Dottern [SV]

SISTA DELEN!!!! (ja, vi kanske skulle ha varnat er om det ...)

Anyway, här har ni en låt att lyssna på medan ni läser/innan ni läser (kanske lite meningslöst)/efter att ha läst (att rekommendera!) http://www.youtube.com/watch?v=A8zJqP092DE&feature=player_embedded

På julaftonskväll ville London inte vara inomhus mer. Hon hade varit inne hela dagen och kände att hon verkligen behövde frisk luft; därför drog hon på sig jackan och skorna, för att sedan gå ut och gå till busshållplatsen och tillbaka. Hon visste exakt varför hon valt busshållplatsen, men hon vägrade tänka på anledningen. Den hindrade henne ändå inte från att stanna upp efter ett par meter, precis utanför Felix hus. Hon brydde sig inte om att de såg henne där hon granskade dem genom fönstret - de var ändå alltför upptagna med att öppna sina julklappar. Felix satt i ett hörn och log - inte med sitt vanliga leende, utan ett leende som vilken annan människa som helst kunde ha. Han drog ändå till sig Londons ögon såpass att hon inte kunde dra blicken ifrån honom - förrän han själv såg ut genom fönstret och fick syn på henne.
Hon fortsatte gå, i hoppet om att han inte känt igen henne. Hon märkte inte ens att hon haft öronen på spets innan hon hörde dörren öppnas långt bakom sig och desperat intalade sig att det inte var han som kom springandes efter henne. Men hon fortsatte springa.
Hon stannade upp vid busshållplatsen i hopp om att den som kunde vara han hade gett upp och återvänt hem. Men några sekunder senare stod han framför henne, utmattat flåsande efter springturen. London hade bättre kondis än vad han hade, men även hon andades snabbare än vanligt.
"London", fick han fram, "Det är inte värt det längre. Det har aldrig varit värt det."
"Har en termin av att du ignorerat mig inte varit värt det?" Svarade London, "Jag tar det som att ..."
Men Felix fick aldrig veta vad hon skulle ta det som, för han avbröt henne. "Nej ... jag har visserligen inte pratat med dig på hela terminen och du anar inte hur svårt det har varit. Jag har försökt göra exakt vad jag borde ha gjort för länge sedan - komma över dig, för du är en sådan tjej man lika gärna kan glömma", han såg sig omkring och sade sedan tyst; "Även om det skulle gå att kyssa dig, skulle jag kunna glömma dig. Men det går inte längre"
London stod tyst en stund. Så sade hon, tillräckligt högt för att det skulle höras tydligt i tystnaden men ändå så tyst att minsta ljud i bakgrunden skulle göra henne ohörbar: "Det är ironiskt att du inser det nu. I flera år har du kunnat glömma mig, för i flera år har jag varit bestämd över att aldrig mer prata med dig. Och nu inser du att du kan glömma mig, nu när jag insett att jag aldrig kommer glömma dig ... vad du än gör."
Felix såg tyst på henne. Hon öppnade munnen för att säga ännu en sak; den saken hon trott att hon aldrig skulle säga, men det hon inte kunnat sluta tänka på hur hon än försökt. Det hon nästan dött av att hålla inom sig men hellre skulle ha dött än att berätta. Men nu, när hon väl tänkte säga det, lade han fingret på hennes mun. Hon höjde blicken och såg på honom. Hade han tårar i ögonen?
"Det är inte värt det", viskade han igen, "Det har aldrig varit värt det."
Innan hon hann hejda honom flyttade han sitt finger från hennes läppar, drog henne till sig och kysste henne. Genast kände hon hur kall hon blev - genast visste hon vad som skulle hända. Hon kämpade för att göra sig fri, men när han äntligen lät släppa taget om henne gjorde han det alldeles för löst för att det skulle lugna henne. Hon stirrade in i hans ögon. Hans läppar var på gränsen till att forma ett leende, men han hade inte hunnit le hela vägen innan han förlorat förmågan. Innan hans ögon blivit tomma.
"NEJ!" Skrek hon och rusade mot honom när han föll till marken, "Nej, nej ... nej ...."
Men det spelade ingen roll hur många gånger hon sade det - hon hade förlorat honom. Det hade inte varit värt det, hade han sagt. Hur hade han kunnat säga det?
Hon måste drömma. Hon måste drömma ... hon var egentligen kvar på hogwarts i sin säng ... Felix var i säkerhet i Slytherins uppehållsrum, han var inte kär i henne och skulle aldrig bli det, men han var i säkerhet ...
Hon kände på trollstaven i fickan. Den fanns där, och hon kände den alldeles för tydligt för att det skulle kunna vara en dröm. Hon stirrade på den livlösa Felix. Och snyftade till. Hon snyftade innan tårarna kom, men snart strömmade de ner för hennes kinder och hon kunde inte sluta gråta. Hon ville inte sluta gråta, för varför skulle hon det? Felix var borta. Han var borta, och han var inte ens död ... allt han gjorde var att sakna själ. Hon såg på honom. Kanske om hon kysste honom igen, intalade hon sig. Kanske om hon verkligen koncentrerade sig.
Hon försökte. Hon kysste honom om och om igen, men han vägrade vakna. Först då insåg hon vad hon måste göra.
Hon ville dö. Hon ville inte leva, inte utan Felix. Och även om hon fann kraften att göra det, till vilken mening skulle det vara? Han skulle vara död. Även om hon kom över det, hur många år det än skulle dröja, skulle hon inte kunna bli förälskad i någon annan. Hela hennes liv skulle bli en enda plåga. Ville hon leva så, som en ständig fara för alla andra?
Hon visste vad hon skulle göra nu. Hon hade slutat snyfta - hon var tvungen att vara stark. Uttala förbannelsen på rätt sätt. Det hindrade ändå inte tårarna från att forsa neför hennes kinder.
Hon lyfte trollstaven ur fickan, siktade på den med Felix och viskade orden: "Avada Kedavra."
Nu var han död. På riktigt; han skulle inte tvingas leva en evig oändlighet vid liv utan en själ. Han var död nu. Långsamt, med darrande händer, lutade hon sig framåt och slöt de tidigare vidöppna ögonen. Hans mun var fortfarande på gränsen till ett leende. Hon såg på den en stund, på ett sätt eftertänksamt men på ett annat sätt ändå inte, innan hon långsamt höjde trollstaven igen och lade den vid sin hals.
Hon hade ingenting att leva för. Inte utan honom. Inte utan någonting. "Avada Kedavra", viskade hon. Sedan var det över.

Åååå sorligt. Buhhu det är nog det bästa jag har läst! :')

Jäklar vad sorligt! Sorgen liksom skär en ända in i själen =( Var ni tvugna att sluta så sorgligt? Nu är liksom allt över... Alltså jag mår illa över all sorg ;_; Snälla skriv en till om de! Den får vara hur den vill bara ni skriver en till! För jag står inte ut med att den ska sluta så här sorgligt Dx

OMG, JAG BÖRJADE FAN LIPA! :O ♥

Fan vad jag grät! Läst om den 5 gånger nu och tårarna vill inte sluta rinna nerför mina kinder, denna ff ägde och jag kommer att sakna den tilll tusen!

Jag gråter här

Så sorgligt !!! men den var jätte bra iaf !
sitter och små gråter här !

:''''''( Åh dom kan ju i-i-inte d-d-döö D:

varför måste den sluta så sorligt? buhuuuuuu.

Wääää, började idag att läsa denna FF, och i slutet där jag trodde att allting skulle bli bra, :c