George Weasley - When I'm gone

George: EXPECTO PATRONUM!!! *och Fred flyger fram ur Georges trollstav och dödar dementorerna och de fem läskiga männen c: *
MERA!!!

Brabra

Vad är det man säger? Väntar man på något bra så väntar man aldrig för länge? I alla fall, sådär känner jag varje gång jag väntar på ett nytt kapitel, för jag vet att de alltid blir bra i slutändan

Tack tack för er entusiast och för ert tålamod! ♥
Här kommer nästa kapitel! Det känns som om det blev en hel massa "George" här, men det är liksom nödvändigt.. ;p
--------------------

43
"Wherever you go, I follow"

George hade ingen aning om vem det var som talade, eller vilka det var han mötte, men rösten kände han igen. Snabba minnesbilder for fram i hans tankar och blodet frös nästan till is när han insåg vem det var. En man i svarta kläder, ansiktet dolt av en huva... Det var samma man som beordrade att gräva upp Lodurenos grav. Han såg definitivt rakt på de två yngre människorna, men vem det var han talade med kunde George inte avgöra.

"När jag såg dig snoka omkring på kyrkogården valde jag att lägga ditt ansikte på minnet", fortsatte mannen med en hotfull stämma.

George höjde trollstaven mot dem, men var inte helt säker på om han hade någon chans. Hans tankar var en enda röra. Han var inte förvånad över att se dem, även ifall han borde det, och han försökte inte ens lista ut varför de var där.

"När du kom undan på det mest... förvånansvärda sätt, så blev jag lite misstänksam." Mannen fortsatte prata. George fumlade med att försöka få igång sitt tankesystem. Han behövde en plan. Skulle han fly? Just nu stod han bara blickstilla på stället och kände sig oförmögen att göra något överhuvudtaget.

"Det tog en lång tid för mig att lista ut att du använde dig av tunnlarna", fortsatte den okända personen framför honom. "Som tur var har jag en noga beräknad karta över alla tunnlar som finns häromkring, inklusive det under ditt hus."

George kände hur en plötslig rädsla slog upp i hans ansikte. Vad visste den här mannen om honom? Allt var så väldigt förvirrande, och mannen verkade se det. Ett hånfullt leende klöv hans läppar.

"Det kom som en förvåning att veta att du kände till de här." Mannen gjorde en lätt gest med armarna för att tydliggöra att han menade tunnlarna. "Du har aldrig varit delaktig i något förut, jag har aldrig ens sett dig förut, så varför skulle du - en korkad, klumpig pojke - bege sig in i något så farligt som det här?"

"Vilka är ni?" Det var Hermione som bröt mannens samtal med George. Hennes röst var nära på att spricka. Hon lät väldigt förvirrad och George kunde inte klandra henne. George hade sett den här mannen en gång förut, men var lika förvirrad han. Han hade ingen aning om vad som höll på att hända.

Mannen flinade igen, ett farligt leende som fick George att inse att han skulle vara ytterst försiktig i både ord och handling.

"Låt den unge mannen här förklara det för dig", sa han, med en rätt så hånfull stämma trots allvarligheten.

"Jag vet inte vilka ni är", fick George ur sig. Han gjorde allt i sin väg för att kontrollera sin handling.

Mannens leende försvann från hans läppar. Käken spändes, vilket var det enda man kunde se bakom huvans mörker. Med en snabb rörelse backade han bakåt några steg och greppade tag i personen längst till höger och drog denne framåt.

"Säg mig då; Vet du inte vem detta är?"

George granskade personen som stelt stod framför honom. Det första han lade märke till, men som han hade varit alldeles för förvirrad och blind för att kunna se innan, var några ljusa hårstrån som lirkat sig fram bakom huvan. Något med figurens hållning, något i strukturen i kroppen såg bekant ut.

Mannen gjorde plötsligt en snabb rörelse med handen och luvan på personen föll av.

Georges hjärta stannade. Varje liten muskel i hans kropp stelnade till och som en biverkning av chocken kände han sig plötsligt vimmelkantig och yr.

Personen som stod framför honom var ingen mindre än en välbekant, ljushårig flicka, även känd vid namnet Nathalie.

"George?" Hermiones röst kom ut som en krasslig viskning. "Vad händer?"

George hjärta hade börjat slå igen. Paniken hade börjat sprida sig inom honom. Varför var Nathalie där? Varför var hon en av de svartklädda figurerna? Vad hade hon med det här att göra? Det hade varit hon som hade räddat George från de som jagat honom den kyliga natten på kyrkogården, det var hon som lett honom genom tunnlarna tillbaka till Kråkboet. Det kom upp självklart för honom nu. Han förstod bara inte hur han kunde ha varit så blind.

"George", Nathalies stämma var annorlunda från Hermiones. Hon lät inte alls rädd, men hon var tydligt orolig. Det fanns något varnande i hennes ord som fick sinnena att väckas till liv inom George. Han förstod att han inte kunde haka sig upp på all förvirring. Han skulle inte få svar så länge han inte tog reda på dem själv.

Hermione verkade förstå samma sak vid samma tillfälle. Det var som om en tunga, kvava känslan släppte och plötsligt insåg de båda vilken situation de faktiskt befann sig i. De svartklädda figurerna, dementorerna... De var i en allvarlig fara, och än så länge hade de bara stått stelfrusna på sina platser och låtit oförståelsen ha ett strypgrepp kring dem.

En enkel rörelse från Hermiones håll var vad George uppfattade av hennes frambringande besvärjelse, men mer än så hann flickan inte utöva.

"Expelliarmus!"

Trollstaven föll ur flickans hand och kastades flera meter framåt tills den landade i de den hand vars ägare uttalat besvärjelsen.

"Petrificus Totalus!"

Nästa formel fick Hermiones armar och ben att slås ihop och i ett svagt skrik tappade hon balansen och föll. Besvärjelsen släppte snabbt, men flickan var tillfälligt rubbad.

"Hermione!" George kunde inte kontrollera sig själv, vilket ledde till att han inte gjorde något alls. Han vände sig mot den okända mannen, kunde skymta en osäker stelhet i Nathalies ögon och i nästa sekund spred sig kylan över honom som i en snöstorm. Dementorerna hade börjat röra på sig, och de rörde sig åt deras håll. De var tre stycken och krassliga ljud hördes från dem då de andades. George var fortfarande stelfrusen, helt oförmögen att ens uttala en besvärjelse.

"George!" ropade Hermione nedifrån marken. "Framkalla din patronus!"

George blinkade till, fumlade med trollstaven och höjde den framför sig. Snabbt försökte han hitta ett glatt minne i sitt huvud som han kunde använda, men något hindrade honom. Hjärtat slog snabbare av minnena han fick fram, sorgen grep tag om hans hjärta, den eländiga känslan fyllde upp hans kropp och sinne. Han kände för att skrika. Det gjorde ont inom honom, så eländig kände han sig. Alla hans tankar, alla hans minnen, var bara inriktade på en sak. Fred. Alla hans gladaste minnen visade honom Fred. Glädjen från dem förvandlades till en oändlig sorg, en sorg som dränkte honom i misär.

Det var nära att han tappade balansen. För ett ögonblick sänkte han trollstaven och knep ihop ögonen. Han var tvungen att hitta något annat minne, något som inte gjorde honom förtvivlad.

"Bara kasta patronus-formeln George!" hörde han Hermione panikslaget ropa ut. "Bara gör det!"

George kände hur gråten steg fram i hans ögon i samma stund som en kraftig smärta slog mot hans sinne. All elände växte i hans bröstkorg, tog upp hela hans själ och existens. Smärtan grävde sig in i honom, tycktes försöka slita ut hans hjärta. Han skrek; ett tomt, tyst och väldigt hackigt skrik som fick det att värka i bröstkorgen ännu mer. All hans energi rann av honom. Benen vek sig av hans tyngd, tryckte ner honom mot marken samtidigt som en smärtfull virvel av vad han trodde var magi höll hans huvud högt. Minnena av Fred fortsatte att flyga förbi; han kunde känna hur tårarna rann ner för hans kinder; innan han helt tappade fattningen om medvetandet och föll in i ett ändlöst mörker.

Underbart!!!

Super!

Han blev väl inte dementorkysst? :O

Superbra skrivet,du skriver verkligen helt fantastiskt!

omg...

O-M-G...!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har läst alla kapitel och känner mig... Död? *Känner mig stolt...*

GUD VA BRAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG KAN INTE BESKRIVA MED ORD HUR BRA DEN ÄR!!!!!!!!!!! Jag kanske ska ge dig ett smakprov på några av orden: Supermegamagisktawesomejättewowgudomligtunderbartbästbra!!!!!!!! Kom inte på fler ord...
*Bevakar* Den äger!!!! W-O-W!!!

MEEEEER!!!!!!

DUMMA NATHALIE!!! D:

snälla skriv mer snart!! kommer börja gråta annars