Let me kiss you (1DB) [SV]

Bilden eller vad det nu var visas inte, bara så att du vet

Jättebra!

Är den slut nu? Superawesome iallafall!

Nej, på nåt sätt ville den inte bli bra:/ men det skulle ändå inte vara nåt där. Men iaf: berättelsen är inte slut.

Yeeey! När kommer det mer :3

oh bra! men jag fattar inte riktigt slutet... kanske är det min dåliga engelska c;

Kapitel 22



We're so Paris when we kissed, when we kissed
I remember the taste of your lipstick
Now your tearing up my heart, tearing up my heart
You're tearing up my heart

Zayn's POV



En månad har nu gått på turnén. Inget samtal från Olivia på tre hela veckor. Det var bara i början av turnén vi hade kontakt med varandra. Fast, man ska nog inte säga att´vi "höll kontakten".
Men inte några fler mordhot i alla fall. Men jag måste så klart ringa till Olivia. Men en sak hindrar mig: Det killarna sa igår.

Med en djup suck sätter Zayn sig i soffan.
"Olivia again?", suckar Niall.
"Of curse.", stönar Zayn. "I don't even know where she is. I have too call her again."
"You're too desperate. Let her call you.", säger Harry.
"She's don't gonna call me.", säger Zayn och begraver sitt ansikte i händerna.
"Let her go then. Give up. If you say that she don't gonna call you, you can give up. She has an own life, you know.", säger Louis.
"Louis has right.", säger Liam menande.
Zayn vet också att Louis har rätt. Men det känns bara fel.
Och de andra killarna vet också att de gjort ett stort misstag. De skulle aldrig ha sagt det.

Olivia's POV



Jag har en stark vilja att ringa Zayn. Men jag kommer barra att låta svag. Det låter konstigt att säga "Hi, Zayn. It's Olivia. I want you back". Ko-onstigt.
"Olivia, come down now!", ropar mamma.
Vi ska till min framtida lägenhet på visning. Och så klart köpa den.
"I coming mom!", ropar jag och tar på mig en turkos blus och ett par jeans-shorts.
Jag springer nerför trappan och tar på mig mina vita Ray-Ban-solglasögon och knyter på mig mina vita-numera gråa converse.
När vi väl sitter i bilen trummar jag otåligt på insidan av min bildörr.
"Calm down, darling. It's a good way to Manchester.", säger mamma med blicken spänd på vägen.
"Yes, I know...", säger jag oskyldigt.
Mamma ler.
"You know that me and dad love you. We care about you, darling. You're my litte girl, you know.", säger mamma och en tår rinner ner för hennes kind.
"Mom, don't cry. Please. I just gonna move out. Not die.", säger jag, men det gör bara mamma mer upprörd.
Hon brister ut i storgråt och måste stanna så att vi inte krockar med något.
"Mom, calm down!", säger jag.
"Sorry, Livvy.", säger mamma.
I vanliga fall skulle jag inte låta henne kalla mig för Livvy. Men hon slipper undan den här gången. Hon kallade mig alltid för Livvy när jag var liten.

När mamma lugnat ner sig och vi äntligen är framme i Manchester och står i lägenheten ringer min mobil.
"♥♥Zayn♥♥"
Jag blir helt varm i kroppen när jag ser det.
"Olivia.", svarar jag.
"Listen to our songs, everyone, carefully. Every time I sing, I siong for you. Please, do what I say.", ber han mig.
"Alright.", säger jag.
"Thanks. Bye.", säger han snabbt och lägger på innan jag hinner stoppa honom.
Jag suckar. Jag som trodde att han ville ta tillbaka mig. Då hade jag sagt ja, eller kanske inte? Jag vet ju vad han skrev till mig på Twitter. Och han kan ju inte bara hålla på sådär hela tiden.
Så jag hade nog faktiskt sagt nej.

--------------------------------------------


Förlåt för kort kapitel. Men jag hinner inte mer nu

Super!

Det var ett superbra kapitel!!!

Underbart♥

Ehm... Kort kapitel? Tycker VERKLIGEN inte jag!!!!!
Och om du tycker att det var ett kort kapitel, så gör det INGET, för det var så bra så jag dör nu... X_X