Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

ja det blir en epilog

jättevackert och sorgligt

Sååå bra och sorgligt!!*snyft*

Heej, jag åker och tältar imorrn och mamma vill inte låna ut sin dator innan, så epilogen kommer inte komma förens typ 29 juli, eftersom att jag kommer vara på landet lite efteråt sen. Förlåt att ni får vänta, men that's the way it is!♥

den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ♥

^precis

gör inget

Bästa kapitlet ever!!!
Sitter och ryser och tänker den kan nt vara slut!
Överlägset bästa ffn ever och mycket bättre än boken!

Epilogen blev dålig, fick aldrig till den riktigt, men postar ändå, hoppas ni gillar't! Som sagt kommer den vara utifrån Rue's systers perspektiv

Epilog
När hennes namn först ropades upp där på torget kändes det som ett bombnedslag. Jag kände för att bryta ihop mitt på torget och gråta, och skrika att hon aldrig hade gjort regeringen något ont. Och bomben som slog ner den dagen kommer aldrig bli bortglömd.
När hon fördes upp på scenen, utan att knappt fatta vad som hände, nöp jag mig själv i armen för att försäkra mig själv att det inte var en hemsk dröm. Men det var det inte.
När hon åkte iväg grät jag. Hon blev tagen för att kämpa en osjysst kamp för sitt liv, instängd med 23 andra ungdomar, säkert äldre och större än henne själv. Det var bara så hemskt. Det var det hemskaste ögonblicket i mitt liv. Trodde jag då.

Sedan, när spelen var igång, kändes livet inte värt att leva. Rue var min syster, den som kunde få mig att skratta och må bra. Hela tiden kändes det som om jag skulle dö av saknad, men visste ändå att jag måste hålla god min för småsyskonen och i skolan. Det var hemskt, och är fortfarande hemskt.

Jag vakande tidigt på morgonen och lämnade en lapp på köksbordet att jag var på torget, där det fanns en storbildskärm. Det var tomt där, klockan var väl inte så mycket. Så jag satte mig på en ensam stol, och satt där tills jag gick hem för att ta ett äpple på eftermiddagen. Jag gick runt i vårt gamla kök och åt det, rastlös. Jag tog med mig ännu ett äpple och gick tillbaka till torget.
Det var betydligt fler personer nu än förut, och någon hade tagit min stol. Jaja, det var väl någon annans tur att sitta.
Jag hade nästan ätit upp äpplet när Rue återigen kom i bild. Hon satt uppe i ett träd, och visslade en fyrtonig melodi. Hela Distriktet kände igen den, det är signalen vi använder för att signalera att arbetet är slut för dagen. De flesta visste redan vad hon använde den till i spelen, att säga till Katniss att hon var okej.
Hela torget drog efter andan.
Pojken från ettan stod bara några meter ifrån henne, på marken, med ett spjut redo för kast.
Rue märkte honom inte, och hoppade ner från trädet.
Äpplet föll till marken. Mina värsta rädslor blev verklighet. Hon vände lite på huvudet och såg pojken, som jag var ganska säker på hette Marvel. Han hånlog. Rue skrek och stod paralyserad av rädsla.
Marvel kastade spjutet.

Jag var i trans. Spjutet hade träffat mitt i magen. Jag skrek, mina bröder skrek, mina systrar skrek, min mamma skrek, min pappa skrek.
Rue skrek igen. En pil flög mot Marvels hals och Katniss kom i bild. Hon var rasande. Hon sköt tre pilar till. Marvel var inte riktigt död, han led. Men det var rätt åt honom.
Rue ramlade ner på marken med kroppen böjdes runt spjutet. Blodet flödade ut i en pöl. Tårar droppade ner från mina ögon och de skulle nog kunnat fylla en hel sjö.
Snart hördes ett kanonskott. Det var Marvels, som tur var. Men hoppet för Rue var redan ute, hur mycket jag än ville hoppas och tro at hon skulle överleva var det förgäves. En överlever inte ett spjut som går rätt igenom magen.
Jag var paralyserad. Hörde inte ett ljud. Allt jag såg var att Katniss satte sig vid min syster och hennes mun rörde på sig. Det kändes som om världen höll på att falla i bitar, kanske gjorde den det?
Allt snurrade. Hon skulle dö. Hon skulle dö. Min syster.

Ljuden kommer tillbaka när Katniss börjar sjunga. Jag har hört sången förut.

Deep in the meadow, under the willow
A bed of grass, a soft green pillow
Lay down your head, and close your sleepy eyes
And when again they open, the sun will rise.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Rue nynnade på den när vi sprang genom körsbärsträdgårdarna förra sommaren.
Den gången då jag skulle plocka ett, då Rue tyckte att det var oförsiktigt av mig.
Så hade jag fastnat i trädet, då började hon skratta istället.
Hon nynnade på den på vägen hem också.

Deep in the meadow, hidden far away
A cloak of leaves, a moonbeam ray
Forget your woes and let your troubles lay
And when again it's morning, they'll wash away.

Det är så vackert.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Here is the place where I love you.

Katniss röst skär sig. Hennes tårar droppar, och det får mina tårar att totalt svämma över.
Kanonskottet som jag har bävat för så länge ljuder över torget.

OMR.
Dålig?! Hur fick du för dig det?!
Det var jätte sorgligt, god. Men så underbart amazing awsome wonderfull fantastic jag döööör.

Jag vill inte att denna under bara fanfic ska vara slut, JAG VILL INTE *Grina högt*

JAG HATAR DIG MARVEL WHY WHY WHY *Avada Kedavra på honom*

Denna fanfic var fortfarande awsomeawsomeawsome(Även fast jag hoppades liiiite att du skulle ändra slutet )