Du vet inte allt (3:e generationen)

Superbra
Som vanligt

Super bra! Men James får faktiskt berätta om Leia och idioten på B. Kärleks förändringarna är i luften ser jag, bara April eller Scarlett inte börjar hata James så är jag nöjd!

Så bra! Har en aning om vart historien är på väg.. Och jag älskar det!

Jättebra!!!!!!!!!

Naaaaw , jätte sött kapitel ♥

Neej, stackars James och April! Vill inte att de ska vara ledsna...
Bra kapitel!

Bra!!!!!!!!!!

Jag är nu klar med mitt "skolarbete" och jag har lyckats komma ur ett problem har jag har haft med det här kapitlet så nu kommer ni äntligen att få ett kapitel igen!

Jag hoppas att ni gillar det!
_______________________________________________

Kapitel 36
Scarlett
Jag häller upp juice i mitt glas. James utan tröja. Blandar ner äppelmos i havregrynsgröten. James utan tröja. Tar ett bett utav min smörgås. James utan tröja.
. Är du okej? Du är lite röd i ansiktet, säger Leia.
- Jag är lite varm bara, säger jag.
Jag kan ju självklart inte erkänna att oavsett vad jag gör så ser jag en halvnaken James framför mig. Var han tvungen att sova utan tröja just i natt? Och varför stod jag så länge i dörröppningen innan jag såg att han var naken på överkroppen? Och varför kan jag inte få den bilden ur mitt huvud?
- Du borde inte använda tröjor med ull i, säger Bradley.
- Jag ska tänka på det nästa gång jag handlar, säger jag.
James utan…Nej, nu får jag skärpa mig. Det bästa vore om det kunde hända någonting som fick mig att tänka på något helt annat. Och som om någon precis hörde min bön fylls salen av ljudet ifrån ugglor.
- Posten är här, säger Pierce.
Jag lyfter på blicken. Till min förvåning märker jag hur en av ugglorna tar sikte mot mig. När ugglan är precis över mig släpper hon ner ett kuvert som landar i mitt knä. Kuvertet är litet men tjockt. Och det är adresserat till mig. Men jag känner inte igen handstilen.
- Är det ifrån din mamma? frågar Leia.
- Jag vet inte, säger jag och öppnar.
Kuvertet innehåller ett brev, eller nej, inte ett brev utan snarare en mindre novell.

”Scarlett, jag vet att det inte finns särskilt mycket som jag kan säga…”

Det här brevet är inte ifrån mamma. Det är ifrån pappa. Jag behöver inte läsa mer för att veta att det är ifrån honom. Jag viker ihop brevet och lägger tillbaka det i kuvertet. Mina vänner tittar nyfiket på mig.
- Ska du inte läsa det? frågar Pierce.
- Jo, självklart. Men det kan vänta, säger jag och dricker av min juice.
Juicen smakar plötsligt surt i munnen och jag har tappat matlusten. Bara att titta på gröten ger mig kväljningar. Varför skriver han? Jag trodde att när vi sågs i bokhandeln så var det sista gången, eller att det i alla fall skulle dröja mycket mer än knappt två månader innan vi hade kontakt igen. En del av mig vill glömma bort brevet men jag vet att det är omöjligt. Och jag tror inte att jag kommer klara av att gå igenom hela dagen utan att veta vad han har skrivit. Jag skjuter bort min tallrik och ställer mig upp. Återigen tittar mina vänner nyfiket på mig.
- Vart ska du? frågar Bradley.
- Jag har glömt mitt bläck på rummet. Vi ses på lektionen sen, säger jag och börjar gå mot dörren.
På vägen ut ur salen tittar jag bort mot Gryffindors bord. James och de andra sitter i tystnad och äter sin frukost, vilket är lite ovanligt. De brukar oftast skratta eller vara inne i en viktig diskussion. James ser dessutom väldigt fundersam ut. James utan tröja. Nej, inte nu. Jag klarar inte av att tänka på både det där och på brevet. Jag skyndar på mina steg och lämnar mina skolkamrater bakom mig. Egentligen så vet jag inte riktigt vart jag är på väg men när jag har kommit långt bort ifrån Stora Salen och alla andra elever hittar jag ett litet hörn av Hogwarts som är tyst och ensamt. Det är med skakiga fingrar som jag plockar upp brevet och jag behöver ta ett djupt andetag innan jag börjar läsa.

”Scarlett, jag vet att det inte finns något som jag kan säga. Jag lämnade dig. Jag gick och kom aldrig tillbaka. Och jag har ångrat mig varje dag sedan dess. Sedan jag klev in i bokhandeln och stod öga mot öga med dig för första gången på tretton år har jag legat vaken om nätterna och bannat mig själv för att jag gick. Då var du den sötaste flickan jag någonsin sett och nu är du en vacker kvinna som snart slutar sitt sista år på Hogwarts. Jag har missat allt Scarlett. Hela din uppväxt. Men jag skulle göra allt för att för att få vara en del av min framtid. Det är därför jag hoppas att det här brevet kan vara början på någon sorts relation mellan oss. Jag kan inte kräva någonting av dig. Och jag tänker inte kräva att du ska svara mig. Om du inte svarar mig så förstår jag. Jag gjorde fel.

Jag klarar inte längre av att stå upp. Mina ben är som gelé och sakta glider jag ner för väggen och sätter mig ner på golvet. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag måste blinka för att ens kunna läsa vad det står.

Men om du tror att jag inte har tänkt på dig, att jag inte tagit på mig jackan och varit på väg till er lägenhet flera gånger eller att jag inte har börjat en konversation med Mary med baktanken att berätta om dig och din mamma, då tror du fel. Du och Parker är de bästa som jag har gjort i mitt liv. När Parker var liten kunde jag stå och titta på honom och tänka att han är precis som du var i den åldern. Båda två skrattade högt när man kittlade er under hakan. Ingen av er klarade av att äta någonting med socker efter klockan sex, för då var ni uppe hela kvällen innan ni slocknade under ett bord eller till och med på bordet. Men det är en sak om ni inte delar. När jag tittar i Parkers ögon så ser jag hans mamma. När jag tittar i dina så ser jag mig själv. Du har fått din mammas vackra utseende men dina ögon, dem har du fått utav mig. När jag tittar i dem så vet jag att du är min flicka. Att du är min skatt. Pappa.”


Nej. Nej. Nej. Det här är inte okej. Han kan inte skriva så där. Jag börjar riva sönder brevet. Mina fingrar som är blöta ifrån att ha torkat bort tårar får bläcket att smetas ut och färgar mina fingertoppar svarta. När brevet blivit till konfetti och tårarna lugnat ner sig kan jag höra avlägsna röster. Så snabbt jag kan får jag konfettin och bläcket på fingrarna att försvinna och i ett försök att inte synas trycker jag mig mot väggen och håller andan. Det sista jag vill är att någon ska se mig såhär. Det räcker att jag gjorde bort mig på maskeradbalen. En grupp med elever ifrån Hufflepuff passerar men ingen av dem märker mig och när de har försvunnit lämnar jag mitt gömställe och skyndar iväg till tjejernas badrum. Återigen har jag tur. Badrummet är tom och jag grimaserar när jag ser mitt ansikte i spegeln. Röda svullna ögon och till och med lite bläck på hakan. Jag sköljer av mitt ansikte med kallt vatten. Om jag bara kunde skölja bort orden han skrev. Du och Parker är det bästa som jag har gjort i mitt liv. Om det nu är sant, varför gick han då? Nej, om jag fortsätter att tänka på det här så kommer jag att börja gråta igen och ett sammanbrott till skulle innebära att jag kommer för sent till lektionen och det har jag inte tid med. När det inte längre är lika tydligt att jag har gråtit tar jag ett djupt andetag och lämnar badrummet.

Med ett par minuter till godo kliver jag in i klassrummet och sätter mig ner på min plats intill Leia. Innan hon hinner fråga vart jag har hållit hus städer professor Black igen dörren till klassrummet och skrider fram till katedern.
- Jag har inget nytt att säga. Ni får chansen att läsa provet som vi har snart. Och kom ihåg, de här proven är till för att förbereda er inför F.U.T.T. Se det som intensiv träning. Om ni har några frågor så kommer jag sitta här och läsa igenom inlämningar från mina elever i första årskursen tills vår lektionstid är slut, annars så är ni fria att gå, säger han och sätter sig på sin stol och slänger upp fötterna på katedern.
Vi plockar upp våra väskor och lämnar klassrummet igen.
- Gick du vilse? frågar Leia när vi har kommit ut i korridoren.
- Vad menar du?
- Du var borta mycket längre än vad det tar att gå och hämta bläck, säger hon och knäar för att knyta sina skosnören.
- Jag gick på toaletten, säger jag.
När jag tittar ner på henne märker jag hur ett halsband hänger runt hennes hals. Ett halsband som jag inte känner igen.
- Vad är det där? frågar jag.
- Vad för något?frågar Leia och ställer sig upp.
- Halsbandet. Jag har inte sett det förut, säger jag och sträcker ut handen och rör vid det.
Det är ett silvrigt halsband med ett hjärta av strass.
- Åh, det. Jag fick det i julklapp av mormor, säger Leia och gömmer halsbandet under skjortan.
Jag biter mig i läppen.
- Det är väldigt likt armbandet som Bradley gav mig i julklapp. Tror du att de är ifrån samma serie? frågar jag.
Leia skrattar.
- Det tror jag inte. Mormor har köpt det här i någon mugglaraffär och jag tror inte att Bradley skulle gå runt och handla bland mugglare, säger hon.
Hon har en poäng.
- Du har rätt. Lite läskigt hur de matchar varandra däremot, säger jag. Ska vi gå till biblioteket?
Leia nickar och vi börjar att gå.
________________________________________
Jag hoppas att ni tycker om det! Kommentera gärna!

Superbra
Bradley och Leia är snart avslöjade

Jättebra hoppas James slipper berätta om Bradley och Leia, med andra ord att de avslöjar sig själva. Sen så älskar jag att Scarlett inte kunde sluta tänka på James utan tröja.
Ja hela kapitlet var awesome (som vanligt)