkar hon inte mer och smärtan kraftfältet utsöndrade tynar långsamt bort i takt med att Hannah Nubbrits hjärta slutar slå.
Distrikt 1 ~ Sorgfågel
Yasmin sitter ensam på toppen av ymnighetsskyskrapan. Himlen är ljusgrå, och mer än något annat längtar Yasmin efter sol. Späda strålar av ljus som värmer och ger trygghet. Hon drar en yllefilt tätare kring kroppen, det är kallt. Kallare än för ett par minuter sedan. Säkert något spelledaren roar huvudstaden med. Yasmin kramar Ice kniv i höger hand, redo att när som helst behöva anfalla. Hon vet att de andra spelarna vet vad som hänt med karriäristerna. Att det bara är ett par kvar, och Yasmin befarar att någon kommer att försöka anfalla nu när de är så få. De vet ju inte att det bara är en ensam flicka med en kniv och en filt här uppe, darrandes av köld och med sin älskade Olivers blod på sina fingrar. Yasmin huttrar och vänder sig om. Där står någon.
Flickan har blont hår och blå ögon. I ögonen finns tårar. Hon haltar på vänster fot. Saga. Yasmin ställer sig upp, kramar kniven hårdare.
"Var är han? Och var är hon?"
"Va?", säger Yasmin, oförberedd på frågan.
"Var är Oliver? Och Ice?"
Saga säger Ice namn så föraktfullt och fyllt av hat att Yasmin ångrar ännu mer att hon inte dödade henne.
"Oliver är död."
Yasmins röst är tjock när hon säger det.
"Och Ice har flytt."
Saga spärrar upp ögonen. Hon mumlar något.
"Va?", frågar Yasmin men hejdar sig. Ångrar att hon sa något.
"Jag sa: Det Är Rätt Åt Honom!"
"Va?!"
Yasmin skriker det. Hon vet att Saga menar Oliver.
"Ja! Det är rätt åt Oliver att han dog! Han försökte döda Jonas!!"
Yasmins ögon smalnar. Hon gör ett utfall mot Saga med kniven och Saga stapplar förvånat bakåt. Sedan ler hon hånfullt.
"Jaså", säger hon med sötma i rösten, "ännu ett kärlekspar."
Hon skrattar torrt och Yasmin hugger ännu en gång. Missar. Saga drar fram två knivar och ler snett. Innan Yasmin hinner ducka eller väja undan har en av knivarna borrat sig in i hennes handled. Hon skriker och tappar Ice kniv. Smärtan sköljer över henne och den andra kniven är mer välriktad. Rakt i hjärtat och så finns Yasmin Ham inte mer.
Distrikt 2 ~ SingWithIce
Saga drar ut knivarna ur Yasmins kropp, plockar upp kniven som Yasmin höll i. Smärtan i foten gör att hon måste sätta sig ner. När hon hoppade från taket innan stukade hon den. Tror hon åtminstone, för det gör ont. Jätteont. Hon virar in sig i Yasmins filt och ser hur kroppen hämtas av en svävare. Saga blundar och försöker andas stilla. Adrenalinet rusar fortfarande genom kroppen och hon böjer sig fram och kräks. Kräks för att hon sett så mycket blod, så mycket död, kräks för att hon inte ätit eller druckit något. Kräks tills det inte kommer mer. Sedan gråter hon. Hulkar och låter tårarna rinna. Det är som om allt hon någonsin hållit inom sig tränger sig ut och sprängs. Hon flyttar sig längre bort från lukten av spya och lägger sig ner. Hon drar filten över huvudet och en enorm trötthet väller över henne som en flodvåg. Hon vill bara sova, sova, sova. Men det är ett misstag.

I Panem börjar det bli otåligt. Vadslagning sker hit och dit - vem kommer att ta hem det här? Vem kommer att överleva? Kommer den jag hejar på att dö? Tittarna vill se något spännande, något nytt, och spelledaren vet om det. Därför har hon sett till att just denna natt ska kylan bli så bitande att grått blir vitt i frost. Köld är sådant ingen kan bekämpa med fysisk styrka och det är just en sådan episod publiken vill bevittna efter blodiga slag och lemlästade kroppar. Spelledaren låter natten falla och temperaturen skruvas ner.

Saga Forest somnar under den döda flickans filt och hon huttrar allteftersom temperaturen skruvas nedåt. Rök börjar bildas vid hennes andetag men hon vaknar inte. Sömnen är alltför djup. Plötsligt kommer ingen mer rök. Kanonen ljuder. Saga Forest kommer aldrig att vakna igen, och hennes kropp täcks snabbt av vit frost.
Distrikt 8 ~ HP_Maja
Louise sitter hopkrupen med ryggen mot väggen. Hon huttrar, det är kallt. Bredvid henne sover Vanella djupt. Hon lyssnar till hennes andetag och reser sig sedan. Hon går fram till bordet i mitten av rummet och sätter sig på det, allt för att ha något att göra. Men så fort hennes kropp når bordsskivan skälver det till under henne. Hon skriker och Vanella spritter upp ur sömnen. Louise välts av bordet medan det inför hennes ögon förändras, formas om till något annat. En dörr. Louise ser på Vanella. Vanella ser tillbaka. Utan ett ord vet de att de har hittat stationen. Louise sväljer hårt och tar ett steg. Med ett högt brak slår dörren igen. Hon skriker.
Det är mörkt i...bordet. Stationen. Louise trevar med händerna längs en kal vägg som hon ger sig attan i att den är grå. Hon kan inte tänka på Vanella som står där utanför nu. Det är fortsätta framåt som gäller. Hennes fingrar får grepp om något på väggen som hon förstår måste vara en ljusknapp. Hon tackar Panem för att de åtminstone har gett henne lite ljus att kasta över mysteriet. Hon låter rummet lysas upp och blir förvånad. Väggarna är grå (ha ha ha) och golvet är grått (ha ha ha ha) och taket är grått (ha ha ha ha ha). I mitten av rummet ligger saker som får det att bokstavligen vattnas i munnen på Louise. Ett svärd. Ett bälte knivar. En stor, grillad kyckling. Potatis. Vattenflaskor. Bandage. Det ligger där, helt fritt, utan något som helst skydd. Louise fåfänga övervinner eftertänksamheten och hon rusar framåt. Ett klickande ljud hörs och hon hinner precis ducka för ett spjut som viner förbi hennes öra. Fällor - förstås är läckerheterna bevakade. Hon rör sig inte när hon ser sig omkring och upptäcker en lapp på väggen.
Inte så fort - använd huvudet!
- M
Louise himlar nästan med ögonen åt spelledarens "roliga" lapp. Använd huvudet. Louise tittar upp och skrattar nästan till samtidigt som hon vill gråta. Högt, högt där uppe i taket sitter spjut efter spjut efter spjut, redo att slå ner på henne vid minsta rörelse. Det här är slutet, tänker hon. Nu kommer jag att dö. Hon lyfter foten och tar ett steg. Inte ett ljud hörs. Inget spjut. Hon tar ett till steg och innan hon hinner reagera har en brännande smärta trängt in i hennes undermedvetna. Hon biter ihop tänderna och ser ner på sin blodiga hand. Hon hade tur, det var bara handen. Louise förstår att om hon är långsam kommer något att träffa bättre så småningom. Hon springer. Klickandena avslöjar att spjuten avlossas, men hennes snabbhet gör att de träffar precis bakom henne, där hon hade foten för en sekund sedan. Blodet droppar fortfarande från hennes hand när hon når vapnen och maten. Hon grabbar åt sig det första hon får tag på, kycklingen och en vattenflaska och svärdet. Ögonblickets paus får ett spjut att vina en centimeter från hennes huvud. Hon fattar tag i bandaget också och springer mot utgången. Så fort hon når dörren släcks ljuset igen och allt blir tyst. Tårarna rinner längs Louise kinder men hon är inte mer skadad. Hon trevar efter dörren och får upp den. Den slår igen bakom henne och återgår till att vara ett bord. Louise vet inte vad som händer först, det går så fort. Kylan slår emot henne som ett klubbslag, det är säkert dubbelt så kallt som när hon lämnade rummet. Sedan tappar hon allt hon har i famnen när hon ser Vanellas kropp på golvet, täckt av frost som resten av rummet. Louise rusar fram till henne och får vetskapen om att hennes hjärta inte slår. Hon hörde inte kanonen där inne. Louise vet att om hon gråter kommer tårarna att frysa, hon känner redan hur blodet börjar kallna på handen. Hon virar snabbt in den i bandaget och trots att det enda hon skulle vilja göra nu är att sova börjar hon hoppa runt och springa, hon måste hålla värmen, hon måste. Louise sätter svärdet i bältet och dricker vattnet i djupa klunkar, hon måste göra det innan drycken fryser till is. Hon tömmer snabbt flaskan och tar sedan kycklingen under armen. Med en sista blick på Vanellas döda kropp springer hon ut i den kalla natten.
Distrikt 5 ~ Kim Potter
Ellie vaknar av att någon ruskar henne hårt. Hon öppnar ögonen och genast slår en enorm kyla emot henne. Hon känner is på sina läppar och sätter sig käpprätt upp. Selark sitter bredvid henne, skakande av köld.
"De f-försöker typ förfry-ysa alla!", säger Selark medan hon ställer sig upp.
"Vi måste ut", säger Ellie.
Den djävulska blå ryggsäcken ligger slängd i ett hörn och Ellie greppar ett av dess axelband. Den kan vara användbar. Selark står redan i dörröppningen med yxan i handen. Hennes långa blonda hår blåser i hennes ansikte och de isblå ögonen gnistrar. Bara att se på henne fyller Ellie med sådan värme att det känns som om kölden i luften nästan smälter bort. Ellie går fram till henne.
"Selark", säger hon allvarligt.
"Ja?"
"Om vi dör nu", Ellie sväljer, "så måste jag bara få göra en sak."
Sedan böjer hon sig fram och kysser Selark, mitt på munnen. Hennes läppar är kalla, men de får varma stötar att sprida sig längs hela Ellies kropp. Hon drar sig undan och rodnar, bävar för det ögonblick Selark kommer att lämna henne. Eller rentav döda henne. Men så känner hon en hand på sin axel och tittar upp, möter Selarks leende.
"Vi kommer inte att dö", säger Selark, "men jag kunde inte gjort det bättre själv."
Sedan springer de.
DÖDA:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hannah Nubbrit från Distrikt 6, j-k heap.
Yasmin Ham från Distrikt 1, Sorgfågel.
Vanella Penelope Capelli från Distrikt 11, Bree Smith.
Saga Forest från Distrikt 2, SingWithIce.

R.I.P

JÄTTEBRA! C:
Något bra att vakna upp till~
OCH JAG DOG INTE!