(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Förlåt! Det var ett tag sedan jag skrev... Jag har haft fullt upp! Och idag har jag packat eftersom jag åket till Linköping imorgon. Ska ju till Närcon Nu så är det dags för svängig musik och pastellfärgade klänningar med läderjackor!

Synen man fick när man tittade in i stora salen var... intressant. Harry hade bara sett sånt på film, men nu så fick han vara med om det. Sättet som eleverna dansade på var otroligt. Minto hade hållt i danslektioner innan festen, så nu var dem flesta "proffs". När man var där kändes det som om man levde på 50-talet.
Pastellfärgade klänningar virvlade i salen och man kunde känna en svag lukt av läder och whisky..
"Okej, jag antar att jag borde gå upp på scenen..." suckade Pansy och började lunka iväg. Harry tittada halvt förvirrat efter henne och vände sig mot Minto.
"Vad har du nu fått henne till?" frågade han henne.
"Till att sjunga såklart!" sade hon glatt.
"Kan hon sjunga?" sade han förvånat.
"Ja! Hörde du inte henne på halloween-festen!?" frågade Minto.
"Minto, jag kommer knappt ihåg halloween-festen" sade han och suckade. "Aouch!" skrek han när Minto slog till honom i huvudet.
"Men den kvällen när vi var i vid behov-rummet då?" sade hon lite irriterad.
"Man hörde ju knappt henne! Alla sjöng ju" klagade han.
"Jaja..." sade Minto och började dra in Harry i salen.
"Borde vi inte vänta på Draco?" undrade Harry och tittade bakom sig i hopp om att se sin pojkvän.
"Ah, han kommer sen. Kom igen nu!" sade Minto och fortsatte att släpa in honom.
Musiken slutade och Pansy tog plats på scenen. Hon knackade försiktigt på mikrofonen för att se om den var igång och sedan började bandet spela med en annan sorts rytm.
"Dry my soul!" sjöng hon och bandet körade i bakrunden "all together".
"Dansa med mig!" sade Minto glatt och innan Harry visste ordet av det så svängde han runt på dansgolvet med den rödhåriga flickan.
"Gonna dry my soul cause I’m all alone, My baby, my baby, Can’t see how blind you make me, My baby, you paint me blue" Pansys röst hördes i hela salen. Medan Harry dansade med Minto tog han en titt på personerna runt omkring. Inte så långt ifrån såg han Ron och Hermione. Ron verkade ha lite problem med stegen, men Hermione bara fnittrade när han gjorde fel och kysste honom mjukt.
"Oh I’ve been workin’, diggin’ a hole, To put my blues in, each time you call, Governor of my head, you’re in denial, it’s a big flooded, common sense stole my fire" fortsatte Pansy sjunga. När Harry tittade noga på hur de andra dansade så var det många som tog felsteg. Han hade turen att ha den bästa partnern i salen.
Efter en stund så såg Harry honom. Han stod vid öppningen och log mot honom.
"Gå till honom" sade Minto och så började Harry sin väg igenom den dansande folk massan.
"Your wind is vicious, travellin’ frown, Can breeze your whispers all over town" fortsatte låten och Harry och Draco hade nått fram till varandra.
"Får jag lov?" frågade Draco och tog tag i Harrys hand och svängde ut honom på dansgolvet innan hans pojkvänn hann svara.
"Can’t tell the difference – is it fire or Greek?
Might be your defense, either way you make me bleed" Draco hade, otroligt nog, fortfarande på sig outfiten som Minto valt ut.
"Det finns knappt ord som kan beskriva hur snygg du är i läderbyxor" sade Harry och rodnade. Draco skrattade och drog in honom i en hastig kyss.
Helt plötsligt skar ett högt skrik igenom luften och musiken försvann. När Harry och Draco tittade för att se vad som hänt var folkmassan ivägen.
"Flytta på er!" skrek Pansy som hade hoppat ner ifrån scenen och försökte komma förbi. Harry förstod då att det hade något med Minto att göra och började gå framåt. Draco hann reagera före Harry och hade gjort en öppning mot mitten.
På golvet låg hon medvetslös. Synen skrämmde Harry, hon såg död ut. Hennes ögon var halvt öppna och hon rörde sig inte. Huden var också blekare än vanligt.
"Någon, hämta Pomfrey!" skrek Pansy som satt på knä bredvid sin tvillingsyster, medan Draco försökte kolla om hon fortfarande andades.
Allting snurrade i Harrys huvud. Han blev plötsligt yr och det blev svårare att andas. Till slut befann han sig också på golvet, avsvimmad...

Låt: Dry my soul, av Amanda Jenssen

No! D:
Minto! Harry! D:

Edit: SUPERDUPERHYPERMEGABRA SKRIVET!

Neejjjj...
meraa

Det var lite jobbigt för jag hade på musiken och läste för snabbt så jag stannade där det stod låt-texter och väntade tills det var i rätt takt xD
Men stackars MINTO OCH HARRY! O.O

Hehe, sorry X)

ÅSUM SOM VANLIGT 8D

Minto, Harry... Vad ahr ni nu råkat ut för D:

Nononononono, Minto?! Vad händer D`:

Jahopp, nu tycker jag att ni har varit tillräckligt tålmodiga! Nu kommer fortsättningen ;D

Harry vaknade upp på sjukavdelningen, något som han hade blivit van vid av någon konstig anledning...
"Harry! Du är vaken" sade Draco glatt och satte sig på sängkanten och strök sin älskades kind. Harry rörde lätt vid Dracos hand och log.
"Vad var det som hände?" frågade Harry oroligt.
"Du svimmade" sade Pansy i bakrunden.
"Svimmade?" sade Harry förvånat.
"Ja? Du fick panick och svimmade. Oh, vilken hjälte va?" sade Pansy ironiskt.
"Du måste skämta med mig?" sade Harry och rullade över på mage och gömde sitt röda ansikte i kudden.
"Men Harry, det är inget att skämmas över!" sade Draco och klappade honom på ryggen.
"Oh, snälla, vad hände? Bytte ni båda två elevhem till hufflepuff, eller vad?" klagade Pansy.
"Käften Pansy!" röt Draco.
"Naww! Tar du hand om din överkänsliga lilla pojkvän! Så gullig du är Draco!"
"Pansy! Jag sa att du skulle hålla käften! Och jag är inte gullig!" skrek Draco.
"Aww, putte-nutte!" fortsatte Pansy att 'gulla' honom.
Harry försökte sätta sig upp. Han vände sig sedan mot Draco och kastade sig runt halsen på honom och borrade ner huvudet i den blondas halsgrop.
"Harry, är du okej?" frågade Draco oroligt och lyfte Harrys huvud försiktigt mot hans.
"J-jag är b-ara t-trött" stammade han och gav Draco ett svagt leende. "Draco" viskade han och lade sin ena hand mot Dracos kind.
"Harry" andades Draco och lutade sin panna mot Harrys. Han skulle precis kyssa sin pojkvän när dem blev avbrutna av ett skri...
"Kyaaaaaaaaaaaaaa! Oh hjälp! Jag bara... Aaaaaaaaaaaa!"
Varken Harry eller Draco behövde vända sig om för att se vem det var. Minto satt spikrakt upp i sängen med händerna på kinderna och betrakta vart enda steg.
"Minto! Är du tvungen att fangirla dem så högljudt!? Du förstörde ju hela scenen!" klagade Pansy.
"Hehe, förlåt" flinade Minto. "Det var en väldigt fin syn man fick när man vaknade. Haha, nu fick jag någon slags deja vú" fortsatte hon fnittra. Båda killarna suckade och gled en bit ifrån varandra.
"Så, eftersom jag var medvetslös... vad hände!?" sade Harry plötsligt.
"Minto fick någon slags syn" sade Pansy som stod mellan Mintos och Harrys säng med armarna i kors.
"Eh, hon såg in i framtiden?" frågade Harry med uggleögon.
"Nej, hon var blind innan och nu kan hon se igen! Ja självklart hon såg in i framtiden!" sade Pansy irriterat.
"Mm, fast jag är inte riktigt säker på att det kommer att hända" sade Minto osäkert. "Det verkade ganska ologiskt" fortsatte hon satte sig på kanten av sängen och drog handen genom det långa röda lockiga håret.
"Hmm, vad var det du såg egentligen? Du bara mummlade en massor när du var bortkopplad. Det var helt omöjligt att höra vad du sa" sade Draco och tittade oroligt på henne.
"Ni vet när jag drömde att jag var i förbjudna skogen? När jag dö... skadade mig själv. Det var där jag var, fast jag var inte ensam..." berättade Minto.
"Vilka var där?" frågade Harry.
"Jag vet inte. Jag kände inte igen dem... De var klädda i vitt och de sa att jag var redo..." sade Minto.
"Redo för vad?" frågade Pansy och höjde på ett ögonbryn.
"Ta rätt beslut..." sade hon och tittade ner i marken. "Dem gav mig vita kläder som jag satte på mig... en vit klänning" fortsatte hon och såg Pansy i ögonen. Man kunde se i Pansys ansiktsuttryck att hon förstod genast vad allt handlade om. "De vill att jag ska skydda dem" viskade hon.
"Men, detta behöver väll inte vara något dåligt..."
"Jag vet, men kompliserat" avbröt Minto Pansy.
"Okej, sakta ner här nu! Vad är det ni snackar om?" avbröt Draco förvirrande.
"Dem jag träffade, dem vill att jag ska skydda er två" sade hon och tittade på Draco och Harry. "Harry, en kvinna vid namn Lily ville att jag skulle säga att hon älskar dig" när Mintos sista ord dog i rummet blev det knäpptyst. Minto kunde svära på att hon kunde höra Harrys hjärta dunka.
"T-tack" viskade han och en tår föll ifrån hans öga.
"Vem är hon?" frågade Minto.
"Lily var Harrys mor" sade Draco lågt och strök Harrys arm.
"Oh..." fick Minto ur sig. Efter en stund bröt hon tystnaden igen. "En annan kvinna vid namn Bella hälsar till dig, Draco, att hon tycker att du borde dumpa Harry och gifta dig med mig" sade hon och gjorde en grimas.
"Bella?" ekade Pansy. "Du menar Bellatrix? Bellatrix Lestrange?"
"Jag är inte förvånad" sade Draco och himlade med ögonen. "Tack för rådet tant Bella, men jag tror att jag kommer ignorera det" och när Draco sade det flinade Harry.
"Och just det! Till er båda två ifrån en kille som hette Tom..."
"Tom!?" frågade Harry och såg skräckslagen ut.
"Tom...?" sade Draco förvirrat.
"Ja, Draco. Vem har kunnat heta Tom?" sade Harry och borrade ögonen i sin pojkvän.
"Va? Nej, nej det är omöjligt!" sade Draco.
"Jag fattar inte så mycket, men han sa i alla fall att han hoppas på att Lucius stoppar ert irriterande kärleksdrama" sade Minto och ryckte på axlarna. Helt plötsligt brast både Harry, Draco och Pansy i skratt.
"Vad? Vad är det jag har missat?" frågade Minto förvirrat.
"Tom Riddle är samma person som Voldemort" skrattade Pansy.
"Ja...ha..." sade Minto, men efter bara ett par sekunder kunde inte hon heller hålla sig för skratt.



Scenen när Harry slänger sig runt Draco har har värsta dramatiska stunden har jag fått insperation ifrån animen "Ouran highschool host club" när "tvillingarna" har sina moments och alla tjejer runt omkring fangirlar dem X3 så nu vet ni det! ^^

SUPERBT! ♥

I love this ff!!!
Jag läste ut Svarta rosor på en natt, satt o läste till 02:30 på morgonen typ!