Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

"Jag hittade rätt, har aldrig gått här för. Bara hört andra tala om det." ler Alex och de kommer ut i det klara soljuset och ser ner från kullen på en liten by. En by med kullerstensbelaggda gator och röda trähus med vita knutar.
"Välkommen till Midgård." ler hon och de går ner för kullen mot byn.

Damon skrattade åt hennes kommentar. Han borde väl ha gissat det. De började gå nerför backen mot Midgård, som såg verkligen sagolik ut i det rödorangea landskapet.
"Så, vad finns det värt att se här?" frågade han lättsamt då de gick längs kullerstensgatorna.

" Vi har en godisaffär, Quidditchaffär och sen ja, massa vanliga affärer. Sen har vi midgårdsormen, man kan få se den enorma svarta ormen i sjön ibland." ler hon och de fortsätter längst gatorna och Alex pekar längst en gränd. "Här inne bor min mormor, ska vi hälsa på henne?" leer hon glatt.

Damon nickade åt hennes förslag och följde Alex ini gränden. Han drog på munnen då han insåg att hon redan presenterade honom åt sin släkt. Inte precis föräldrar, men nära nog. Damon ryckte på axlarna åt tanken och ställde sig vid en av dörrarna och väntade då Alex knackat på.

Alex kom in i gränden. I en av de så husen med en liten trädgård utanför gick de in och Alex knackade på.
Efter ett tag kom en liten, liten gumma och öppnade dörren. "Hej mormor." sa Alex glatt böjde sig ner och kramade om henne. Hennes mormor såg inte mycket för världen, men hon var seg och stark och de klarblåa ögonen som hennes dotterdotter ärvt glittrade fortfarande som i unga dar.
"Mormor, det här är Damon. Damon det här är Sofie, min mormor." sa hon leende och gumman tog leende Damons hand. "Men så roligt att träffa dig pojk." sa hon, som om de alltid kännt varandra.
Alex såg på Damon och undrade om han skulle känna igen hennes mormor, som författaren till deras försvar mot svartkonster böcker.

Damon log vänligt mot den gamla gumman och fattade hennes förvånansvärt kraftiga hand.
"Trevligt att träffas", sade han och följde kvinnorna in i huset. Rummen var sparsligt inredda, men allt var mysigt och väggarna pryddes av fotografier, flera av dem på en ung Alex.
Sofie, vars namn lät bekant, men Damon kunde nte riktigt placera det, gick för att koka te, och Damon ställde sig framför ett fotografi av Alex. Hon var kanske sju år där hon stod mellan sina föräldrar och log ett brett, tandlöst leende åt kamerann.

Alex ställde sig vid honom och log. "Det där är mamma, hon är i Paris nu. Någon modellgrej med magiskamodeagenturen du vet. Och där är pappa, han vet jag inte var han är, han försvann strax efter kortet togs. Det var då mamma börja jobba utomlands, och jag bor hos mormor på sommrarna. Träffar henne knappt mer förutom någon vecka." säger Alex lite småsorgsen och ser på kortet. Så lycklig hon vart då, en hel familj.

Damon drog Alex i sin famn och log ner mot henne.
"Inte undra på att du är så vacker", sade han med ett leende och kysste henne varmt. Det var hemskt att höra att hennes far hade övergett sin familj, men det hände. Och hon hade ju sin mormor.
Sofie steg in i rummet med en bricka i handen, så Damon släppte Alex och satte sig på den slitna soffan.

Alex ler, hon var så glad för Damon, att han fanns här att han brydde sig om henne. Det bettyde mer för henne än vad hon kunde säga.
Hennes mormor kommer in med en bricka, och Alex ler. "Men mormor har du bakat bullar." ler hon sätter sig vid Damon och tar en nygräddad bulle i handen. "Ta en." ler hon till Damon. "Mormor gör magiskt goda bullar." ler hon och hennes mormor skrockar gott.

Damon tog med ett tack en av bullarna och berömde Sofie efteråt helhjärtat, de var verkligen underbara.
Sofie berättade gärna mycket om Midgård; om människorna som bodde där och butikerna de ägde. Då de drack teet tog Damon Alex hand i sin, och det var inte förrän de reste sig för att gå då han släppte den.
"Jag väntar utanför", sade han lågt åt Alex, som säkert ville byta några ord med sin mormor, och tog sedan adjö av Sofie.