George Weasley - When I'm gone

Jag har tyckt att det har gått väldigt segt fram i den här fanficen. Jag har "kommit över" Freds död, så jag får inte samma känsla när jag skriver om George numera (vilket är synd, för när det kommer till berättelser och låtar så älskar jag den där sorgliga känslan). Det känns som om han också borde ha gått vidare, nu när jag har det. Men jag har så många idéer som ska skrivas på den här, så ni behöver inte vara rädda att jag ska lägga av med den. Nu ska jag istället ge den här berättelsen en rejäl kick framåt; varav kapitlets namn;
Let's go!!
------------------------

40
"Let's go"

George rullade trollstaven i sin hand. Han släppte den inte med blicken under tiden han gick igenom sin plan i huvudet. Han såg till att allt var redo inför händelsen. Han hade på sig kläder som han inte var så rädd om, samt kastat en besvärjelse över dem så att de skulle bli tåligare. I ett litet knyte som låg på sängen hade han packat med sig bröd att äta om han skulle bli hungrig. Knytet såg väldigt litet ut, men han hade hört talas om Hermiones magiska väska som kunde rymma hur mycket som helst och hade själv försökt sig på det. I sitt bälte hade han fäst en läderpung med vatten. Han lade all sin tillit på sin magi vid det tillfället. Det var den som skulle hjälpa honom igenom uppdraget. Det var den som skulle ge honom mod i tunneln.

Snabbt greppade George tag i tygknytet och surrade ihop ändarna till en stram knut. Man skulle kunna tro att han tänkte rymma - luffa omkring på Englands gator - men ingen skulle ens se honom.

Trollstaven stoppades också ner i bältet och han såg till att den satt fast ordentligt så att han inte skulle tappa den. Sedan gick han bort till skrivbordet och satte sig på den skrangliga stolen. Allt gick så fort i hans sinne vid det tillfället. Hjärtslagen bultade i ren iver och händerna darrade smått när han greppade tag i ett pergament och en fjäderpenna.

Jag ger mig av.
Jag kan inte berätta varför, men ni behöver inte vara oroliga. Jag kommer tillbaka.

Det var allt han skrev. Han hade varken tid eller lust att skriva ner några känslosamma meningar, eller några smärtsamma farväl. Han skulle ju komma tillbaka. Det fanns inget att oroa sig för. Förhoppningsvis...

Varsamt vek han ihop pergamentet och reste sig från stolen. Han hade redan förbestämt allting. Han visste till och med hur han skulle lämna rummet. Sängen skulle vara bäddad, väskan under sängen undanskjuten, och på kudden skulle han placera det lilla brevet till sin familj. Han strök med händerna över täcket för att räta till det och slog några slag på kuddarna för att puffa till dem. Sedan vek han upp brevet en aning och placerade det stående på närmaste kudde. Nu var han redo att ge sig av.

För att vara på den säkra sidan kände George efter i sin ena byxficka. Den hade också fått en förtrollning över sig; samma som med knytet, men lite mer begränsad. Han ville få plats med brevet från Fred i den, men han ville inte att det skulle försvinna. Den tunna, rektangulära formen mot Georges fingrar fick en berusande känsla att stiga inom den unge mannen. Han trodde aldrig att han skulle bli så här förväntansfull inför ett kanske livsfarligt uppdrag, men äntligen kände han att han gjorde något bra. Han gjorde något för Fred. Det var det som drev honom framåt.

Det skulle ha gått ännu fortare om du hade varit lite tydligare, påpekade han i sina tankar och slängde en blick ut genom fönstret. Han kunde ändå inte klandra Fred. Det var helt otroligt hur mycket kontakt de faktiskt hade fått. Det skulle egentligen vara omöjligt.

Med ett djupt andetag såg George ut över rummet från dörröppningen.

Nu kör vi, tänkte han bestämt, pressade ner knytet i den förstorade fickan och vände sig om för att gå ner för trapporna.

-
Varje steg han tog ledde honom närmre tunneln. Varje steg han tog ledde honom bort från Kråkboet. Han hade inte mött någon på vägen. Det var tidigt på morgonen och solens strålar var strama och disiga. De andra låg antagligen och sov fortfarande. George hade blicken fokuserad framför sig, sög in varje liten detalj från sädesfältens höga, gula gräs. Han mindes på ett ungefär vart det stora hålet fanns. Det var bara att gå i den riktningen och han skulle hitta den tids nog. Det enda han inte hade planerat inför det här är vad som skulle kunna hända när han väl var under jord. Just därför hade han bestämt sig för att utföra uppdraget. Han behövde få veta vad de där tunnlarna egentligen var till för. Om den okända flickan visste om dem så var det säkert fler som gjorde det.

-
Han tänkte precis ta det första steget in bland det höga gräset då han hörde det. En röst. Sitt eget namn som ropades i fjärran. Han kände igen den mogna kvinnostämman och mindes att han alltid kände sig så mycket mindre i hennes närhet, som om hon var äldre än honom, även ifall hon var ett år yngre. Hermione.

"George! Vänta!"

Han kunde uppfatta orden nu, tillsammans med den pressande stämman i hennes röst. Det yviga, bruna hårsvallet var det första han såg och över en höjd dök hon upp, inte en lång bit från där han stod.

"Hermione?" Hans röst lät uppriktigt förvånad och han kände hur en känsla började gnaga inom honom; en känsla han inte kunde beskriva, men som helt klart var negativ.

"George", svarade Hermione och småsprang ner för sluttningen den sista biten. "Vart är du på väg?"

George stirrade på henne en stund, granskade det sammanbitna ansiktet och de smått flackade ögonen. Hon verkade bestämd, beslutsam, nervös och orolig på samma gång. Känslorna absorberades av den unge mannen och han kände sig plötsligt osäker.

"Jag tror du vet vart jag är på väg", fick han ur sig. Rösten försökte han hålla likgiltig, men visste inte om han lyckades.

"Jag antog att du skulle undersöka tunnlarna, eftersom jag, Harry och Ron absolut inte fick gå dit." En besvärad min formades över hennes läppar.

"Vad vill du?" frågade George då, lätt otåligt.

Hermione rätade lite på ryggen och såg upp mot hans ansikte.

"Jag vill följa med."

George var nära på att ge ifrån sig ett kort skratt, som om han inte trodde sina öron. Men det gjorde han, och han tog det på största allvar. Minen blev alltså till ett smalt streck och ögonen försökte finna någon form av svaghet i den unga kvinnans ögon.

"Varför?" frågade han kort och var tydlig med att visa att han inte tänkte ge sig utan ett ordentligt svar.

"Lodureno", sa Hermione prövande. "Jag har hittat lite information om honom; information som kanske kommer att chocka dig."

George skakade på huvudet.

"Det är ingen anledning till varför du ska följa med mig", sa han stramt. "Berätta det nu istället, så att jag vet."

Hermione tvekade lite, men tog sedan ett djupt andetag.

"Lodureno bodde på en avlägsen plats i England", började hon. "Men denna frånskiljda ställning gjorde honom inte oförmögen att ha uppsikt över vad som hände överallt annars. Han byggde tunnlar; massvis med tunnlar som gick under hans hus. Ingen visste mycket om honom mer än att han var en mäktig trollkarl som inte ville ha någon som helst kontakt med andra människor. En dag var han försvunnen, och huset var försvunnet med honom."

George tittade lite oförstående på flickan då hon verkade ha pratat klart. Den informationen var inte till så stor hjälp, men han memorerade varje ord. Han fick inte missa någonting.

"Och?" frågade han för att försöka få igång en fortsättning.

"Och...", upprepade Hermione med ett andetag. "Beräkningar visar att det huset låg precis där Kråkboet ligger nu."

Åååååhhhh :3
Så bra! :3

Fantastiskt!

Bra!!!

bra!

superbra!!!!

Alla som har ett syskon och skräcken att mista det, kan verkligen sjunka in i Georges smärta över förlusten över sin bror och känna förståelse. Du har ett grymt skrivspråk, som gör det riktigt lätt att leva sig in i din berättelse, har sträckläst hela på ett par timmar nu :p

Good work bro

Åh, hittade denna när jag googlade och blev helt fast!! Superbra skrivet! Jag vart tvungen att bli medlem här för att kunna kommentera och uppmuntra dig att fortsätta, det är ju jättespännande nu. Tycker du skriver jättebra, jag tycker om ordentliga beskrivningar, det målar upp en bild och gör det levande. Speciellt tycker jag om dina beskrivningar av när George och Ginny interagerar, som i Sverige och när hon kom med frukost, det går verkligen på djupet!
Ge inte upp den här nu!!

Jättebra