Mitt första Mugglisgame!

Mer idag? C:
Yey ~

Gulp! Är det redan idag???
Buhuuuu, jag är rädd! Tänk om Tomas d-d-d-dör!?!
FAST samtidigt längtar jag ju till nästa underbara kapitel! "Att dö eller inte dö, det är frågan!"

24 matskedar deltagare, en deciliter författare, en nypa skämt och oändliga skålar med flytande spänning. Blanda…Vad blir det? (enkel fråga.)
Svar: Majalunas mugglisgame!

du glömde en halv deciliter finhackad mugglis!

Gah! Nu måste du lägga ut!! jag blir snart galen av längtaaaan!!!!: (

Hey, ja jag lovade ju.. Här är kapitlet!

4 ~ Jordbävningen
Distrikt 10 ~ Saga Lovegood
I sitter svettig bakom en skyskrapa med händerna kramande om svärdet. Dagen har grytt om man skulle kunna kalla det dag överhuvudtaget. Inte en själ syns till. I sitter tyst, tystare än hon någonsin, någonsin suttit förut. De röda slingorna i hennes hår flaxar retsamt framför hennes ögon, som om att de skulle vara blod och påminna om att oräkneliga personer dött på arenor som denna. Fast inte exakt som denna, säger Is besserwisserhjärna, alla arenor är olika och ingen identisk med nästa, du vet aldrig vad som väntar. I har inte sovit på hela den korta "natten" och vågar inte heller egentligen, men nu känner hon hur hennes ögonlock stillsamt blir tyngre och tyngre. Hon kryper ihop och vågar äntligen blunda en aning. Vilket är ett misstag, för hon sjunker snabbt in i en sömn hon aldrig kommer att glömma.
Hon ligger i något som liknar en spjälsäng. Det måste vara en spjälsäng, jo. Hon är tyst och tittar upp i ett rödgråtet ansikte som ler snett mot henne. Mannen har mörka lockar kring öronen och vackert formade bruna ögon. Han snyftar till och sträcker sina stora händer mot henne. Hon lyfts högt upp i luften, trycks mot hans bröst och hör hans hjärta slå. Han snyftar något hon inte förstod då. Jag ska alltid älska dig, jag ska aldrig glömma dig och jag ska alltid kunna ta dig tillbaka. Det enda den nästintill nyfödda I förstår av den meningen är tonerna som bildar melodin till sången. Mannen lägger henne i sängen igen och viskar samma ord igen, igen, igen, tills hon inte längre hör eller ser något utom mörker.
I skriker och öppnar ögonen. Drömmens svaga bilder flimrar fortfarande framför hennes ögon men hon förstår dem inte. Jag ska alltid älska dig, jag ska aldrig glömma dig och jag ska alltid kunna ta dig tillbaka. Det var vad mannen sa. Men vem var han? Inom I rör sig minnen, vänder och vrider sig och hon vet att hon sett mannen förut, att hon känt honom, men hon kan inte för sitt liv minnas vem han är. I vänder sig skrämt om vid ett svagt prassel. Hur kan det prassla i en sådan här stad? Precis efter att hon tänkt tanken inser hon att det är grus och att det knastrar i gruset, men när någon plötsligt hoppar skrikande fram bakom ett närliggande hus är den tanken som bortblåst. I flyger upp och höjer svärdet.
Distrikt 9 ~ Parva Fortemque
När Wille inser att den som räddade hans liv dog en förjävlig död utan att Wille ens kunde förhindra det eller slåss vid hans sida känner han sig så misslyckad att han hoppar från skyskrapans topp. Med svärdet i handen, blodigt men utan någons död på sina axlar. Men han dör inte. Förstås. Ironiskt. Han landar på fötter som hans instinkter säger åt honom och skadar sig inte det minsta. Han suckar och springer, bort från platsen där Levi dog och det enda som ekar genom hans huvud är Levis sista ord till honom, hur oviktiga de än var. Nu kör vi. Ja, nu kör jag Levi, tänker Wille. För han står framför en flicka i ungefär hans ålder, med svärdet höjt och redo till strid. Han ska slåss. Han ska slåss för sin mamma som dog så här och han ska slåss för Levi som dog så här och han ska slåss för att döda, för att den här flickan lever och inte de han älskade gör det. Flickan sitter vid en grå skyskrapa men när Wille störtar mot henne flyger hon upp och höjer sitt svärd, och Wille inser att svärdet ser likadant ut som det han håller i sin hand. Han morrar till och gör ett hastigt utfall mot henne. Han är så arg, så ledsen, så förkrossad och så trasig. Han måste ta sönder något annat än sig själv. Flickan väjer lätt undan och hugger mot Willes revben. Han märker direkt att hon inte är någon nybörjare, hon verkar tränat på det här. Han morrar till när hennes svärd viner förbi hans öra, missar med en hårsmån. Sedan brister allt bara. Wille skriker och tårarna, de som han hållit inne så länge, strömmar ut. Flickan backar automatiskt ett steg och Wille ser sin chans. Han hugger mot henne och blodet avslöjar att han träffat. Hennes skrik ekar men när Wille åter ser på henne blöder bara hennes högerarm. De röda strimmorna i hennes hår lade han inte märke till förut, och nu är han inte säker på om det är blod. Hon har så mycket hat i blicken när hon ser på honom och sedan händer allt på en gång. Innan Wille hinner reagera hugger flickan mot honom, med fel arm, och en brännande smärta löper längs hela hans ryggrad. Han sjunker ned på knä och hostar. Svarta fläckar dansar framför ögonen på honom och de flyter långsamt närmare varandra, breder ut sig tills allt är täckt av svärta.
Distrikt 11 ~ Bree Smith
Vanella vaknar av ett plötsligt ljud. Ett knarrande läte som genomsyrar hela den nästintill tomma skyskrapan. Hon flyger upp samtidigt som hon inser att det kommer från trappan i huset, för det måste ju finnas en trappa upp till övre våningar. Vanella andas djupt och ropar sedan:
"Hallå?"
Det ekar Hallå-allå-lå-å-å tills allt blir tyst igen. Stegen har upphört och nu börjar Vanella fundera på om hon bara inbillade sig dem. Sedan hörs en röst, en annan röst som får Vanella att bli säker på att det inte är ekot igen.
"Hallå?"
Vanella smyger inåt skyskrapan, förstår inte hur hon vågar. De grå rummen med de grå borden ser ut som det bakom, och det bakom igen och igen. Alla rum ser exakt likadana ut, tills Vanella kommer till en trappa.
"Någon där?", frågar hon då hon inser att hon inte behöver ropa då ekot gör jobbet åt henne.
"Här", svarar en tyst röst alldeles i närheten av Vanella.
Vanella hoppar till och ser upp längs trappan. Ur det grå dunklet kliver en flicka ut, som ser ut att vara i Vanellas ålder. Hon har lockigt blont hår och även i allt det grå lyser hennes gröna ögon.
"Hej", mumlar Vanella.
"Eh.. Hej?", säger flickan med en röst som darrar bara en aning och Vanella vet att hon försöker låta orädd när hon egentligen är lika rädd som Vanella. Det är iallafall vad hon hoppas. Vad Vanella kan se är flickan obeväpnad, men man vet aldrig.
"Jag heter Vanella", säger Vanella och sträcker fram handen. Vad har hon att förlora?
"Louise", säger flickan och Vanella märker hur skalet börjar trilla av.
Flickan - Louise - går närmare och skakar försiktigt Vanellas hand.
"Gömmer du dig?", säger hon sedan.
Vanella rodnar.
"Nja", säger hon innan hon ändrar sig.
"Jo."
Louise nickar eftertänksamt och säger sedan:
"Har du något vapen? Eller mat?"
Vanella skakar på huvudet.
"Har du?"
Louise suckar.
"Nej"
"Så... Vi är... Allierade?", frågar Vanella försiktigt.
"Vi är väl det.", svarar Louise efter en kort paus.
Distrikt 12 ~ Luna Ravenclaw
"Frederick?"
Frederick vaknar när Tomas försiktigt viskar hans namn. Frederick allierade sig med Tomas efter att ha hittat den trettonåriga pojken sovandes i ymnighetsskyskrapan - de hade båda samma idé - och Frederick kunde inte döda honom trots att han lyckats få tag på en liten yxa och en väska som till hans förtret bara innehöll en vattenflaska. Utan vatten dessutom. Ha ha ha, jättekul skämt Panem. Mycket skrattretande. Patetiskt.
"Vad är det?", mumlar Frederick och sätter sig upp.
"Ehm.."
Tomas ser ner i marken och Frederick förstår att han tänker på ärret som täcker den kala biten av hans huvud. Men Frederick bryr sig inte om hur han ser ut, varken nu eller senare. Om det finns något senare över huvud taget. Frederick ler snett och tänker på Alice. Eller, försöker att inte tänka på Alice vilket bara får honom att tänka mer på Alice och hur mycket hon skulle ha hatat det här.
"Jag måste..."
Tomas rodnar ytterligare och mimar orden gå på toa. Frederick ler igen och viftar med handen utåt.
"Gå då", flinar han.
Han trodde att han aldrig mer skulle kunna känna så här, han känner sig fri. Och varje gång han känner sig fri kommer han att tänka på allt hemskt han går och gått igenom och då känns allt... Som vanligt igen. Skit. Tomas rodnar återigen och ler sedan ett så fint leende att Frederick inte kan låta bli att le själv.
"Alltså.. Jag vågar inte, eh, gå ut. Själv. Alltså.."
"Jag förstår", avbryter Frederick. Han reser sig från det grå golvet.
Det är förståeligt att en trettonårig pojke inte vågar gå ut i döden själv, javisst, inte ens för att gå på toa, och det är Fredericks plikt att hjälpa de yngre, så har det alltid varit. Det är det viktiga för honom. Frederick följer Tomas ut ur den grå, tomma ymnighetsskyskrapan där karriäristerna regerar på toppen utan en aning om att två pojkar har sitt högkvarter rakt under dem.
När Tomas kommer tillbaka igen suckar han.
"De här dräkterna är inte särskilt gå-på-toa-anpassade."
Frederick skrattar lätt och kommer sedan att tänka på Alice vilket resulterar en tår på hans kind. Han torkar snabbt bort den och ser på Tomas igen.
"Ska vi..."
Längre hinner han inte innan det hörs en hög smäll och han kastas framåt. Allt går som i slowmotion. Frederick och Tomas rycks från marken av smällen och Frederick kan se rök från någonstansingenstans. Något - en bomb? Säkert bara Panem som vill roa sig lite - small just och det känns som eld i Fredericks bröst. Han landar med en duns på gruset och känner något varmt och vått rinna överallt och rött och svart skymmer hans synfält. Han tänker på Alice och sedan hörs kanonen.
Distrikt 5 ~ Snivillinus
Frederick är död. Tomas vet det i samma stund som han själv känner smärtan. Den ilar i hela honom, längs hans rygg, ben, märg, armar, nerver, överallt. Den är nästan som bomben (?) som nyss sprängdes, snabb, men går inte över på ett ögonblick. Tomas vill skrika men inte ett ljud kommer över hans läppar. Smärtan tar allt, till och med hans ynkliga lilla röst. Han tänker på mamma, pappa och Cim. Cim som alltid älskade honom, som aldrig favoriserade någon annan, och som alltid, alltid skulle finnas kvar i hans minne. Så länge hans minne fanns kvar. Tomas snyftar till vilket resulterar en enorm kväljande smärta i bröstet. Han vill inte dö. Han vill inte. Men oddsen är inte alla gynnsamma, och efter ett par minuters lidande och vridningar i plågor ljuder även Tomas kanonskott genom den grå världen, lika skarpt som Panems jordbävning nyss skakade staden och redan resulterat två pojkars död.
Distrikt 4 ~ luna lovegood 21
Oliver och Yasmin, de två som är de enda allierade Ice har kvar, sover. Inte för att hon bryr sig om dem som hennes allierade, och hon tänker ändå döda dem när hon får tillfälle. Som nu, de sover och är allmänt sårbara. Men Ice bara sitter. På sin lilla vakt. Det är inte ens kväll, men de båda var trötta och nu ligger de väl och snusar med armarna om varandra. Ice gör ett kräkljud, men något inom henne sticker till. Avundsjuka? Nej. Ice, av alla, är inte avundsjuk på ett par fjantiga, äldre personer från finare distrikt, nej. Inte alls. Hon reser sig, snurrar kniven mellan fingrarna så där som bara hon kan göra. Det är nog dags ändå. Precis då hon smyger in bland vapnen och de sovsäckar där Yasmin och Oliver ligger, hör hon en smäll och ett kanonskott, och sedan ett till. Massmord, tänker hon ointresserat och vänder blicken mot Yasmin och Oliver. De sover tungt, och precis som hon trodde ligger deras händer tätt ihopflätade mellan dem. Ice morrar, höjer kniven och hugger. Olivers dräkt och sovsäcken fläckas röd av hans blod och Yasmin sätter sig hastigt upp när kanonen ljuder. Ice ler kallt och Yasmin skriker. Sedan slungas Ice plötsligt framåt av något eller någon hon inte ser.
Distrikt 1 ~ Fairy
Yasmin skriker när hon ser Olivers blodiga rygg och Ice ondskefulla leende. I nästa sekund når jordbävningen upp i ymnighetsskyskrapans topp och hon ser hur Ice faller omkull. Yasmin lägger sig snabbt ner, men marken gungar och skakar. Hon snyftar medan hon kramar hårt om Olivers kalla, döda hand och väntar på att allt ska vara över. Håll ut, håll ut, håll ut.
Efter vad som känns som en evighet tystnar braken och smällarna. Yasmin snyftar högre och kryper sedan ur sovsäcken. Ice ligger på golvet med håret som en gloria kring det lilla huvudet, med ansiktet neråt. Yasmin biter ihop tänderna och rycker Ice kniv ur hennes grepp. Yasmin är inte säker på om Ice lever, för ett kanonskott skulle varit omöjligt att höra i jordbävningens mullrande framfart. Yasmin vänder försiktigt på lilla, späda Ice huvud och ser hennes ögon. De är slutna. Yasmin är på ett sätt lättad, men att få döda den som dödade Oliver skulle inte varit en onödig handling. Yasmin låter tårarna rinna medan hon bara blir argare och argare, och sedan hugger hon. Det är då det händer. Ice, som Yasmin trodde var död, morrar till och rullar. Precis så att Yasmin missar med hugget. Ice ler ett kallt leende, om än fyllt av smärta, exakt ett sådant som hon log innan hon dödade Oliver.
"Jag är av hårdare virke än så", flinar Ice, men hennes röst är inte mer än en viskning och Yasmin förstår att hon har ont.
"Du dödade honom," snyftar Yasmin.
"Ja, det gjorde jag", svarar Ice enkelt, som om Yasmin just frågat om hon gjort läxan.
Yasmin kramar hårt om kniven.
"Jag ska döda dig"
"Nej", säger Ice och utan att Yasmin hinner reagera springer Ice förbi henne och fram till kanten.
"Vi ses nog aldrig igen, vännen", säger Ice sliskigt och sedan hoppar hon.
"DITT SVIN!!", skriker Yasmin och önskar att Ice kunde höra det.
Inget kanonskott ljuder, men om det gjort det skulle det varit musik för Yasmins öron. Det lilla spöket överlevde, men Yasmin tänker ta kål på det. Hon andas flämtande när svävaren kommer för att plocka upp Oliver, skyndar fram till kroppen och kysser hans mjuka hår. Sedan tittar hon bort.

DÖDA:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Wille Dismo från Distrikt 9, Parva Fortemque.
Frederick Woodlock från Distrikt 12, Luna Ravenclaw.
Tomas Carson från Distrikt 5, Snivillinus.
Oliver Pakson från Distrikt 2, septimus heap 2012.

REST IN PEACE ♥

supeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!

Herre Gud vad bra då äääär!!!

Ha ha ha, jättekul skämt Panem.
Garvar ihjäl mig


Jag leeeever!!

Ömegööööösh... :O so awesome!! När KMR nästa kapitel??

Fantastiskt!!!!

Jätterbra, fast jag dog.