Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

Alex såg efter honom och sen på sin mormor. Hon ler "Han verkar ju vara en riktigt trevlig gosse, jag är så glad för din skull, Alexandra. Du ser aldrig ut att ha mått bättre, och så vacker du är sen." ler mormorden och Alex kramar om henne. "Tack mormor, vi hörs sen." ler hon och vänder sig om i dörröppningen. "Och inte ett ord om att vi har vart här, vi vill ju inte åka. fast." skrattar Alex, stänger dörren och tar Damons hand där han väntar utanför på gatan.

Damon tog med ett leende Alex hand.
"Vart nu?" frågade han då de började gå mot den största gatan igen. Visiten hos Alex mormor påminde Damon att han borde skicka ett brev hem och berätta hur det gick för honom. Det var trots allt över en månad sedan skolstarten och mycket hade hänt sedan dess.

"Vet inte? Vill du se på Midgårdsormen? Vi kanske har turen att se den. Om Oden vill vara oss nådiga som morfar alltid sa." flinade Alex glatt fast det glimtade till av sorg i henes klarblå ögon, hon saknade sin morfar något enormt. Sen de hittat honom mördad, så var inget sig likt längre. Han hade haft en viktig post inom det Svenska trolldommsminesteriet och haft en kamp mot Voldemorts annhang som även var uppe här och härjade då han ännu hade makten.

Damon nickade.
"Det låter bra." Han frågade inte om morfadern, men han hann skymta den sorgsna blicken innan Alex log brett.
De kom fram till en stor sjö, med höga bergsbranter på alla sidor förrutom där de stod. Gruset knastrade under deras fötter då de gick över stranden och speijade ut över vattnet, där en lätt dimma låg dygnet runt.

"Vi brukade fiska här" sa Alex och såg ut över den dimmbelagda sjön. "Jag och morfar, sen brukade vi sälja fisken på Midgårds marknad." sa hon något dämpat. "På kvällen när vi la ut näten kunde vi se ormen under oss och sen tidigt på morgonen när vi hämtade dem var han också där." hon ser ut över sjön och suckar.
"Tror att det är för dimmigt ute."

Damon höll blicken på vattenytan då Alex talade. Han kom att tänka på sjön vid Hogwarts, och jättebläckfisken som simmade där.
"Kanske det", svarade Damon tankfullt och kastade en blick på sitt armbandsur. "Vi borde nog återvända innan någon märker att vi har försvunnit."

Alex nickade. "Ja, du har nog rätt." sa hon och vände sig om och de började gå tillbaka, över stranden och genom byn.
Tillslut kom de fram till grottan. "Så nu är vi snart framme." log Alex och de började gå genom den mörka grottan tillbaka till Bifrost.

Damon följde efter Alex in i grottan, men då de var helt skymda i mörkret kände han sig plötsligt olustig. Det började åter verka i bröstet där dunkaren rämt in i honom, men det var något mer.
"Vänta", sade han, och i samma ögonblick tändes flera trollstavsspetsar. Damon kände igen slagmännen från Lokes quidditchlag och de andra spelarna, men dessutom stod där tre jättlika killar som Damon aldrig lagt märke till förr. Lokes lagkapten som stod längst fram flinade brett, och Damon drog Alex närmare sig själv.

Alex såg storögt på alla Lokes spelare och de jättelika killarna. Hon drog sin stav, och slängde en blick på dem och räknade snabbt ut at chansen att klara sig ur det här var lika med noll. De flesta var mycket större än de och alla såg hotfullt på dem.
"Och vad vill ni?" sa Alex kyligt, gömde all sin rädsla och såg kallt på dem.

Damon greppade sakta sin trollstav innanför jackan och tackade mörkret att Lokes elever inte märkte rörelsen. Deras stavar pekade hotfullt mot Alex och Damon.
"Vad har vi här då?" sade kaptenen och struntade i Alex fråga. "Tyrs quidditchkapten och nya hjälte." Hans flin började gå Damon på nerverna.
"Så observant av dig. Du glömde gruppen idioter som omringar oss", morrade Damon lågt och tog ett steg framåt, men alla stavar flyttade blixtsnabbt så de pekade mot hans bröst.
"Stanna där du är", fräste Lokes kapten.