Rollspel: Marodörernas tid

Remus tog ett försiktigt steg innan han stannade upp igen. Ett stort träd med bred stam skymde större delen av hans sikt. Vilken inte gjorde saken lättare för honom. Det var säkert en nyfiken liten skogsvarelse, som inte alls skulle vara något problem med tanke på vilken skepnad han hade.
Han fortsatte att gå, försiktigt. En gren piskade honom lätt på axeln, sedan ett smärtsamt rapp över ryggen. Ilsket vände han sig om och morrade ljudligt. En stor svart fågel lämnade tryggheten uppe på sin gren och gav sig av. Remus rev av ren ilska upp långa märken i det närmsta trädets stam samtidigt som han ylade klagande.

Jag såg oroligt på Remus och gick försiktigt fram till honom och puffade lätt på honom och gnydde. Jag såg på hans rygg, det verkade inta vara så illa. Jag nickade uppmuntrande och försökte le. Sen puffade jag på honom innan jag morrade och skällde på den dumma fågeln och såg sedan på skogen och undrade om de ville fortsätta längre in

Remus bet tag i Sirius nacke för att få honom att sluta puffa på honom hela tiden. Han morrade fientligt innan han släppte taget och backade undan.
Han rätade på sig och höjde huvudet emot den kolsvarta himlen där stjärnorna glimmade likt ädelstenar. Han ylade av överflödiga raseri känslor och sänkte sedan huvudet och gläfste smått missnöjt emot den mörka marken under hans tassar.

Lily ryckte till när hon hörde ett klagande ylande. Bara en vanlig varg Lils..., intalade hon sig själv, men det var såklart en lögn. När någonsin var ett djur i den Förbjudna Skogen ett helt vanligt djur? Men vad är det då? En varg med två huvuden och en häststjärt? Hon log åt ironin i det hela. "Det här är bara fånigt Lily", sa hon högt för sig själv. "Kom igen, vi går tillbaka." Trots att hon hade bestämt sig så ville inte hennes ben lyda henne, så hon stod blick stilla och stirrade in i den kolsvarta skogen. Då och då sneglade hon också på det Piskande Pilträdet, de verkade röra sig oroligt, nästan rastlöst, på något vis. Lily bet sig i sin redan spruckna läpp, och kände smaken av blod. Läpparna var torra som russin, hon borde verkligen smörja in dem i något, men hon kunde ändå inte förmå sig att röra sig ur fläcken. Lily var en sjundeårselev, skulle vara förståndig och smart, inte göra sånt man inte skulle, men ändå så började hon göra det mest otänkbara, hon började styra stegen mot den Förbjudna Skogen för att stilla sin nyfikenhet. Det var så dumt! Och bara så lockande... Hon hade inte brutit mot en ända regel sedan hon börjat på Hogwarts, så hon borde väl passa på...? Vad tusan är det för logik?, tänkte hon. Låter som en Sirius Black och James Potter logik. Men hon fortsatte ändå att vandra in i den kolsvarta skogen...

Jag la mig platt på marken och gnydde sårat. Jag vet att det inte var Remus fel men det gjorde ont, och jag kunde inte slicka såren få att få dem sluta göra ont. Jag bara la mig ner och såg ledsamt på Remus och kröp bakåt, men låg fortfarande kvar på marken. Jag kände hur ont det gjorde. Och kände en hur något började rinna ner för nacken och antog att det var blod. Jag blev förvånad, Remus kunde bli dur på mig både som Varulv och människa men han hade aldrig skadat mig. Jag slog ner blicken och undrade vad han skulle göra nu

(jag bestämde att man inte blir varulv om man är i sin animagus form :p)

(Låter vettigt )

Remus såg ner på Sirius som krälade som en ål på marken, smärtan syntes i hans klara ögon. Men just då kunde han inte känna någon medkänsla. Han morrade varnande och började röra sig snabbt bort ifrån Sirius lidande gnyende. Ilskan var på sin plats igen, han ylade återigen. Ren oförsiktighet och skrapade med klorna i en trädstam för att hålla de sylvassa klorna sysselsatta.

Lily kände en ilning av obehag när hon gick in i skogen. Det låg en tät dimma runt henne, och hon föreställde sig nästan att det gömde sig dementorer bakom varje träd, hur fånigt det än lät. När hon sökt upp en stig så började hon rastlöst att vandra. VÄND TILLBAKA!, vrålade den förnuftiga rösten i hennes huvud, men hon gjorde sitt bästa för att ignorera den. Hon ville bara göra något hon inte fick, för en gångs skull. Och så ville hon... vad? Vad ville hon egentligen, se vargen som ylat eller? Nej. Hon skakade långsamt på huvudet. Hon ville ta reda på vad de var för konstiga ljud hon hört, ända upp till sovsalen. Om det var en varg ja då... var det slut med henne. Men hon var trött och därför seg i huvudet, kunde inte riktigt tänka så klart. Men skulle hon behöva springa, så skulle det inte vara något problem. Lily hade alltid kunnat springa ganska fort. "Hallå?", ropade hon klentroget. Ingen skulle svara, även om det fanns någon eller något där, ändå så prövade hon.

Jag såg att Sirius blev skadad och gick fram till honom och torkade bort blodet med nosen (Har hjort det eller kallas det för mule? ) och såg oroligt på honom. Sen kollade jag stint på Remus och såg vad han skulle göra. Jag hörde ett rop och jag stelnade till, och såg på Remus hur han skulle reagera.

Remus hörde en mänsklig låg röst någonstans ifrån.
Den kom ifrån någonstans i närheten. Det visste han redan då. Han gav ifrån sig ett oskuldsfullt skall, som vilken vanlig varg som helst innan han med snabba, långa kliv tog sig närmare personen. Han stelnade till när han stod mindre än fem meter ifrån en välbekant flicka. Det röda håret ramade in hennes ansikte, där anade han nervositet. Om hade hade varit i sina tankars fulla bruk hade han nog anat att hon skulle reagera som alla andra. Hon skulle fly.

(Lolz, det Lily gör är SÅ ologiskt, men vill vara med i ert roll så ;D.)

Lily spärrade upp ögonen när hon såg att en varulv stod mindre än fem meter ifrån henne. Hon försökte ge ifrån sig ett skrik, men fick inte fram ett ljud och hennes mun kändes plötsligt torrare än att sandpapper. Vad hade hon tänkt på egentligen? Vem hade hon trott att hon skulle hitta? Om hon var klar i huvudet skulle aldrig det ha hänt. Och nu var hon tvungen att fly - från en varulv. Det skulle hon aldrig klara. Hon backade försiktigt och försökte skapa lite avstånd mellan dem, förhoppningsvis skulle hon försvinna i dimman och inte synas...