George Weasley - When I'm gone

Awsome!

Gud, det här MÅSTE jag läsa! ♥
Lite läskigt att min FF börjar likadant, med citatet från när Fred dog. Fast du gjorde din FF först xD

Ska verkligen läsa när jag har tid ♥

Gör det, för den här lika underbar som din ff!

Jag tror nog att denna är mycket bättre.
Men jag ska börja läsa nu!

HarryPotterr: Åh, vad kul att du har hittat hit! Jag hoppas att du kommer att uppskatta min ff lika mycket som jag uppskatta din!
Eller.. Jag skulle bli glad bara om du uppskattade den hälften så mycket från vad jag uppskattar din. :3 Dock måste jag förvarna om att det var över ett år sedan jag började skriva på denna, så det finns lite fel här och där som jag inte har orkat ändra, och en del som skiljer sig från sättet jag skriver på nu. :p

Till er andra: Tack så mycket för ert stöd! Här kommer nästa kapitel! Jag hade tänkt fortsätta på det, men tyckte att hoppet mellan denna händelsen och nästa borde vara mellan två kapitel istället.
Här kommer det i alla fall!
--------------------

39.
"Love"

Vid just det tillfället hade George lust att berätta allt för Ginny. Precis allt! Hur innehållet på brevet hade framkallats del för del, att han sett Freds gestalt inne i den brinnande skämtbutiken, de mörka männen, den främmande flickan, gången som ledde till kråkboet, Freds uppdrag till honom, den söndriga graven, rösten i hans huvud, drömmen om Freds död... Det fanns så mycket han höll inom sig som bara längtade efter att få komma ut. George kände att han inte klarade av att dölja det längre, och Ginny kunde hjälpa honom. Hon var både duktig på magi och väldigt intelligent. Men han höll sig tyst och såg bara på henne samtidigt som han försökte dra sig tillbaka till verkligheten och sopa undan den lockande känslan han hade i bröstkorgen.

"Jag vill inte förlora dig heller", sa han istället och kände hur hela hjärtat stack till av tanken.

Ginny log vagt, men George besvarade det inte. Istället kastade han av sig täcket och reste sig från sängen. Hans syster satt kvar medan han gick bort till skrivbordet.

"Tack för att du tog med det hit", sa han och lät ena fingret glida längs med frukostbrickans kant.

"Du behöver inte tacka för det", hörde han Ginny säga och uppsnappade även ljudet från när hon reste sig upp och närmade sig honom.

George vände lite på huvudet och fick se henne stå nästan precis bredvid honom. En tanke slog hans huvud, en tanke som fick skuldkänslorna att sättas i rörelse.

"Jag är eländig, eller hur?", sa han i en stämma som inte riktigt lät allvarlig. Han fick tvinga sig att hålla nere mungiporna för att inte råka le ursäktande. "Jag är bara en stor börda."

Ginny rynkade på ögonbrynen.

"Nej, det är du inte", sa hon bestämt. "Vi vet att du har det svårt och vi försöker göra vårt bästa för att det ska bli lättare för dig."

George vände bort blicken igen och svarade inte på vad flickan nyss sagt. Han skapade bara problem för dem, tog upp deras tid och förstörde deras liv. Det var därför han inte kunde berätta för någon av dem om vad som hade hänt. De hade redan tillräckligt mycket att tänka på. Han ville inte göra det ännu svårare för dem. Han upptäckte att han inte var arg på någon av dem; det hade han aldrig varit. Det var bara hans sorg som hade gjort honom fientlig mot dem, och nu ångrade han alltihop. Han ville vara delaktig i deras samtal och känna lite samhörighet igen. Han älskade dem, men kunde inte ta sig tid till att visa det. Inte än. Han hade saker att utföra, saker han inte kunde skjuta åt sidan. All hans tid skulle gå åt till att lista ut vad som egentligen hände. Och han hade svurit för sig själv att inte vila förrän Fred hade fått frid. Det löftet tänkte han inte bryta.

Han hörde hur Ginny sakta började ta sig ut från rummet. George kände att han ville säga mer till henne, men fann inga ord. Han hoppades att Ginny skulle visa hans tacksamhet för Mrs Weasley. Hans mamma förtjänade det. Han slängde en kort blick åt systerns håll och såg henne precis gå utanför dörren.

"Du, Ginny!" sa George då för att hindra henne - utan att egentligen veta varför.

Hon stannade vid dörröppningen och mötte lugnt hans blick.

"Säg till mamma att jag är ledsen", fick han ur sig med en tunnare röst. "Att jag är ledsen för vad jag sa."

Ginny log igen.

"Jag tycker att det är bättre om du säger det själv", sa hon lätt. "Men okej, jag gör det."

Sedan stängde hon dörren, försvann åt sidan och vidare bort till trappan. George såg efter henne och höll kvar blicken på samma ställe till och med efter det att dörren var stängd. Han gav ifrån sig en suck. Han behövde verkligen lära sig uppskatta sin familj lite bättre.

Helt fantastiskt skrivet! Finns inga ord, du skriver underbart!

Riktigt bra

superbra!!

Fantastisk, underbar! Jag älskar den ♥

bra!