George Weasley - When I'm gone

Tack så mycket allihop! Ert stöd gör mig verkligen jätteglad och jag älskar att läsa era kommentarer! ♥

Jag skäms lite över att det inte har kommit något nytt kapitel ännu, men jag ska verkligen försöka få ihop ett inom de närmsta veckorna. Helst innan jul. Tack för att ni är tålmodiga nog att vänta så länge mellan varje kapitel. Då tappar jag i alla fall inte hoppet om novellen. :3

Om ni är nyfikna på hur jag prioriterar mitt skrivande så har jag skrivit upp en liten lista på min profil. Där står det vilka noveller jag sätter i vilken ordning och vilka jag oftast känner mig driven att skriva på. Det kan nog förklara den här novellens oaktivitet. Men även ifall denna ff inte ligger så långt upp så tänker jag verkligen inte sluta skriva på den.

Tack än en gång för era varma ord! Utan dem skulle jag inte vara någonting.

hoppas du kan skriva snart

Jag förvånades över hur lätt det gick att skriva det här kapitlet. Jag har grubblat på det hela julen och funderat på hur jag ska lägga upp kapitlen framöver, men nu när jag satte mig ner för att skriva löpte fingrarna lättare än någonsin.
Hoppas ni finner det här kapitlet... intressant.

Tack än en gång för att ni så tålmodigt väntar på varje kapitel och läser det jag skriver. Tack, tack! ♥
--------------------

41.
"In search for an answer"

George stod med halvt vidöppen mun och försökte få ur några ord från strupen, men han kunde inte forma ett ljud. Han stirrade förvånat på Hermione och försökte förstå. Kugghjulen snurrade i huvudet på honom, men inget verkade gå ihop, även ifall att var så självklart.

"Det... Det kan det inte", fick han ur sig tillslut. Han slet blicken från Hermione och försökte hitta svar genom att granska den jordtäckta marken.

"Hur länge har Kråkboet stått där?" frågade Hermione då. Hennes röst var lika klar och bestämd som innan. Till skillnad från George så lät hon alldeles säker.

Georges självförtroende hade runnit av honom likt en bäck och nu kände han sig helt försvarslös. Lodureno - mannen vars gravsten inte hade något årtal, vars grav kanske eller kanske inte hade blivit plundrat av okända män i svarta kåpor - hade bott precis där George nu bodde. Det kändes overkligt.

"Jag vet inte", sa han och försökte kontrollera sin röst.

Han tvingade sig att lugna ner sig. Hermione verkade föredra hans stadiga personlighet mer än den vacklande, för hon rätade på sig och verkade lite otålig. Hon såg villig ut att fortsätta prata.

"Jag vet inte hur det kommer sig att Kråkboet står där Lodurenos hus låg, men det kan i alla fall ge en förklaring för tunnlarna."

George nickade sakta.

"Vet du något mer?" frågade han och knöt näven för att kunna fokusera på verkligheten.

Hermione fick en fundersam min över läpparna.

"Jag hittade mer," erkände hon sakta, "men jag förstår det inte riktigt."

George rynkade lite på ögonbrynen.

"Vadå för något?"

Hermione suckade smått.

"Vi kan väl börja ta oss till tunneln", sa hon och knyckte med huvudet in mot det höga gräset. "Jag ska berätta allt jag vet."

-
"Lodureno var som sagt en mäktig trollkarl", fortsatte Hermione under tiden George försökte hitta rätt väg genom labyrinten av sädesslag. "Även om man inte vet så mycket om honom och hans liv så är det allmänt känt att han höll på att experimentera med egna formler och skapade egna föremål."

George höll trollstaven i sin hand och försökte komma på en trollformel som kunde visa vägen dit han redan varit. Han rotade runt i huvudet, men kunde inte dra sig till minnes att han lärt sig någon sådan besvärjelse. Han ville inte röja undan allt gräs framför dem; det skulle göra det alldeles för tydligt vart dem gått och han ville inte ha någon som följde efter.

"Lyckades han?" frågade han med aningen höjd röst så att Hermione, som gick bakom honom, skulle höra trots det han höll ansiktet riktat rakt fram.

"Det är det jag funderar på", sa Hermione. "Det fanns en liten lista på saker han försökte få fram i boken jag tittade i. Det var från ett anteckningsblock han själv hade. Men det var en massa tecken efteråt som jag inte riktigt förstod."

George stannade till. Han lät den yngre flickan ta sig fram och ställa sig bredvid honom innan han vände blicken mot henne.

"Hur såg listan ut?" frågade han. Han ville veta allt i minsta detalj.

Hermione började gräva i sin byxficka. Hon verkade ha utfört samma trollformel som han själv, för handen dök ner långt mycket längre än vad som syntes vara möjligt.

"Här", sa hon då hon tagit upp den igen. Hon höll i en liten papperslapp. "Jag skrev ner det, eftersom jag antog att du ville se det med egna ögon."

George studerade den vikta lappen en stund innan han tog emot den. Sakta vecklade han upp den och kände igen Hermiones prydliga handstil. Sakerna var uppställda i en lista. Efter varje punkt fanns det olika, svårtydliga tecken. George kände igen dem. Han hade sett liknande tecken på grinden till kyrkogården.

Hummeldjurselixir
Stjärnstoft
Mörkerframkallande
Uppståndelsesten

George hjärta stannade nästan. Det fanns sju saker på listan och mitt i stod ett ord nedskrivet som fick blodet att frysa i hans ådror. Uppståndelsesten. Bilder slungades förbi i hans minne. Freds gestalt visades igen och den här gången tydligare än någonsin. Han hade inte sett spöklik ut; inte som spökena på Hogwarts, men om Lodureno hade lyckats med att skapa en uppståndelsesten, och om stenen hade använts på Fred... Georges ben kände för att falla ihop i vilken sekund som helst. Han behövde sätta sig ner, vila lite, ta några djupa andetag. Allt han tillät sig att göra var det sistnämnda. Han lät syret fylla hans lungor och hjärtat slag minskade i takt. Hela idén var absurd och orimlig. Vem skulle ha använt stenen på Fred, och varför just Fred? Lodureno kunde knappast ha gjort det. Han var död sedan länge. Det var inte ens säkert att Lodureno klarade av att skapa en uppståndelsesten. Inte heller kunde de som blivit återuppståndna kunna ses av andra människor än den som ägde stenen. George kunde inte tyda tecknen efter ordet, vilket gjorde det ännu svårare att ens tro eller fundera kring saken.

"Uppståndelsesten", upprepade George från listan. Ordet hade klingat i hans huvud och nu tycktes det vara det första han kunde säga igen. "Tror du han lyckades skapa en sådan?"

"Det kan väl inte vara möjligt?" sa Hermione, inte fullt så säker längre. "Sagan om dödsrelikerna säger ju att det var döden själv som skapade uppståndelsestenen."

George tittade på henne lite.

"Sagan säger också att det bara fanns en osynlighetsmantel, men det finns fler", påpekade han.

Hermione bet sig i läppen. George släppte henne inte med blicken.

"Varför är det viktigt för dig att veta?" frågade hon då. Hon verkade ha fått tillbaka lite av sin självkontroll.

George visste inte vad han skulle svara. Skulle han avslöja allt för Hermione? Hon var ju ändå på väg ner i tunnlarna med honom. Hans hjärta slog hårt i bröstet sedan han läst Lodurenos lista och fortsatte utan att visa någon nåd.

"Jag blev bara fundersam", sa han och tvingade rösten att hållas låg och ointresserad. Han sträckte fram lappen till flickan igen. "Nu fortsätter vi."

När Hermione tog emot pappret vände sig George framåt igen och började gå. Han försökte att inte bry sig om att Hermione stod kvar på samma plats. Hon funderade säkert, men det tänkte han låta henne göra. Han tänkte inte berätta för henne. Det var för riskabelt. Det här var hans uppgift.

"Det är ingen bra idé, du vet", hördes den unga kvinnans röst bakifrån.

George stannade till, kände hur oförståndet fick hans ögonbryn att fundersamt rynka på sig.

"Vadå för något?" frågade han och slängde en blick bakåt.

"Att få tillbaka honom", sa Hermione försiktigt, men fortfarande någorlunda bestämt. "Ingen död mår bra av att återuppstå."

George förstod med ens vad hon pratade om och kände sig nästan lättad över att hon inte hade kommit in honom på spåren. Men tanken fick det ändå att sticka till i bröstkorgen på honom.

"Jag tänker inte försöka få tillbaka Fred", sa han och gav Hermione en menande blick innan han vände sig om igen.

Han hann bara ta det första steget fram innan han hörde hennes röst igen.

"Är det säkert?"

George var tvungen att stanna på nytt. Frågan lät allvarlig och han ställde den till sig själv. Om han fick chansen att få tillbaka Fred; skulle han göra det då?

Ja, klickade en röst i hans huvud. Jag skulle göra allt i min makt för att få vara med honom igen.

Men han drogs åt två olika håll. Han ville av hela sitt hjärta få tillbaka sin tvilling, men om det skulle göra Fred olycklig, vad var då hans val?

Han tog ett djupt andetag. Sedan nickade han, trots det att Hermione inte kunde se honom framifrån.

"Ja", sa han kort. "Det är säkert."

åhhh! vad spännande den är så himla bra!!!!!!!!!!
jag längtar tills det kommer mer!
men stressa inte och skriv i dig egen takt. jag skulle kunna vänta hur länge som helst, bara jag vet att det kommer komma ett till kapitel någon gång!

Jag tyckte det var jättebra, och jag längtar över att få se vad som kommer hända i nästa, om de typ hittar bevis på att stenen finns eller så

Men stressa inte att skriva, det blir bäst när man tar det i sin egen takt, hur sakta det än går

Längtar efter mer ^^ + bevakar!

Är bara på kaptel 3, men måste säga att du är jättebra på att skriva, och att det du skriver verkar så.. äkta. Blev tårögd när jag läsa han brev i kapitel 2

Kommer med glädje läsa den här

Har kommit till kapitel 10.
Gud vad sorgligt!! Men jag känner så igen mig!! Jag kan nästan intw låta bli att gråta när jag läser hur mycket George älskar Fred.

Tack så mycket! ♥
Jag hade tänkt skriva det här kapitlet tidigare i veckan, eftersom jag har haft sportlov, men då kom en massa andra intressen i vägen.
Nu fortsätter i alla fall äventyret och jag hoppas att ni finner det underhållande och spännande att läsa. ^^
--------------------

42.
"Trapped"

"Lumos."

George lyfte trollstaven framför sig och höll den över hålet. Det var mörkare än vad han mindes det. Det skarpa skenet från besvärjelsen lyste upp hålets väggar.

Tankar for runt i den unge mannens huvud. Han kom att fundera på vad som verkligen fanns där nere. Vad väntade honom i mörkret? Han hade inte sett något annorlunda första gången han var där. Frågan var om det skulle bli likadant den här gången.

På ett sätt kändes tankarna om att inte hitta någonting lugnande, men samtidigt var han så desperat att det var tvunget att finnas något där. Han hade inget att gå efter om han inte kunde hitta svar i de här tunnlarna.

"Är du beredd?" frågade Hermione från sidan om honom.

George slängde en blick upp mot hennes ansikte. Hon såg bestämd ut, tittade ner i hålet med ett orubbligt ansiktsuttryck. Trollstaven var stadigt placerad i hennes hand.

"Är du säker på att du vill följa med?" frågade han i ett sista försök att skaka av henne. Han ville inte sätta någon i fara, speciellt inte någon som betydde så mycket för hans bror. Hur skulle Ron reagera när han insåg att Hermione inte var kvar i Kråkboet?

Fokusera.

George fick inte låta tankarna driva bort nu. Han behövde hålla all uppmärksamhet på vad som låg framför honom.

"Ja", sa Hermione bestämt. Säkerheten i hennes röst gick inte att ta miste om.

George tog ett djupt andetag.

"Då går vi."

Han satte sig ner på huk och fortsatte med att slänga benen över hålets kant. Hermione hade tillräckligt med plats för att göra detsamma. De tittade på varandra en kort stund, som för att ge tecken åt varandra att hoppa. De släppte från marken samtidigt och den obekväma, kittlande känslan tog fart i Georges mage innan fötterna slog i marken ett par sekunder senare. Hermione landade nästan på honom. Hon tappade tillfälligt balansen och George var inte sen med att fånga upp henne innan hon trillade.

"Är du okej?" frågade han, nervös inför tanken att ha någon annan att oroa sig för i sitt sällskap.

Hermione nickade och tog sig ur Georges grepp.

"Jag mår bra", försäkrade hon sig. Hon verkade inte gilla Georges oroliga stämma då han pratade med henne. "Vilket håll ska vi ta?"

George höll upp trollstaven framför sig och såg sig omkring. Det var lika tyst och kompakt som förra gången, om ens ännu kusligare. Greppet om trollstaven hårdnade. Förutom det så märkte George inte längre av något tvivel överhuvudtaget. Han var beredd på att ge sig in i det där oändliga mörkret, och han skulle inte ge upp förrän han hade hittat något användbart.

"Kråkboet ligger åt det där hållet", sa han och pekade åt vänster. "Jag antar att vi måste komma så långt bort härifrån som möjligt..."

"Så vi går åt höger", avslutade Hermione åt honom och han nickade kort.

De första stegen kändes riktigt stela. Han kände sig motvillig att lämna Kråkboet bakom ryggen, men han hade inte längre något val. Hela tiden påminde han sig själv om att hålla andningen lugn, inte låta hjärtat skena. Det var svårt, samtidigt som den där tunga slöjan sakta sänktes över honom; slöjan av likgiltighet.

Hermiones steg hördes knappt bakom honom. Detta gjorde så att George då och då slängde blickar bakom sig för att konstatera att hon fortfarande var där. Tystnaden tryckte mot hans öron, endast svaga ljud från när droppar av vatten nådde marken kunde uppfattas av hans sinne. Luften var tjock och fuktig. George fortsatte att ta djupa andetag, trots att det inte kändes som om han fick i sig något syre alls. Ansiktet var varmt av en hetta han trodde kom inifrån. Hjärtat slog - trots hans ansträngningar - hårt mot bröstkorgen och det var huvudsakligen vad som höll honom distraherad från sitt uppdrag. Han förde trollstaven fram och tillbaka i utrymmet. Han kände sig instängd då han gång på gång mötte jordväggarna vid sidan om sig. Tunneln var smal och rätt låg i höjden. George fick böja på ryggen för att inte slå i taket. Han väntade på någon form av utgång. Han ville att tunneln skulle leda någonstans.

Desperationen ledde honom framåt, medan en mindre önskvärd känsla höll honom tillbaka. Han hade börjat tvivla igen; inte på så sätt att han ville vända tillbaka - han skulle mot alla odds fortsätta framåt - men känslan varnade honom; varnade honom för fara. Han visste inte vad det var. Kanske var det bara hans tankar som spökade med honom, men desto längre bort han kom från utgången, desto starkare blev instinkten att försvara sig.

Han gick med trollstaven i ständig beredskap. Han tänkte inte låta sig överrumplas om något skulle hända. Han förväntade sig det värsta, men var inte ens säker på om han skulle hitta något överhuvudtaget. Hans förväntningar byggde på sagor och legender om bergstroll och blodtörstiga rovdjur, men med tanke på bergstrollens storlek och rovdjurens behov av utrymme trodde han inte att han skulle stöta på något sådant här. Han kanske skulle stöta på något ännu värre.

-
"George?"

"Mm."

"Känner du också det där?"

George slängde en blick bak mot Hermione och kunde genast läsa av en vag oro i hennes blick. Han kände efter, men kunde inte känna något annat än samma, varnande känsla som förut. Den hade växt sig starkare dock. Hjärtat hade märkts av hela tiden, men nu gjorde det ont. Slagen verkade sprida en kyla i hans kropp.

"Vad är det jag ska känna?" frågade han tyst, eftersom Hermiones röst innan hade varit som i en viskning. Han ville vara säker på att fokuserade på rätt känsla.

"Kylan", sa flickan kort. "Den eländiga känslan... Jag kan inte beskriva det."

George tog ännu ett djupt andetag. En eländig känsla? Det hade han känt hela tiden under de senaste månaderna, så det var inget som uppmärksammade honom. Men kylan... Den gjorde sig bara tydligare och tydligare.

"George", hördes Hermiones röst igen. För var gång hon talade verkade rösten svikta mer och mer.

"Mm", svarade George igen, inte säker på om han egentligen ville höra vad Hermione hade att säga.

"George, jag tror -"

Mer hann hon inte yttra förrän en tryckvåg, följd av en ordentlig smäll, slog mot dem och nästan kastade dem åt sidan. George kände delar av hård jord slå mot hans ansikte och stenar landade intill hans fötter. Han höjde armen som ren reflex för att skydda sig, men då var händelsen redan förbi. Väggen åt höger hade exploderat, krossats precis intill dem. Nu slog Georges hjärta på helvarv, inte bara för att explosionen hade påmint honom om Freds död, utan för att han visste att något var på gång. Kylan, den varnande känslan... Något dåligt höll på att hända, och alla hans sinnen skrek åt honom att fly.

"Men ser man på..." Ett dovt skrockande ekade mellan tunnelns väggar. Rösten som hördes tillhörde en man. "Vad jag är förvånad att se dig här."

George vände genast blicken mot hålet som bildats efter väggen bredvid honom. Istället för kompakt jord fanns där en bred öppning, en annan, rymligare korridor. Och på en rad stod fem svartklädda personer i huva uppställda, med trollstavarna höjda och demonliknande, böljande varelser bakom sig. Dementorer.

Jättebra vill ha mer