Draco Memoraid del 2 - This is War[OBS! Du behöver inte ha läst 1:an]

Det var ett exempel, lovar att jag ska skriva ALLA namn som man kan heta båda i efternamn och förnamn nästa gång.

Det behövs inte

Nu är mitt sommaruppehåll slut! Vart ett ofrivilligt sånt eftersom jag varken haft data eller internet.. Men nu har jag båda delarna igen Vet inte om det finns några kvar som läser den här, men sålänge jag har åtminstone en hängiven läsare tänker jag fortsätta skriva. Har inte gjort annat i sommar så har ett dussin kapitel som behöver renskrivas.. Kändes nästan löjligt att lägga upp det här nu när jag hunnit så långt fram i handlingen! Ska försöka läsa ikapp de kapitel jag missat på era ff:s och svara på alla underbara mejl ni skickat under dem här nio veckorna jag varit frånvarande. Hoppas ni inte glömt bort handlingen av DM helt, behöver ni fräscha upp minnet så fixar jag gärna det... NI ÄR BÄST!!! Kram Elzyii ♥


Kapitel 5
Resan till det förgångna

Draco räknade tyst för sig själv. När klockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och torkade bort en tår från kinden. Han skämdes över sig själv men kunde inte ignorera känslan av vemod som fick hans hjärta att vibrera av smärta. Just i det här ögonblicket; i den här sekunden när klockans visare ändrade riktning skulle han varit påväg till Hogwarts tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade, om allt varit som det brukade vara, fortfarande varit en utav dem som just nu trängde sig genom tåget för att leta reda på en tom kupe och sedan upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget inte var halvfullt ensengång. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp koferten på bagagehyllan. Istället för att vara där han borde vara, tillsammans med de andra sjundeårseleverna satt Draco som vanligt instängd på sitt rum i huset som han lärt sig att avsky mer än vad han avskydde smutskallar och betraktade fårorna i det spruckna väggarna med ett ansiksuttryck av djupaste avsmak. Nedanför honom hörde han hur två personer, en man och en kvinna , förde en livilig diskussion. Bägge två talade med hög röst. Det verkade som om samtalet hade pågått en bra stund men det var inte fören nu, då kvinnan i sällskapet började ilskna till som rösterna nådde Draco. Han reste sig försiktigt från sängen och smög fram till dörren som utan att han behövde befalla den svängde upp på vid gavel och avslöjade en dyster mörk korridor. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med lite ansträngning urskilja ett par meningar såsom "Har du inte förstått att jag..." och ”Det höver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!" och han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen igen. Det tog inte många minuter efter att Draco med en suck återgått till att räkna fårorna i väggen innan raska steg hördes i trappan. Han satte sig blixtsnabbt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans kropp var på helspänn och han lät blicken falla på trollstaven som låg instoppad under hans kudde. När dörren ett kort ögonblick senare öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula. "Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst. "Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med någonting olagligt." Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son. "Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..." Lucius skrockade och la en senig hand på Dracos axel. "Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför klanen , eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och bara göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius klappade sin son över kinden och Draco rös. "Eller du kanske har ångrat dig?" Lucius la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte. "Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som Mörkrets herre valde att ge till dig... Och över att han förlät dig, trots ditt katastrofala misslyckande den kvällen. Du kanske bara ser det här som en plåga Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?" "Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt." "Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig bland oss om vi inte trodde på dig." Draco tittade upp och mötte sin pappas blick. Det var någonting i sin fars röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det han sa. Istället för att svara nickade han bara kort. Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycker försiktig med att utmärka sig. "Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig."
Lucius harklade sig. "Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?" "Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom." "Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?" "Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin." "Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis det visste inte Draco riktigt. Han kunde inte föreställa sig Zabini i hans ställe. Han skulle inte klara av en enda dag under samma tak och under samma vilkor som Draco nu mer levde efter. Han skulle bli dödad efter bara ett par timmar. Och trots att Draco inte brydde sig det minsta om Zabini personligen (för det gjorde han verkligen inte) så skulle Elli bli ledsen. Kanske skulle hon ge Draco skulden för det också."Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss." "Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade sin sons beslutsama ansikte för ett ögonblick. "Jag ska ta disskusionen med Mörkrets herre innan vi fattar några beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rektyrerar och inte." Med de orden försvann Lucius och lämnade återigen Draco ensam i rummet. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i den här karusellen nu? Då skulle hans enda chans att träffa Elli igen vara förlorade för alltid.

Jag såg ut genom tågfönstet och försökte att inte låtsas om de föraktfulla blickarna som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket. Den olustiga känslan som jag haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertalas av Blaise att sitta tillsammans med honom var nu mer än påtaglig. "Vad gör hon här?" hade varit det första som min favoritfiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom insläntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Cathy Umbridge. Utan att svara hade jag studerat hur Zabini avvaktande ryckt på axlarna och bestämt mig för att fullständigt ignorera Pansys elaka blickar och spydiga kommentarer som kom med jämna mellanrum. Hon verkade vara på ett ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att hennes älskade Draco gettt sig av utan att ta farväl av henne. Förutom Pansy Parkinsson och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt ihoptryckta i varsitt hörn av kupen, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco. De påminde trots sin iögonfallande ganska groteska uppsyn om två övergivna hundvalpar och jag betraktade dem med en känsla av medlidande. Två hundvalpar som förlorat sin älskade husse och blivit uttvingade till en helt främmande värld där de inte kände till spelreglerna.
Blaise verkade också tycka synd om Crabbe och Goyle. Han gjorde flera försök att prata med dem men efter att bara fått enstaka låga grymtnanden till svar gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var ingenting som störde mig. Pansy å andra sidan suckade högt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista. Särskilt inte efter att han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som möjligtvis skulle inträffa var att Pansy förtjust upptäckte ännu en anledning att hacka på mig och den risken orkade jag inte ta. Det var nog illa som det redan var. "Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggumi och blåste en stor skär bubbla. "Klart att det har, pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och dem ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig skulle ha satt sin fot där från första början." "Jag hoppas du inte menar dig själv." sa jag lågt och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska. "Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att den beniga katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet. "Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de talar om." "Det låter som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina intelligenta vänner hjälpt dig?" Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig en sekund tidigare. "Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer. "Lugna ner dig!" Mitt under turmultet öppnades långsamt kupedörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Asiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan föll den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder. "Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hålldes tillbaka av Blaise. "Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap",sa Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som lyft armarna till ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaises grepp. "Det verkar som om ni har fullt upp." "Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner." Nott vände ansiktet mot mig och tittade på mig under tystnad ett par sekunder innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att bry sig om den svarta fläcken. Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen. De försvann utan ett ord och dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig. I samma stund som Nott lika ljudlöst som en boggart glidit in i kupen så hade kylan kommit som ett brev på posten. Han verkade kunna tyda min tanke, för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid lätt skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner, Zabini?" sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad. "Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise utan att lyfta blicken. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk. "Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig." Sedan vände han sig mot mig. "Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?" "De håller till i en annan vagn", sa jag. "Blaise är lika mycket min vän som de är." "Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt. "Då får man gratulera." "Varför intresserar det dig, egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev en smula irriterad över hans konstiga frågor. "Och varför kom du in hit? Du verkar inte vara den som direkt törstar efter sällskap. "Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetisga hörntänder. "Jag måste erkänna att jag blev nyfiken." Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att markera att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes. Jag fick känslan av att han kände till mer än vad han låtsades om.

"Vi borde vara framme snart, inte sant?" Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha slängt upp mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag kupen för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget. De ryckte förvånat till när jag öppnade kupedörren och deras spända ansiksuttryck ersattes av ett lugn när det såg att det var jag som anlände. "Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som verkade onaturligt stora i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville!" Luna spände strängt blicken i den runda pojken. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini." "Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan. "Precis som här." "Jämför dem inte med oss!" spottade Neville. "De är inte närheten..." "Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde det hela genom att visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten. "Är det sant?" sa hon långsamt. "Förrsökte Pansy Parkinsson...?" "Så gott som. Hon hade nog inte tvekat iallafall." Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne i smyg.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." "Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är riktigt söt medan hon är ful som ett troll." "Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. " "Ingen orsak", svarade Luna och fortsatte att le med hela ansiktet. "Jag önskar bara att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon. Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne. "Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jätte söt." "Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas guldiga lock i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?" "Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan att tro att jag skulle kunna få en pojkvän." I nästa sekund vinglade tåget till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade snabbt att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminstart så var hogwartsexpressen knappt hälften så fullsatt som det brukade vara och det var inget problem att ta sig tillbaka till kupen. Blaise hivade med Goyles hjälp ner kofferterna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridorren tillsammans med de andra fyra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par tystlåtna sjätteårselever. När vi klev ut på perrongen slet en isande vind tag i mitt ansikte och fick mig att dra efter andan.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Förstaårselever bildar en egen kö till vänster, resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand. "Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!" vrålade Filch så spottet yrde ur munnen på honom. Blaise tog mig i armen. ”Kom här”, mumlade han. ”Vad tittar du på?”
Min blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimmra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen. "Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu." Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den obehagliga synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå tittade jag mig misstänksamt omkring när vi gick fram till Filch. Men platsen bakom honom var tom. "Vad har vi här då? Ser man på, ser man på." En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape kisade slugt på mig. "Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade någonting till sin kollega som raskt kladdade ner något i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla." "Är du renblodig?" "Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?" De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig, flicka." Han stack sitt ansikte tätt intill mitt och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte. "Det kan vara skillnad mellan liv och död." Jag backade undan och rös. Den här mannen skulle man ta avstånd ifrån.
"Du har klarat dig förvånandsvärt länge", väste han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus. "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för." Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt. "Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra.
”De andra” upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare." Jag som varit på vippen att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som han pekat på. Den visade sig tillhöra ett par sjätte och fjärdeårselever elever, därebland bröderna Creevey som ivrigt hälsade på mig med högljudda rop. Medan de två testralerna som drog vagnen frustande lunkade upp mot slottet vände jag på huvudet och tittade tillbaka på kön som hade bildats framtill Filch anteckningsblock. Jag rynkade pannan. Eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som gjorde ett försök att lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen. Ja rynkade pannan. "Vadå?" "Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mörade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här idag."
Colin rös. "Jean gick i min årskurs, i Ravenclaw." "Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?" "Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Det är ju helt barbariskt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin. "Men vänta lite... Du och din bror är väl..? Och Justin.. Kommer inte han..?" "Vi har gjort en del förändringar med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. Det är livsfarligt! Om de upptäcker er.." "Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror. "Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om hurvida vi har en brylling som arbetar med Kentauruppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. " "Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snörjdens ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillaggas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.

AWSOME, men tänk på att sätta ny rad när en ny person pratar.

ÅH HERREMINGUUUUD!!! ETT NYTT KAPITEL!! Jag dör fangirldöden här borta nu för det är ju bara så ofattbart otroligt bra!!! Jag älskar det!!! Och jag är rädd för hur det kommer vara på hogwarts!! Och jag tycker så synd om draco!! Och jag är ändå helt överlycklig för det är bara SÅ JÄVLA BRA!!!

Iiiiiiiiiiiih! Här sitter jag. Hemma. Sjuk. Och sedan ser jag att DU, självaste drottning Elzyii är inloggad. Och jag ba: "Aaaah!"
Och sedan så finns det plötsligt ett nytt kapitel. Jag tror inte jag andades ordentligt på en stund där. Sedan läser jag. Och läser. Och det är BRA. VÄLDIGT BRA. SÅ HIMLA VÄLDIGT BRA. AWSOME. Och sedan är det slut. Jag kippar efter luft. Cliffhanger.


Nej, men seriöst. Älskar DM. Som om jag någonsin kommer att sluta göra det. Oavsett hur lång tid det tar mellan kapitlerna. Ärligt. ♥

Wait, what?
Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne i smyg.
xD

Annars:
ASGFDSWERTYUIKOLKMNBVFGHJ
AWESOME
BÄST
I do not have words to explain how good this is.

Whoaaaa! Ett nytt kapitel! Älskar det! Dennna ff kräver en lång kommentar, men det vill inte mitt batteri. Jag älskar det, kräver mins ett kapitel u timmen.

När jag kom hem efter skolan och såg att
det hade hänt något i DM2 så kunde jag bara säga typ: Mdptxtmjpjpjpdpwjmpdgwtmdjgmwgmtmjupnpdpwt YEEEEEEES NYTT KAPITEL I DM2! *sedan dör jag* en halv minut senare *återuppstår för att kunna läsa nästa kapitel på världens bästa ff*

Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snörjdes ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillagas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.
Herregud vilken cliffhanger alltså!!!!!!! Elzyii skriv mer om du inte vill att vi ska dö!!!!!!! *dör för att nästa kapitel inte är utlagt* *återuppstår för att jag vill kunna läsa nästa kapitel*

Och bara så gulligt när Draco inte ville att Blaise skulle ansluta sig till Dödsätarna för att han inte ville att Elli skulle bli ledsen. Drelli!!!!!!!

Alltså, när jag klickade på det röda ögat, och såg att någon skrivit i den här tråden... Jag höll verkligen tummarna för att du skrivit ett härligt kapitel till... Och när jag klickade in på det, vad får jag syn på då!?
JO, ETT NYTT KAPITEL PÅ MIN FAVORITFANFICTION!! Dog typ.
Du får tillåta mig att flippa ur lite... För jag gör det nu.
*piiiip*
JrusyfgewjygduaygzougfuaqygudyauyguqygsuyqgaytdqaaraytafyAyafdjuhskdfujodzj VAD BRA DU SKRIVER! Man kan inte beskriva med ord hur jä*la bra du skriver!
Dina beskrivningar...♥ Alla underbara ord du använder♥ Typ 'vemod', det låter så vackert♥ Mitt hjärta hoppade ett litet skutt när du använde det ordet...

Okej. Nott♥ Alltså, han är så bra på något sätt...♥ Han är så fin♥

Och en liten fråga här, bara... HUR I HELA FRIDENS NAMN ORKAR DU SKRIVA SÅ LÅNGA KAPITEL!?!?
Hehe, jag skriver en liten grej som jag inte har lagt ut här, och där försöker jag få mina kapitel på 3-4 A4-sidor, New Times Roman, storlek 12. Det går i snigelfart ju! ALLTSÅ, HUR KAN DU!?
(Jo, egentligen är det ju självklart. Du är ju en mästare på att skriva...)

Du ska veta att jag är en VÄLDIGT TROGEN läsare! ♥

Hejdå, och kram från mig (aka PPP)♥