13 och såld

Tack!!!!

YES! *hoppa runt och vara glad innan jag inser att någon ska vara utan mugglis i en vecka*

O.O

Bra

Kapitel 90



"Vadå?" svarade jag nyfiket och torkade bort sista tåren från kinden.
"Det... det är en grej, men du får lova att inte berätta för någon, inte Abel, ingen!" försäkrade sig Aiden.
Jag himlade med ögonen. "Nej, jag tänker ju berätta för Richard ocskå..." sa jag ironiskt.
"Alice", sa han allvarligt. "Du måste svära, det får verkligen inte komma ut."
Jag stirrade på honom och kände hur det nästan pirrade i kroppen av nervositet. Om det var något så hemligt måste det vara viktigt.
"Jag svär på mitt liv", sa jag. "Jag kommer inte säga till någon, inte ens de jag litar på mest."
"Bra", log Aiden. Han tog ett djupt andetag. "Det är det att... Clive Porter har kommit."
Jag stirrade på honom med öppen mun. Clive Porter, han hade kommit! Han som skulle rädda Pistore hade kommit.
Jag andades lättat ut och kände för att skratta, men det gjorde jag inte. "Men... Clive Porter som i den Clive Porter?" frågade jag mållöst. Aiden nickade med ett stort leende. "Men Aiden... Det är ju fantastiskt!" skrattade jag och slängde mig med armarna om honom. Han snurrade runt mig.
"Han har äntligen kommit för att rädda oss", sa Aiden. "Han verkar inte särskilt märkvärdig egentligen, men han är stark och duktig på att strida. Han kommer att störta Richard med vår hjälp, ingen tvekan om saken."
"Jag... jag är mållös! Han har äntligen kommit! Ärligt talat så trodde jag att han aldrig skulle komma", sa jag lyckligt. "Vad hände nu?"
"Nu har de börjat planera om hur det ska ske. De kommer behöva hjälp, men det har vi redan, så det behöver inte du tänka på", tillade han när han såg min förväntansfulla blick. "Du måste stanna med Richard så länge som möjligt, så att om vi misslyckas så har du fortfarande en chans. Då kommer han tro att du inte hade någon aning om anfallet."
"Men Aiden, jag vill ju hjälpa till! Det är allt jag vill göra, det är ju därför jag har stannat i slottet! Annars skulle jag varit iväg för längesen!" protesterade jag.
"Men Alice, det är för farligt", försökte Aiden övertyga mig.
"Varför då?"
"För jag vill inte att du ska skadas, jag bryr mig om dig", sa Aiden och kysste mig mjukt.
Jag lutade sedan huvudet mot hans bröst när jag än en gång kramade honom.
Skogen tycktes vara allt finare nu än innan. Det gröna verkade ljusare, ljuden verkade högre och mer fridfulla. Allt verkade bättre. Allt skulle bli bra. Clive Porter hade kommit, han som jag hade tvivlat på. När jag kom till huvudstaden hade jag trott att Clive Porter aldrig skulle komma. Att han aldrig skulle hinna hjälpa mig, så som han skulle komma att hjälpa så många andra. Men då hade jag heller inte trott att jag skulle överleva i slottet, och se, det gjorde jag. I slutändan skulle allt förändras för många. Det skulle bli fred i Pistore.
Men trots det, så skulle aldrig alla offer få sina hem tillbaka, sina familjemedlemmar tillbaka, sina ägodelar tillbaka. De skulle aldrig få sina liv tillbaka, så som de var förut. Allt skulle förändras, även om de kanske skulle få det bättre nu.
Och alla unga män som förväntades komma tillbaka ifrån krigen som aldrig skulle komma tillbaka, de skulle alltid saknas. Bland de min bror. För det var omöjligt att Arthur hade kunnat överleva en sådan lång tid i kriget. Hur mycket jag än ville det, skulle jag aldrig få se honom igen. Jag undrade om Abel insåg det hon också, eller om jag skulle behöva förklara det för henne, men hur gjorde man en sådan sak? Hon skulle bli förkrossad över att hon hade förlorat två familjemedlemmar för Richards hand.
Men oavsett hur det skulle bli senare, var jag tvungen att se till att anfallet gick som planerat. Jag var tvungen att hjälpa de på vägen, även om Aiden sa åt mig att det inte behövdes.
"Jag kommer aldrig sluta försöka hjälpa till, det vet du", sa jag med ett litet leende.
"Det vet jag", svarade Aiden.
"Tänk", viskade jag sedan. "Nu kommer allt lösa sig. Clive är här för att störta honom, vi kommer leva lyckliga igen. Ingen hunger, inga mer nerbrända byar, inga fler oskyldiga människor som mördas. Jag kan knappt vänta."
"Nej, inte jag heller", sa Aiden. "Men du glömde en sak."
"Vadå?" frågade jag.
"Vi kommer att kunna vara tillsammans."

Super!!!

Taack!

Aiden. ♥ Your so freakin' cute. ♥

Awesome.

naw, tack Alex! ♥

Bra ♥

Tack Goiz! ♥

Voldy0000 HA DET BÄST! MUGGLIS KOMMER SAKNA DIG (ELLER IAF JAG SOM NU MISSBRUKAR CAPS FÖR DIN SKULL!) (KÄNN DIG HEDRAD)