Rollspel: Marodörernas tid

Remus lunkade uttråkat efter och samtidigt som han kom in i skogen stannade han tvärt och höjde huvudet, lyssnade spänt innan han såg på Sirius. Han lämnade hundens sida och började gå åt en av de motsatta hållen.

?

(Ehm... ja? Detta är ett rollspel om du inte visste det?)

(spama inte!)

Jag såg efter Måntand som gick åt ett annat håll. Jag vet inte om det var för att han var trött på mig eller om det var för att han hade hittat nått annat. Jag gick efter honom för att se så det inte hände något. Jag gick bredvid honom och väntade spänt och nyfiket på vad som skulle hända

Remus stannade upp och såg bort emot det stora Hogwarts slottet. Han lyckades inte skymta någonting där borta i mörkret. Träden växte tätt omkring honom och när han såg upp skymdes himlen av svajande trädtoppar.

Jag följde efter de båda andra och försökte akta mig att trassla in mig i hornen.
Och jag stannade upp när Remus gjorde det och såg mig om varför han stannade.

Jag undrade vad Remus tänkte på? Visste han vad han gjorde? Jag undrar vad som hade hänt om han mötte en människa nu? Kanske skulle hämta Snorgärsen och testa! Jag viftade på svansen av glädje men stelnade till när en gren knäcktes och jag såg bort mot buskarna och väntade spänt på vad som skulle händ. Jag såg lite oroligt på Remus och hoppades James var i närheten i fall vi skulle behöva stoppa Remus

Remus vände kvickt på huvudet och morrade högt. Sinnena var på helspänn men inte det mänskliga tänkandet.
Han var inte i stånd att tänka klart just i den stunden.

(Nu har jag inte rollat på evigheter, men nyanstreet, my dear sister, har gett mig upplysningar om vad som ungefär händer i rollet. Jag kommer inte kunna rolla speciellt länge, och kommer inte kunna göra det i morgon heller eftersom att jag inte kommer vara hemma, men förhoppningsvis till helgen kan jag rolla.)

Lily vaknade med ett ryck och satte sig käpprakt upp i sängen. Hon bet sig i läppen, hoppades att hon inte hade väckt någon. Men hennes kamrater sov lugnt vidare - kanske snarkade det lite väl högljutt, men det övertygade i alla fall Lily om att det var lugnt, och att det definitivt var väldigt sent. Kanske midnatt. Hogwarts elever med lite hjärna och förnuft var inte vaken vid den här tiden. Hon lade sig ner igen och slöt ögonen, men visste att hon inte skulle kunna somna om. Hon hade drömt om att Severus blev misshandlad, av vad eller vem visste hon inte - bara att han plågades och var ensam i ett kolsvart mörker. Hon rös. Varför drömde hon ens om honom? Han verkade uppriktigt intresserad av att vara hennes vän, men hon var ju en smutsskalle, vilket Slytherinarna gärna påminde henne om 24/7. Trots att hon var säker på att drömmen bara hade varit en fånig mardröm, så kände hon på sig att något var fel - att något inte riktigt stod rätt till. Hon satte försiktigt ner fötterna på golvet, tassade fram till stolen där hon hade sina kläder och bytte snabbt om, så ljudlöst hon kunde. Hur hon än försökte så kunde hon inte komma ihåg drömmen alls nu - så den var bara något obetydligt och fånigt. Hon kikade försiktigt ut genom fönstret. Nej, det såg inte ut att stå rätt till. Verkligen inte. Men hur skulle hon lyckas ta sig ut ur slottet oupptäckt? Och ännu viktigare; var det värt risken bara för att få stilla sin nyfikenhet? Ja, det är det. Då hade hon bestämt sig. Hon lämnade sovsalen och passerade Sällskapsrummet under tystnad. Det var mörkt och hon hade svårt att se något i mörkret, bara månens sken lyste upp hennes väg. Ingen var där - och det var bra. Annars hade hon kanske inte lyckats. Hur konstigt och omöjligt det än lät - så lyckades Lily att smyga ut ur Slottet utan att bli upptäckt. Hon rös i den kalla nattluften. Jaha, och nu? Vad skulle hon hit och göra egentligen? Hon svalde. Hörde hon några konstiga ljud, eller inbillade hon sig bara?

(Härligt, att du kan vara med nu iaf )

Jag gick fram till Sirius sida och höll mig beredd om vi var tvungen att stoppa Remus.