Kraften (femte året)

SÅ bra!! Hoppas du får en trevlig resa♥♥!

Avis Fortunae, jag såg en till sak som du kanske vill ändra.

Hans släppte sin väska

Som du ser, har ett s råkat smita in, och jag tror inte s:et behövs i detta sammanhang.

Han släppte sin väska

Det ser bättre ut.

Som alltid är jag ledsen när det tagit tid innan jag kunnat sätta mig ner och läsa denna underbara story, men glad att jag som fredagsnöje har flera kapitel att grotta ner mig i! ♥

Den där känslan, att Harry var en trygghet mitt i det mest fasansfulla, kom över mig igen.

Jag gillar detta. För visst är det så. Så länge vi har en trygg punkt klarar vi vad som helst trots fasan man ställs emot.

Severus … Åh, hur skulle han bara reagera på detta? Exakt vad skulle det här komma att innebära för honom?

Som alltid tänker Miriam först på andra innan hon tänker på sig själv. Hon undrar vad det kommer ha för inverkan på Snape och vad det kommer att betyda för honom. Om hon oavsiktligt skadar honom. Men inte en tanke riktar hon sitt eget eventuella straff… Den där osjälviska medkänslan och kärleken är guld värd ♥

Snart befann vi oss på väg mot rektorns kontor i en sorglig liten procession,

Jag vet inte varför, men för mitt inre öga såg jag scenen ur Robin Hood där de alla fastkedjade föses fram av Sheriffen… vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det… min andra tanke var en begravningsprocession med Harry i täten… det var inte mycket bättre…

“Kom in bara!” kvittrade Umbridge

Urgh, just det där ordet kvittrade. Som en alldeles lycksalig fågel vid de första vårtecken… det är fullkomligt vidrigt vilken glädje Umbridge känner över att ha fått fast de så hon kan få bestraffa dem. Det finns få människor som är ren ondska men Umbridge slår nog rekordet med hästlängder… man kan undra om hennes bror heter Lucifer.

samt Percy Weasley, nitiskt beredd att anteckna.

Det där är så sorgligt. Att Percy ger sig själv till de för ett stycke berömdhet, bekräftelse… Att han vänder sina egna bröder, sin syster och föräldrar ryggen och sluter bakom Fudge och Umbridge. Det visar bara att till och med sådana som var omgivna av de som visste sanningen, och hade sett bevisen för det, också tvivlade med många andra. Ibland tar svartsjuka och känslan av ensamhet över och förvrider sinnena…

spann Umbridge

Som en förnöjd katt! Humph! Kan höra hennes äckligt sockersöta röst, och se hennes hånfulla leende och blick mot de andra. Hur hon triumferar i deras fall, i Dumbledores fall. Att hon äntligen hittat en anledning att avsätta honom. Fullkomligt vidrigt!

“Du har varit mycket modig och din mamma på ministeriet kommer att bli stolt över dig.

Jag avskyr sådana där metoder. När man hjärntvättar barn att tro att man är till besvikelse för de man älskar mest om man inte är medgörlig. Att man utnyttjar barns godtrogenhet och kärlek till användning för ens egna galenskaper och sjukheter. Det där belönings sättet ”Din mamma kommer bli stolt över dig”. Jag lider med Marietta. För det kanske är allt hon velat uppnå, och så får hon det men tvingas förråda sina vänner, och gör det mot sitt bättre vetande för att hon blir övertalad att tro att det är det enda rätta… för att allt hon vill är att bli bekräftad av den hon älskar mest i världen – sin mamma… eller så har Umbridge gett henne sanningsserum… Meh, either way… it’s not okay!

Hon var ju i en extra känslig position med sin mamma på ministeriet

Jag vet precis hur hon måste känt sig. Det är inte lätt att vara i en motståndsgrupp mot en padda som ex. Umbridge när ens förälder är anställd under den personen. För vad man än säger så är man inte en individ. Sådana som Umbridge tolkar gärna att föräldrarna har lagt orden i mun och tankarna i rullning. Som om att man inte hade ett eget tankesätt. Nej, istället riskerar man att den man älskar mest i världen råkar illa ut för att man försöker bekämpa onda krafter som råder.

“Har vi några bevis för att det verkligen hölls några möten efter det?”

DUMBLEBURN! https://giphy.com/gifs/9H279yb0blggo/html5

Marietta stirrade framför sig med tom blick - och sedan, till allas förvåning, skakade hon mekaniskt på huvudet.

Phew. Hon måste känna sig tryggare med alla sina vänner där, till skillnad från när hon var helt ensam, inträngd i ett hörn med risk att skada sin mammas position. Nu har hon ju Dumbledore dessutom som försvar.

Umbridge ansiktsfärg steg betydligt.

Undra om hon blev väldigt lik en gris…? – Vackert kan det inte ha varit i alla fall…

druckit te med mig några gånger den senaste tiden”

Aj då… då har det med all sannolikhet innehållit någon form av sanningsserum…
Hoppas att det var faulty, med tanke på att Snape inte samarbetar med henne…

“Hon kan inte göra det alla de andra lärarna kan. De använder alltid sina trollstavar, men miss Silver har inte ens någon. Hon har själv sagt till oss att hon inte använder stav. Tänk om något skulle hända? Hur skulle hon kunna ansvara för vår säkerhet?”
Herre min je… det här låter ju mer som Umbridge ord än som hennes egna. Varför var hon på stand-by? – Umbridge måste ha förhäxat henne eller hotat henne för att få henne att säga det där… För det där låter som rent hjärntvätteri. Dessutom kan man ifrågasätta vad hon skulle beskydda dem ifrån med tanke på att Umbridge och co. Blånekar Voldemorts återkomst… Mot träflisor? Eller mot bläckfläckar? Hmm…

Hon är en mycket omtyckt lärare.”

Sannerligen fina ord från Dumbledore. Dessutom känns det som om han vet mer om hennes magiska kraft än vad han kanske ger uttryck till. Oavsett måste det kännas varmt i hjärtat att veta att hon är omtyckt som lärare och att självaste Dumbledore litar på henne fullt ut, att han tar hennes parti och ställer sig bakom de som behöver det mest. Han försvarar alla också de som inte kan försvara sig själva och beblandar sig med sådana som den vanliga trollkarlen skulle backat undan ifrån.

“Det går rykten om henne. Jag tycker att det är obehagligt. Till och med i tidningen står det att hon … har ihop det med elever på skolan.”

Det här gör mig uppriktigt ledsen, fram tills nu lyckades jag hålla de riktigt upprörda känslorna borta. Jag har som tidigare nämnt att en likande situation som här pågår i mitt verkliga liv och nyligen fick en vän till mig gå på grund av rykten som några ungdomar startat för att skada min vän. Fruktansvärda rykten som inte var sanna om att denne skulle ha gjort onämnbara saker mot ’elever’. De höll ingen sanning men dennes rykte är för evigt skadat och ryktet vann. Så om någon läser detta, tänk en extra gång innan ni börjar, eller för vidare något som inte bär sanning…

Avstängning från undervisning tillsvidare samt utredning.”

Aj då… tänk om Miriams bakgrund kommer fram? – Vad händer om den informationen faller i fel händer?

“Jag ser att spelet är förlorat”, sa han milt. “Dumbledores armé, Cornelius, inte Potters. Vi skulle ha det första mötet ikväll, men det var uppenbarligen ett misstag att be Marietta Edgecombe att delta - och miss Silver finns, som ni säkert ser, inte ens med på listan.”

Kort sagt – Jag älskar Dumbledore! ♥
Hans list och vishet lyckas alltid klara sig ur de mest ödesdigra situationer. En man som läst hela regelboken helt enkelt, och inte bara drar ut delar ur den att argumentera med… En man som är klok nog att se till helheten och segra med den.

Fudge såg oerhört upphetsad ut.

Jag förstår ju precis vad du menar men jag skrattade nyss så mycket att jag grät, och fick ont i magen…

“Du ska nu eskorteras till ministeriet och därefter Azkaban för att invänta rättegång”, sa Fudge myndigt och såg mycket nöjd ut.

Vilken människa har så lite hjärta och själ att man med nöjd min kan skicka någon till ett ställe som Azkaban? – Helt ärligt önskar jag inte ens min värsta fiende ett sådant slut. Trollkarlsvärlden är sannerligen bakåtsträvande när det kommer till bestraffning… och sådan bestraffning innan rättegång!? – Sjukt!

“Jag vill helst inte göra er illa”, sa Dumbledore uppriktigt beklagande.

Dumbledores repliker är alltid helt klockrena. Jag kan verkligen se hans ögon gnistra till och hur Umbridge sväller upp i raseri över repliken…

“Tacka honom från mig, Minerva, för att han modifierade Mariettas minne

Ah, det var alltså så det gick till! Smart spelat…

tids nog kommer du att förstå …”

Det känns ibland som att Dumbledore redan visste hur det skulle sluta. Att han försöker ge Harry verktyg som han nekar till genom att inte öva på ocklumeringen. Men att han ändå vet att det i slutändan inte kommer tjäna något till, att det redan är förutbestämt hur det ska sluta.

Kapitel 51 - Tystnad

Det hade känts för riskabelt att söka upp honom precis efter de dramatiska händelserna,

Jag antar att Miriam tänker på det att hennes namn möjligen skulle kunna kopplas till hans och att hon på så vis skulle försätta honom i trubbel. Som alltid är hon omtänksam som få.

en klassisk arbetsdag för lärare.

Det enda som fattas är tre hinkar med kaffe så hade det varit bilden själv av även mugglarnas lärare…

Tjänstgöring trolldryckskontoret 10.00.

Ååå, om Umbridge bara visste vad hon förde samman när hon i sin list tror att hon gör livet surt för Miriam…

Jag har som en av mina huvuduppgifter just nu att spionera på dig,

Alltså hur sjukt!! Vilken chef har spioner på sin arbetsplats! Det förekommer såklart men det är ju bara i en högst ohållbar arbetsmiljö som det finns. Bara det att man misstror alla sina anställda som tycker det minsta annorlunda från en själv är ju bara helt sjukt och fruktansvärt otäckt.

Tystnaden bredde ut sig mellan oss.

Ibland är tystnaden värre än ord. För i tystnaden finns de tvivelaktiga tankarna, rädslorna och mörkret. Den får oss att tänka de värsta tankarna och börja ifrågasätta det som egentligen är självklart. Kärleken bär i alla tider för den som vågar att yttra den, och visa den. Tvivel förstör även det starkaste hjärta och gör det sjukt och misstänksamt. Jag hoppas att de vågar tala ut och sprida lite ljus i tankarna igen.

Men nu var det ingen av oss som drog på munnen.

Situationen har ju avsevärt förändrats till det värre så det är helt förståeligt att de inte finner nöje i det längre. Men det gör mig ont att se att allvaret har börjat lägga sig över även deras glädje och gjort dem dämpade. Som att de blir ’förlamade’ i insikten över att det när som helst kan vara slut.

“Filch! Snape! Hjälp mig att släcka dem!”

Det är för mig något mycket ironiskt över att Umbridge ber Filch, som är ynk att hjälpa henne när allt som inte är ’normalt’ äcklar henne på djupet…

Långsamt började en sorg sprida sig i mig. Alltid tidigare hade jag utan vidare kunnat gå in i både våningen och på kontoret.

Undrar om Snape gör sig redo för att de måste skiljas åt. Att det smärtar honom så djupt att han distanserar sig från Miriam. Rädd att försätta henne i mer fara än behövligt. Att han är rädd för vad som väntar dem båda.

“Du är faktiskt min vän och jag fattar inte hur hon kunde behandla dig på det viset”, vidhöll Harry.

Det är dock fint att Harry står upp för Miriam mot någon som han tycker om. För ibland måste man förstå att ens handlingar får konsekvenser i den riktiga världen. Det betyder förstås inte att det inte finns förlåtelse att ge eller att få men att man faktiskt inte kan bete sig hur som helst och förvänta sig att folk bara ska se mellan ögonen. Det är inte okej att bära falskt vittnesbörd och det är väldigt storsint av Harry att kunna se att Cho har handlat fel fastän han är förälskad i henne.
När hon förstår vad hon har gjort, kommer Harry som den godhjärtade människan han är, förlåta henne precis som han borde… för kärleken är tålmodig.

“När man är väldigt … förälskad i någon …alltså, man kan bli väldigt känslig och få mycket tankar.”

Detta för genast tankarna till Shakespeares berömda uttryck från Othello att man lider av; ”green-eyed jealousy”. Att det är som ett gift som går igenom kroppen som gör att man handlar fel och impulsivt. Det förlamar och förhäxar en.

De andra lärarna verkar inte hjälpa henne direkt.” Han flinade lite.

Jag ser verkligen framför mig hur McGonagall och Flitwick slappar i varsin fåtölj med tee och kaka och bara, ”Neej, åh, nej. Vi måste stoppa de!” innan de skålar och skrattar åt Umbridge misslyckade försök att stoppa det.

Kapitel 52 - Gräns

“Aha, som någon sorts lakejer för henne?”

Också fullkomligt vidrigt. Att vända elever mot varandra. Ge poäng till de som viker sig för övermakten trots felhandlande och bestraffa de som vågar stå upp för sanningen. Man lär ju inte precis bli varmt välkomnad i uppehållsrummet om man är anledningen till att 150 poäng nyss försvunnit.

[i ]“Det har han visst inte!” utropade jag frustrerat, fortfarande med ett fast grepp om hans vänstra arm. “Jag lovar dig att vi skulle kunna dyka rakt ner här utan att hitta något klandervärt alls!” [/i]

Miriams godtro om Snape är verkligen fin, och hennes försvar av honom är beundransvärt. Men jag tror inte på en perfekt människa och vi vet ju att Snape har sysslat med svartkonster tidigare, och jag är rädd att hon kanske blir sårad om hon får se vad han gjort i sitt tidigare liv… men å andra sidan kanske det faktiskt gör att Harry litar på honom, det var trots allt ett minne som vände Harry till hans sida i sista boken… och Miriam hade kanske äntligen förstått sig på honom fullt ut och murarna hade varit rivna mellan dem.

Vi dök samtidigt.

Frestelse kan vara farligt ibland och jag hoppas bara att det inte leder till onda aningar.

Kapitel 53 - Åskådare

Ett av Quirinus minnen måste alltså ha glömts kvar i sållet!

Risken är väl större att det är Snapes minne och att han hade något att göra i Quirinus minne. Säkert något som Miriam helst inte hade sett. Jag vill minnas att Snape inte varit ett helgon mot honom…

Jag stirrade på de långa skårorna.
De märken mina läppar kände intill minsta detalj.
Skråmorna vars historia ännu låg i dunkel.

Usch, det måste vara en mycket smärtsam upptäckt för Miriam, och jag hoppas bara att hon kan förstå att det var länge sedan, att det var ett missförstått barn som tog ut sin ilska etc. på andra. Att hennes kärleksfulla hjärta kan förlåta Snapes tidigare handlingar, för han har ju rättfärdigat sig genom att vända och byta sida. Genom att öppna sitt hjärta för kärlek. Även om det förstås aldrig är okej att fysiskt skada en annan, men förlåtelse… du förstår!

Jag såg besviket på honom och en snabb blick på Harry fick mig att förstå att inte heller han var road.

Det är ändå stort att Harry ser att det är fel fast att det är någon han ser upp till och älskar. Att han motsätter det fastän Sirius går på Snape som inte heller är Harrys favoritperson…

Jag grät med ett krampaktigt grepp om Harrys hand och bad alla högre makter om att det skulle ta slut.

Det måste vara helt förfärligt att tvingas att bevittna sådan mobbing och vara helt utan makt att gå emellan och skydda honom. Att tvingas se på när han nästan kvävs till nöje för de andra eleverna utan att kunna hjälpa honom upp och leda honom därifrån. Utan att kunna trösta och stoppa den förnedringen som tar plats.

“Jag skulle hellre gå ut med jättebläckfisken”, sa Lily tvärt

Kan man annat än älska den kvinnan? – En helt klockren ’burn’ (kommer inte för mitt liv på vad det heter på svenska… hjälp! Haha…)

“Jag behöver ingen hjälp från äckliga små smutsskallar som hon!”

När hon var den enda som stod upp för honom när alla andra stod och hånade honom… Miriam kan inte ta det där lättvindigt. Det måste ha gjort ont att se honom uttala det fruktansvärda ordet.

“Nej, neeej, NEEEJ! För helvete!” Jag skrek på svenska
Det är väldigt intressant att i stunder av riktigt stormiga känslor så skriker Miriam impulsivt på svenska. Vilket egentligen inte är så konstigt men det är effektfullt och man förstår vilken storm som måste pågå i hennes inre vid synen av vad som sker och vad hon omöjligen kan stoppa…

som två förälskade tonåringar.” Han drog smärtsamt efter andan, men när han fortsatte var det med kylig ironi: “Men vänta nu … Det är väl det ni är. Ni lever fint upp till ryktet om er. Nå … det kanske är bäst så.”

Åh för bövelen! Han av alla människor borde väl ha vett att inse verkligheten. Att Miriam älskar honom och inte Harry. Han är förstås sårad över vad de bevittnat, men ändå… han är ju knappast korkad. Åh, det här gör mig riktigt frustrerad och ledsen!

Jag vill aldrig mer se någon av er här i mitt rum igen.

Jag förstår att det är i ren förnedring, och sorg som han uttalar sig så, men hur många sår måste han inte har rivit upp i Miriams hjärta med de orden?

Sjukligt bra som vanligt. Jag är glad att jag äntligen har fått tid till att läsa ikapp. Sluta inte skriva! – Det är helt fantastiskt. Onekligen så längtar jag efter fortsättningen och vill veta vad som händer nu när Snape har byggt upp muren mellan honom och Miriam med avsikten att behålla det så… spännande!

Just nu vill jag nämna två fantastiska berättelser som är aktuella:

DM här på forumet. Handlar om Elli och Draco under sjätte året. Oavsett vad man tycker om Draco är detta en helt fantastisk berättelse med målande beskrivningar som man inte får missa.

Vandalen på ridskolan på Kreativitetsforumet. Mysig och väldigt spännande berättelse om ett mysterium som kommer allt närmare sin lösning. Perfekt om man gillar att klura över ledtrådar.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Elzyii♥♥♥

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ igen


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Kapitel 54 - Förtvivlan

“Vi svek honom. Åh, Harry … vi svek honom.”
Det var som om en avgrund öppnat sig under oss. Som om golvet i det tomma klassrummet inte existerade och den fasta marken under fötterna obarmhärtigt ryckts undan. På något sätt hade Harry lyckats släpa mig med sig från kontoret. In i det sista såg jag på Severus defensiva gestalt, stilla som en stenstod och med alldeles livlös blick.
“Vi trampade rakt in i hans hemligheter … så att han blev sådan igen … det är oförlåtligt …” Det kändes faktiskt som om jag skulle förlora förståndet. Skakande av snyftningar sjönk jag ner mot väggen och Harry såg skrämt på mig:
“Måste du gråta sådär, Miriam?”
Och ännu ett slag drabbade mig: Det skulle inte längre finnas någon att gråta ut hos. Ingen som verkligen förstod hur jag kände. Istället skulle jag behöva hålla masken för att inte skrämma mina yngre vänner. Harry såg ut att själv ha fått en chock av det vi varit med om. Att fokusera på honom fick marken under fötterna att lugna sig lite. Det är också märkligt hur snabbt tårar sinar, när det inte finns någon som vill torka dem.
“Harry … hur mår du själv?”
Han skakade sakta på huvudet och ögonen såg mer sorgsna ut än någonsin.
“Min pappa”, sa han plågat. “Han var faktiskt inte ett dugg bättre än Snape … även om det var någon sorts hämndaktion … så var det inte okej.”
“Inget någon gjorde i de där minnena var okej”, höll jag med och knöt händerna för att stå ut med smärtan inuti. “Den enda som betedde sig anständigt var din mamma.”
Harry ljusnade lite men sa sedan:
“Hon avskydde ju pappa! Hur kunde de bli tillsammans till slut?”
“Din pappa var inte alltid sådan som i den där scenen”, sa jag sakta. Harry spärrade upp ögonen:
“Hur vet du det?”
“Det kan jag inte berätta”, sa jag uppgivet. “Men jag vet. Du såg pojken som blev utsatt i det första minnet? Din pappa räddade hans liv vid flera tillfällen.”
“Men hur …” Harry såg hjälplöst på mig. “Varför … får du inte …?”
“Jag har lovat”, sa jag trött. “Kanske kan du få veta senare. Men det är som jag säger. Din pappa var väldigt snäll mot den där yngre pojken …”
“Ja, men … vem …”, undrade Harry, men jag skakade på huvudet. Det var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken hade varit.
“Din pappa var säkert snäll för det mesta”, sa jag istället. “Det här gömda minnet var kanske det värsta han någonsin gjorde.”
“Det räckte, tycker jag”, sa Harry bittert. “Jag har alltid varit stolt över att vara lik honom, men nu … han var inte ett dugg bättre än Snape var mot pojken …”
“Det var människor runt om både din pappa och ...professor Snape … som hejade på dem”, sa jag och kände en vanmäktig ilska välla upp inom mig. “I din pappas fall var det otaliga elever som slöt upp. Människor kan bete sig vidrigt i grupp … det är som krafter som sätts igång och man pressar varandra att göra fel …” Jag lindade armarna runt mig och tillade, skälvande av inre smärta: “Precis som du och jag påverkade varandra att dyka ner i sållet, fast vi visste att det inte var rätt.”
Harry nickade sakta: “Jag är ledsen, Miriam. Det var min idé.”
“Vi var båda med på det. Nu får vi stå vårt kast”, sa jag lågt och kände mig alldeles bedövad inuti - som om själen inte klarade mer ånger och smärta. “Han lär inte vilja ge oss mer undervisning …” Jag kunde inte hejda att tårarna åter började rinna.
“Varför tar du vid dig så mycket?” undrade Harry plötsligt. “Jag tycker nästan det skulle vara skönt att få slippa de där lektionerna.”
“Dumbledore sa att ocklumeneringen var det allra viktigaste - och nu har jag förstört det för dig.” Jag hörde min mun uttala orden - detta var det förnuftiga skälet till min sorg - men innerst inne fanns det ju ett helt annat skäl, som Harry inte hade en aning om.
“Jag klarar mig”, sa Harry sammanbitet. “Undervisningen gjorde varken till eller ifrån. Jag fixar verkligen inte Snape.”
“Och nu står inte heller han ut med oss”, viskade jag och kände hur smärtan höll på att förstenas inuti, likt den livlösa tillvaro jag nu förstod väntade. “Nu kommer han att hålla sig på avstånd …”
“Ingen större förlust”, mumlade Harry och ryckte på axlarna. Han skulle inte förstå och jag kunde inte berätta. Sorgen för honom hade med hans pappa att göra, inte med Severus. Men för mig - jag hade fullt ut inte greppat hur ett liv utan den jag älskade skulle gestalta sig. Jag måste bort, undan, slicka mina sår - kanske skulle jag tyna bort på rummet innan någon hann märka det …

Men så kom den förnuftiga, iskalla insikten. Att dra sig undan var inget alternativ. Det fanns vänner som brydde sig om mig. Även Severus skulle känna sig tvungen att göra något åt saken. Ingen person kan försvinna utan att orsaka oändligt mycket sorg och lidande. Man har oundvikligen satt spår i sin omgivning.

Att vara människa innebär ansvar.

Severus hade begått ödesdigra misstag i sitt liv och sedan fortsatt leva med konsekvenserna. Det var så det gått till när han åtagit sig uppdraget. Han skulle fortsätta kämpa mot det onda och - om än på avstånd - skänka nödvändigt beskydd åt de som behövde honom.

Det var sådan han var.

Nu skulle även jag ta det ansvaret. Konsekvenserna av mina oförlåtliga handlingar skulle vara att fortsätta mitt liv och mina studier som om inget hänt. Redan imorgon skulle jag fortsätta enligt planen och göra de plikter jag åtagit mig, vilka ändå var ojämförligt mindre än de som låg på Severus. Han skulle inte längre behöva ödsla tid på att beskydda eller oroa sig för mig. Hur ont det än gjorde skulle jag skulle framleva tillvaron enligt rutinerna och inte rusa in i fler dumdristiga skeenden. Trots allt var jag van vid ett lugnt liv med ett starkt inslag av ensamhet. Det hade varit min roll i nitton år, innan jag kom till Hogwarts, och det skulle bli min roll igen. Oavsett om jag innerst inne inte var lycklig skulle jag kämpa på.

Det var sådan jag var.

Så bra!!!

Först vill jag tacka för att du länkar till min berättelse! Det var superschysst!

Nu till kapitlet: Oj, jag känner att det blev en jobbig stämning efter det som hände, både för Miriam och Harry. Harry för att han har sett vad hans pappa gjorde, och Miriam för att mannen hon älskar gav sig på en yngre elev! Det värsta är att hon vet vem pojken är, men att hon inte får berätta. Hon har trots allt lovat Dumbledore, och hon är tvungen att hålla löftet. Undrar bara hur länge hon ska klara av att göra det. Kika på delen i den gula texten som är understruken.


“Ja, men … vem …”, undrade Harry, men jag skakade på huvudet. Detta var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken varit.

Om du ser texten jag har strukit under: Jag tolkar det som om hon hade lust att berätta, men att hon ser att det inte är rätt tillfälle. Du får säga om jag har fel. Det kan jag mycket väl ha.

Ja, det kommer bli spännande att se när hon får veta mer om hur Snape var som trettonåring. Jag undrar om Miriam har förstått vem förstaårseleven, som Sirius nämnde, är. Nu minns jag inte vilket kapitel det var, men han nämnde ju att Snape inte var ett helgon. Då nämnde Sirius förstaårseleven från Ravenclaw, varpå Remus nickade instämmande.

Det är ingen kritik, utan mer ett förslag, om du vill ta med det: Miriam tänker ju väldigt mycket på pojken, men hon vågar inte säga något till Harry (Undrar om hon någonsin säger något.) Borde hon inte vara fundersam, chockad och besviken på Snape för det han gjorde Quirinus? Jag tänkte att hon kanske tänker så här: "Jag kunde inte sluta tänka på vem det var som hade attackerat stackars Quirinus vid sjön. Varför hade Snape gjort så mot honom?!"

Blir det dock svårt, ska du inte ta med det. Jag tänkte bara att hon kanske borde reflektera över det hon såg i början, med Quirrell. (Hoppas du förstod något! )

Tips på ingång:

Ingen som fullt ut förstod hur jag kände. Istället skulle jag behöva hålla samman hjälpligt för att inte skrämma mina yngre vänner. Harry såg ut att själv att fått en chock av det vi varit med om. Att fokusera på honom fick marken under fötterna att stilla sig något. Det är också märkligt hur snabbt tårar sinar, när det inte finns någon som vill torka dem.

Om du ser de röda orden: På en del ställen skulle jag vilja ta bort några ord för att få texten att låta bättre. Det känns som att det fattas ett ord, och så vill jag byta ut ett annat. Allt för att meningen ska låta bättre när man läser den högt.

Ingen som verkligen förstod hur jag kände. Istället skulle jag behöva hålla maskenför att inte skrämma mina yngre vänner. Harry såg ut att själv ha fått en chock av det vi varit med om. Att fokusera på honom fick marken under fötterna att lugna sig lite. Det är också märkligt hur snabbt tårar sinar, när det inte finns någon som vill torka dem.

Detta var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken varit.

Ändra ett ord och lägg till ett annat.

Det var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken hade varit.

I övrigt hoppas jag Miriam kan prata med Snape. Fast han är väldigt... hm... envis, så det kanske inte går.

Jag hoppas du inte blir sur, men är det långt till nästa del av du-vet-vad? I så fall får jag vara förväntansfull!
Jag längtar till nästa kapitel!


EDIT: I mina tips ändrade jag så att det står "masken" istället för "samman". "Masken" lät nämligen ännu bättre i mina öron.

LÄNGTAR efter fortsättningen! Ville bara att du ska veta det ♥ Jag är så tacksam för att du stöttar mig. Och bara det att du säger att JAG är din största inspirationskälla, att du öser beröm över min ff:n... Du ska veta hur mycket det betyder för mig. Du förtjänar verkligen all publicitet du kan få.

Och jag längtar till nästa..... Så jag tycker det kan komma snart! Sluta aldrig skriva. Du har ju till och med fått mig att tycka om Snape, hur är det ens möjligt liksom?! DU ÄR BÄST

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Elzyii♥♥♥


Kapitel 55 - Rutor

“Så, så … det är febern som ger er mardrömmar … drick det här, så ja, låt mig hjälpa er.”
Någon håller varmt och fast om bakom mitt huvud som stöd, medan en bägare förs mot mina läppar. När jag dricker sjunker de orediga bilderna genast undan och en frid sprider sig inom mig. Ett lugn lika svalt som den handduk som läggs mot min panna.

Sakta öppnar jag ögonen och möter hans mörka, fokuserade blick.
“Sir?”
Han nickar utan att ta sina ögon från mina, medan den blöta handduken mot pannan ersätts med en torr och väldigt mjuk.
“Ni yrade ganska kraftigt. Sannolikt en effekt av ert sår, men det kommer att bli bättre så småningom. Försök hålla er stilla.” Han rör några gånger med sin trollstav över konturerna av mitt ben under täcket, över stället där det färska, blixtformade såret finns, medan han mumlar med dov, sjungande röst. Tonen i den är så trygg och sövande … mina ögonlock blir sakta tyngre … men alltför snart upphör den och jag rör genast oroligt på mig.
“Så, så. Jag är strax tillbaka.”
Minuterna, då han inte är i rummet, känns oändliga. De orediga bilderna börjar komma tillbaka och det kryper i alla lemmar. Jag börjar sakta kvida, medan svetten bryter fram i pannan och det åter börjar blossa som av eld i såret. En eld som sprider sig överallt ...

Först när jag känner mina tårar varsamt torkas kommer jag åter till medvetande. Örngottet och lakanet under mig är ljuvligt svala och svetten är borta från ryggen. Han måste ha bytt både sängkläderna och mitt nattlinne. Med magi? Jag orkar inte bry mig om det. Livet är ändå för alltid förändrat. Ett oskrivet blad.

Tillvarons konturer blir långsamt tydligare. Han har dragit sig tillbaka och sitter på pass bredvid sängen, medan han läser en enorm bok med mörkbruna pärmar i skinn. När han märker att jag jag betraktar honom får han en sträng rynka mellan de mörka brynen:
“Ni borde sova nu, annars kommer febern att stiga igen.”
“Jag ska försöka, sir.”
Minuterna kryper fram och jag rör lite på mig under filtarna. Han höjer åter blicken från bokens ålderstigna pärmar och ser fundersamt på mig:
“Ska jag ge er något rogivande?”
“Nej tack, det behövs inte.”
Tystnaden är så kompakt som den bara kan bli innanför tjocka stenväggar. Jag känner hur jag blir mer och mer klarvaken, trots den enorma tröttheten.
“Ehm, sir?”
“Ja?”
“Skulle ni vilja … läsa, ehm, högt … ur den där boken?”
“Ur ‘Magiska örters användning i läkekonsten‘?” Han ser undrande på mig. “Varför i all världen då?”
“Er röst … är väldigt, eh ... lugnande, sir.”
Han höjer lite förvånat på ögonbrynen, men återgår sedan till sin lektyr och hummar medgörligt:
“Nåväl. Som ni vill. Om ni lovar att sova.”

Hans ljuvliga röst, sträv men ändå som sammet, fanns med mig även i uppvaknandet. I det längsta dröjde sig drömmen kvar, ända till det ögonblick då det ensamma tornrummets konturer obarmhärtigt framträdde, belysta av skarp vårsol som avslöjande varje dammkorn. Tystnaden omkring mig var bedövande.

Det nya livet skulle ha varit så mycket enklare om inte drömmarna, dessa minnen från tiden innan sveket, ständigt gjort sig påminda. Inte en natt gick utan att jag fick återuppleva något av dem.

Jag kunde verkligen inte få ihop bilden av den magre, ovårdade pojken, som njutit av att attackera stackars Quirinus, med den beskyddande Severus som vårdat mig så ömt efter incidenten och alltsedan dess funnits där för att stärka mig på olika sätt. Det enda de hade gemensamt var precisionen, det totala fokus som dominerade varje rörelse. Lika skickligt och precist som han använt sin trollstav för att lindra mitt sår, lika smidigt hade han använt den för att få Quirinus att hänga i luften. Det hade fallit ur mitt minne, eftersom det hade hänt så mycket, men nu förstod jag med ens vilken förstaårselev från Ravenclaw Sirius hade menat där på Grimmaldiplan, när han nämnt för Remus att Severus inte varit något helgon under barndomen. Att han hade hackat på en yngre elev. Varför hade Severus gjort så mot Quirinus? Varför hade han haft ett behov av att plåga andra? Visst anade jag, men jag skulle ha behövt tala med honom, reda ut det, få svar på dessa frågor som bara blivit fler efter det Harry och jag sett i minnessållet. Men mitt eget svek kom emellan. Det som utlöst att Severus tagit avstånd från oss. Alla missförstånd kring mig och Harry. Om Severus inte ville ha oss i sin närhet, skulle vi bara såra varandra om jag försökte söka upp honom. Alltså var det bara att försöka tänka att det var bäst som skett, att sprickan länge varit synlig och förmodligen skulle blivit större i sinom tid. Allt hade varit så mycket lättare om inte alla minnen ständigt gjort sig påminda i drömmen.

Men jag tänkte inte ge upp. Denna dag, liksom de föregående, tvingade jag mig upp ur sängen. Den sega, långdragna, tålmodiga envisheten hade alltid varit utmärkande för mig. Jag skulle leva precis som vanligt och dessutom lyckas med studierna. Ingen skulle ha anledning att oroa sig det minsta för mig. Det var slut med sådant nu och det gick att känna, om inte glädje, så en viss tillfredsställelse i att varje vanlig dag som lades till raden var ytterligare en då jag inte åsamkat Severus, eller någon annan, oro och smärta.



Hermione hade blivit viktigare än någonsin för mig. Hon hade haft fullt upp med att tillverka magiska scheman inför påsklovet för repetition av skolämnena. Ungdomarnas GET-examen och mina prov i franska närmade sig med stormsteg. Jag hade bett henne göra ett schema för mina studier också och kände att det skulle bli en trygghet att följa det. Rutor var bra. Fyrkanter som höll tillvaron i schack.

De lugnande rektanglarna hade till och med fått olika färger av Hermione, en för respektive ämne eller, i mitt fall, del av franskan. Hon slog lätt på dem med trollstaven så att de lyste upp och återspeglades i pojkarnas dystra ansikten, då de betraktade sina skolämnen. Nöjt kunde jag konstatera att nästan hela dagarna var fyllda. Ytterst lite tid att grubbla över annat.
“Du har gett oss ledigt måndag och onsdag kväll i alla fall”, konstaterade Harry och lyste upp något.
“Det är för ocklumeneringen”, sa Hermione nyktert. Så spände hon ögonen i Harry: “För du har väl bett Snape att få återuppta lektionerna?”
“Ehm, nej …” Harry skruvade på sig. “Han har ju sagt att det inte blir fler lektioner. Jag kan fortsätta själv nu när jag lärt mig grunderna.”
“Ni måste gå och prata med honom!” vidhöll Hermione. “Han kan inte bara lämna Harry helt utan vägledning. Miriam, du kan väl …”
“Sluta tjata nu, Hermione!” avbröt Harry med ett hårt grepp om sitt schema. “Vi vill inte höra mer om det där, okej?”
“Men ni har sett ut som döda sillar båda två i flera veckor nu!” fräste Hermione och blängde på oss. “Tror ni att det är kul att se er sådana? Tror ni inte jag fattar att det har hänt något?”
Jag tyckte verkligen uppriktigt synd om henne och förstod hur det måste vara från hennes perspektiv. Men det var som Harry sa - det var lika bra att hon gav upp det hopplösa företaget.
“Snälla, rara Hermione”, sa jag vädjande, “tänk inte på det. Det är Harrys och mitt problem och vi får stå vårt kast. Om vi ser trötta ut är det väl inte så konstigt, nu inför alla proven.”
Hermione såg misstänksamt på oss. Det syntes hur tydligt som helst att hon var långt ifrån övertygad och att hennes hjärna arbetade på högvarv för att förstå hur det hela hängde ihop. Så fick hon syn på Cho, som kom in i biblioteket och som slängde en skygg blick på oss innan hon drog sig så långt bort mellan hyllorna hon kunde.
“Där har vi en till som inte mår toppen precis”, konstaterade hon. “Grälade ni, Harry?”
“Ja, det gjorde vi faktiskt”, sa han och verkade tacksam över det nya spåret. “Om hur korkat hon betedde sig mot Miriam, bland annat.”
“Det gjorde hon verkligen”, höll Ron med. “Så himla onödigt … och hennes jäkla kompis! Som sabbade hela DA för oss …”
Han började lägga ut texten om Mariettas svek och fastän jag mest kände medömkan med både henne och Cho kom jag inte med några invändningar. Både Harry och jag nickade och lyssnade förstrött. Det som tyngde oss hade varken med Marietta eller Cho att göra.

Och solen föll in genom de höga fönstren, medan den obarmhärtigt kastade sitt bländande ljus över de scheman som rutade in fortsättningen på vårt liv.

Så himla bra!! Ledsen att jag inte hunnit läsa men jag har varit hos mina kusiner så jag har haft så mycket annat❤️

Ja, du store tid ett så bra kapitel! Roligt att du gillade mina tankar angående Miriam och Quirinus. Du fick till det bra! Drömmen var jättebra. Hon saknar Snape, det märks. Hon tänker tillbaka till det Sirius och Remus pratade om, och hon har förstått direkt. Det måste kännas snopet att veta att den hon älskar, har mobbat en yngre elev. Extra jobbigt är det när hon vet att denne elev var väldigt sårbar. Jag förstår precis vad du menar med Harry, James och Quirrell.* (Du kan skriva i spoilern när nästa del av du-vet- vad kommer. )

Ja, nu får vi se hur hon ska nå Snape, när han har blivit så arg. Värre kan det dessvärre bli, och så är han oerhört tjurskallig. Sorry, men det måste bli sagt.

Lite tips:

Det hade fallit mig ur minnet, eftersom så mycket hänt, men nu förstod jag med ens vilken förstaårselev från Ravenclaw Sirius hade menat där på Grimmaldiplan, när han nämnt för Remus att Severus inte varit något helgon under barndomen. Att han hade hackat på en yngre elev.

Jag skulle vilja ändra något, så det låter bättre, och lägga till något ord.

Det hade fallit ur mitt minne, eftersom det hade hänt så mycket, men nu förstod jag med ens vilken förstaårselev från Ravenclaw Sirius hade menat där på Grimmaldiplan, när han nämnt för Remus att Severus inte varit något helgon under barndomen. Att han hade hackat på en yngre elev.


Han började lägga ut texten om Mariettas svek och fastän jag mest kände medömkan med både henne och Cho invände jag inget. Både Harry och jag nickade och lyssnade förstrött. Det som tyngde oss hade varken med Marietta eller Cho att göra.


Jag skulle vilja ändra texten, så det låter lite bättre när man läser den högt.

Han började lägga ut texten om Mariettas svek och fastän jag mest kände medömkan med både henne och Cho. kom jag inte med några invändningar. Både Harry och jag nickade och lyssnade förstrött. Det som tyngde oss hade varken med Marietta eller Cho att göra.

“Snälla, rara Hermione”, sa jag bevekande, “lasta dig nu inte med det här.

Meningen låter en smula konstig, och jag skulle vilja byta ut ett ord.

“Snälla, rara Hermione”, sa jag vädjande, “tänk inte på det.



Jag tycker du har lyckats bra med kapitlet, och jag längtar redan till nästa avsnitt.

*Jag tänkte på en sak. Spoiler för de som inte läst ettan, trean, fyran och sjuan:





Ja, jag hoppas du förstår spoilern. Jag är inte superbra på att förklara!