Du vet inte allt (3:e generationen)

Tack för alla fina kommentarer! Ni är verkligen underbara! Jag har i alla fall hittat lite luckor då och då, och jag har lyckats få ihop ett ganska långt kapitel, vilket ni förtjänar nu när ni har fått vänta så fruktansvärt länge.

Jag hoppas att ni gillar det!
______________________________________________
Kapitel 34
Scarlett
April pekar och berättar vilka är. Med hjälp av uteslutningsmetoden har jag i alla fall förstått att alla rödhåriga är Weasleys och James morbröder. Men alla andra har jag lite svårt att komma ihåg vad de hette. Jag menar, de är ju så många! Och de är högljudda. Skrattar. Pratar. Skålar. Och de tycker om varandra. Jag är inte van vid det här. Och nu menar jag inte att vi inte tycker om varandra i min familj men jag kan inte se min mamma sitta och prata om det senaste inom mugglarvärldens transportmedel över ett glas med sherry tillsammans med morfar så som James morbror Percy gör med sin pappa just nu. Om jag ska vara ärlig så har jag bara sett mamma och morfar eller mormor vid samma bord när vi ska äta.
- Kom, vi går och sätter oss, säger April och styr stegen mot soffan där James sitter.
- Eh, visst, säger jag.
April sätter sig på armstödet och Zach hoppar åt sidan så att jag kan sitta intill honom.
- Det här är James kusiner Fred och Louis, säger April och menar de två killarna intill James och Roxie.
Den mörkhåriga lutar sig fram mot mig med utsträckt hand men innan vi hinner hälsa skriker Roxie till och ställer sig upp. Det visar sig att han visst råkat spilla ut ett glas med öl.
- Fred, din idiot! Nu är min klänning förstörd! säger Roxie och slår till honom.
- Kom Roxie, jag är säker på att vi kan fixa till den, säger April. Ursäkta oss Scarlett en stund.
Jag nickar. Jag undrar om paniken jag plötsligt känner syns. Det kanske hjälper om jag äter något? Nej, jag tänker inte riskera att sitta och tugga på en kanapé ifall någon faktiskt börjar prata med mig.
- Vad säger du om en rundtur i huset? frågar James.
- Visst, säger jag.
Att komma undan alla nya människor hjälper faktiskt mina nerver lite. Men då slår det mig plötsligt. Tänk om han tycker att jag är otacksam. Här bjuder han in mig för att fira nyår med dem också sitter jag bara där och är obekväm. Fan. Den tanken gjorde ju inte allt bättre. Jag är ju jätteglad över att han bjöd in mig. Det är jag faktiskt. Men jag antar att jag måste berätta det. Eller framförallt säga det. Jag tar tag i honom.
- Tack.
Vi står i mitten av en trappa och jag märker att James inte förstår någonting. Om jag ska erkänna så blir han faktiskt ganska söt när han se så där oförstående ut.
- För att du bjöd in mig, säger jag.
- Åh, jaha. Det var så lite, säger han och skrockar.
- Jag vet att det kanske inte ser ut som att jag har särskilt roligt men jag är inte riktigt van vid såhär stora familjesamlingar. Eller fester för den delen, säger jag samtidigt som jag sätter mig ner.
James sätter sig ner intill mig. Det känns skönt att prata om det och nu när jag har börjat öppna mig så är de svårt att sluta.
- På vägen hit var jag till och med nära på att vända. På grund av Bradley.
Av någon anledning så vågar jag inte titta på honom när jag säger det och det känns som att mitt hjärta står stilla i väntan på at han ska säga någonting om det.
- Scarlett?
Okej, nu gäller det. Jag vrider på huvudet.
- Jag är glad att du inte vände. Nyårsafton är trotts allt en kväll som man ska fira med familj och vänner, han.
Vänner? Menar han att vi är vänner eller menar han…Ja, vad menar han egentligen?
- Är vi det? Vänner menar jag, säger jag och vågar återigen inte att titta på honom.
- Eh, ja, jag tror det. Om du vill vara vän med mig det vill säga, säger han.
James ler när han säger det. Ett leende som passar honom. Det får honom att se
- Ja, jag vill vara vän med dig, säger jag.

Ett par dagar senare
- Jaha, då var vi tillbaka igen då, suckar Roxie.
- För sista gången, tillägger Zach.
- Wow, du vet verkligen hur man får stämningen på topp, muttrar April och boxar till honom på armen.
- Aj!
Zach grimaserar och gnider med handen på stället där hon slog till honom. Trots att April är så liten så är hon stark. April himlar med ögonen.
- Mes, säger hon. Ska vi ses utanför Gryffindors sällskapsrum och gå tillsammans till middagen sen?
Vi står i trapphuset och ovanför oss kan vi se hur trapporna flyttar på sig. Under mitt första år på Hogwarts kunde jag stå och titta på dem. Jag var lika förundrad varje gång. Och det var för över sju år sedan. Zach har en poäng i att vi är här för sista gången, hur ledsamt det än är.
- Det låter som en bra idé. Scarlett, vad säger du?
Jag är precis på väg att säga att det låter som en bra idé när en lite grupp med femteklassare ifrån Ravenclaw passerar inser jag att jag nog borde gå upp till Ravenclawtornet.
- Eh, jag tror att jag måste gå och leta reda på Bradley och Leia, säger jag.
James tittar snabbt på mig.
- Vi har ju trots allt inte setts på en evighet. De senaste dagarna har jag verkligen börjat sakna Bradley, erkänner jag.
April ler och nickar mot James.
- Jag förstår precis hur du menar. Men du gör väl fortfarande oss sällskap imorgon när vi ska plugga? frågar hon och ger mig en kram.
- Självklart, säger jag och tittar på James över hennes axel.
Han har plötsligt fått något nervöst över sig.
- Och vi ses sen antar jag, säger jag.
James skrockar och kliar sig i nacken.
- Ja, vi gör ju det.
Jag ler och går vinkande därifrån. Efter att ha fått vänta en stund utanför dörren eftersom jag ville ge förstaklassarna en chans att lösa gåtan (Vad är roten ur 1,5 dygn) kliver jag in i sällskapsrummet och inser hur länge sedan det var sedan jag var här sist. Jag har vant mig så vid försteprefekttornet att det är lite ovant att vara här. Och som om det vore uträknat så sitter Leia i en av sofforna och läser en bok. Jag ställer mig bredvid soffan och harklar. Hon vrider på huvudet och spricker upp i ett brett leende.
- Scarlett!
- Hej! säger jag och sätter mig ner intill henne.
Leia lägger undan sin bok och vi kramas.
- Så, hur har ni haft det här helt ensamma? frågar jag.
- Vad menar du? frågar Leia.
- Ja, vanligtvis så brukar Hogwarts krylla av elever men nu under lovet så har det ju i princip bara varit ni här. Var det inte konstigt? frågar jag.
- Åh, jaha, du menar så. Jo, lite konstigt antar jag att det var, säger Leia och rycker på axlarna. Om jag ska vara ärlig så har vi mest pluggat.
Jag nickar. Dörren till killarnas sovsalar öppnas och Bradley kommer ut. Han är mysigt klädd i en stickad tröja och han är djupt försjunken i en bok.
- Leia, vet du vart jag har lagt min förvandlingskonst bok? Jag tänkte läsa den efter att jag har läst klart trolldryckskonsten, säger han.
- Har du sett vem som har kommit tillbaka? frågar Leia.
Bradley tittar upp ifrån sin bok.
- Scarlett. Jag visste inte att ni kommit tillbaka, säger han.
- Vi kom nyss, säger jag.
Bradley ler och ger mig en kram och puss på kinden.
- Jag har saknat dig, säger han.
- Jag har saknat dig också. Kom och sätt dig, Leia har precis berättat vad ni har gjort på lovet.
Bradley sätter sig ner på armstödet.
- Jaså, det gjorde hon, säger han och tittar på Leia.
- Och tråkigt nog så hade hon inget spännande att berätta, säger jag och skrattar.
Bradley instämmer i mitt skratt.
- Leia har rätt. Vi har haft ett väldigt händelselöst lov. Men nog om oss, hur har ditt lov varit? frågar han.
Aj då. Vad ska jag svara på det? Om jag berättar om William så måste jag berätta om pappa, berättar jag om hur nyår så måste jag berätta om hur James följde med mig hem och då måste jag också berätta för pappa.
- Lugnt, väldigt lugnt, säger jag och hoppas att det inte syns att jag ljuger. Föresten, vart är Pierce?
- Han är inne i sovsalen och skriver ett brev till sina föräldrar. På tal om sovsalen, vänta här, så ska jag gå och hämta din julklapp, säger Bradley och går iväg.
På juldagens morgon så fick jag ett brev ifrån Bradley där han skrev att han inte vågade skicka min julklapp via uggla, så jag har varit nyfiken väldigt länge nu. Jag vänder mig mot Leia.
- Vet du vad han har köpt till mig? frågar jag.
- Ingen aning, säger Leia.
Förväntansfullt tittar jag mig över axeln och väntar på att han ska komma tillbaka. Jag känner mig nästan som ett litet barn på julafton. Och när Bradley kommer tillbaka så gör han det med en liten fyrkantig ask i handen. På askens lock har han satt fast en röd rosett.
- Varsågod, säger han och räcker mig asken.
Leia harklar sig och ställer sig upp.
- Jag lämnar er ensamma, säger hon och går iväg.
Bradley sätter sig på armstödet igen och jag lyfter förväntansfullt på locket. Det jag får se är ett tunt strassarmband.
- Bradley, det är så vackert, säger jag och plockar upp armbandet.
- Diamanter brukar ha den effekten på er kvinnor, säger han och hjälper mig att fästa det runt min handled.
- Den här julklappen får verkligen boken jag gav dig att blekna, säger jag.
- När man har så mycket pengar som jag har så gör ett sådant här armband mer eller mindre ingen större skillnad på banken, säger Bradley.
Jag stryker med pekfingret över diamanterna.
- Jag antar att du har rätt. I alla fall, tack.

Efter att vi tagit oss igenom middagen och lyckas vi ta oss ur matkoman, trots att jag ätit alldeles för mycket pudding till efterrätt, och lämnar matsalen bakom oss. Jag hinner inte ta många steg innan jag får syn på James en bit bort. Han står lutad mot väggen och när han får syn på mig så ler han ett snett leende. Jag förstår med en gång att han har väntat på mig. Och det gör mig glad.
- Jag antar att vi ses imorgon vid frukost, säger jag.
- Vill du inte att vi ska följa dig till tornet? frågar Leia.
Jag skakar på huvudet.
- James väntar på mig, säger jag.
Redan när jag nämner James namn kan jag se hur det mörknar för Bradleys ansikte.
- Jag trodde att ni inte kom överens, säger han och lägger armarna i kors.
- Vi ska gå igenom lite scheman för patrullering och sådant. Lika bra att få det överstökat, säger jag.
Det är en bättre förklaring än sanningen. Bradley ser fortfarande inte glad ut. Jag lägger en hand på hans arm.
- Bry dig inte om honom. God natt, säger jag och ger honom en puss på kinden innan jag går bort till James.
- Har du en trevlig kväll? frågar han.
Vi börjar att gå mot försteprefekttornet.
- Den var faktiskt väldigt trevlig. Det var skönt att träffa dem igen, säger jag.
- Vad bra. Så, hur har de haft det här på Hogwarts under lovet? frågar James och stoppar händerna i fickorna på sina jeans.
- De gjorde inte särskilt mycket, tog det lugnt. Pierce föredrar att stoppa näsan i en bok så fort han får tillfälle och varken Bradley eller Leia är särskilt intresserade i pulshöjande aktiviteter, så de satt nog mest och läste och pluggade eller spelade schack, säger jag.
James tar ett djupt andetag, och tar tag i min handled och stannar oss.
- Scarlett, jag måste…
Jag lyfter frågande på ett ögonbryn. Vad är det han vill säga nu?
- Jag måste verkligen hitta en toalett, harklar han. Zach tvingade i mig plommon vid middagen och de, hm, håller inte riktigt med mig just nu.
James börjar gå igen medan jag står kvar en stund och tittar efter honom innan jag, lite förvirrad, skyndar efter honom.

Toppen

Super!!!

Braaa!! Är sjuk just nu, men blev jätteglad då jag såg att ett nytt kapitel kommit ut

Välkommen tillbaka! (även om du inte var borta så länge)

Härligt med ett nytt kapitel! Och James... kanske inte den bästa ursäkten, haha. Undrar om han kommer berätta tillslut? Eller om Bradley och Leia råkar avslöja sig själva först? Ska bli spännande att se!

Ser fram emot nästa kapitel (men ingen stress!) ^^

Super!!!

Jättebra!!! Lika azum kapitel som vanligt ♥

Alltså James kommer nog aldrig berätta om att Bradley har varit otrogen om han inte får typ en push framåt. T.ex. att Scarlett konfronterar han eller något. Vad han än gör måste han berätta snart för det känns som om att Scarlett börjar/kommer fatta att något är fel... Jag önskar han bara berättat från början.

Längtar till nästa kapitel meeeen ingen stress

Nytt och fräscht kapitel!
___________________________

Kapitel 35
James
Några veckor senare
Hela Hogwarts är omringat av en snöstorm. Att titta ut genom fönstret är lönlöst, man ser inget annat än vitt. Så trots att jag är otroligt rastlös och skulle älska att få gå ut och ha ett snöbollskrig eller flyga runt lite på quidditchplanen så känns det ganska okej ändå att sitta varm och rosig om kinderna framför den tända brasan med en spinnande Galathea i knät. Scarlett ligger i fåtöljen intill oss med benen dinglandes över armstödet. Hon är helt inne i boken som hon läser och skulle inte ens märka ifall det exploderade intill henne. Ljuset ifrån brasan lyser upp hennes ansikte och får hennes ögon att glittra. Det är någonting speciellt med hennes ögon. När jag tittar in i dem så är det precis som att jag tittar in i hennes själ, vilket är orsaken till varför jag inte klarar av att berätta för henne om Bradley och Leia. Galathea vrider på sig så att hon ligger på rygg med tassarna upp mot taket, precis som en hund gör ibland. Jag ler och kliar henne på magen. Det är vid sådana här tillfällen som jag ångrar att jag inte köpte en katt. Men de gånger som Scarlett svär, eller ja Scarlett svär ju inte utan snarare muttrar ”fula ord”, över att Galathea rivit håll på en tröja eller något sådant är jag glad att jag har Helios.
- Scarlett?
- Mm, svarar hon och vänder blad i boken.
- Hur kom du på Galathea? frågar jag.
- Galathea betyder ”den mjölkvita” på grekiska och eftersom Galathea är mörkgrå så tyckte jag att det kunde vara komiskt, säger hon och gäspar.
- Och det här kom du på vid elva års ålder? Jag är imponerad, säger jag.
- Jag gillade att läsa redan då, mumlar hon.
Jag ler och tittar ner på Galathea igen. Hon har slutit sina blåa ögon och andas lugnt.
- Föresten, har du börjat med inlämningen i trolldryckskonst? frågar jag.
Inget svar. Jag vrider på huvudet och måste bita mig i läppen för att inte börja skratta. På bara ett par sekunder har Scarlett, precis som Galathea, somnat. Boken ligger fortfarande uppslagen i hennes knä och om jag hade haft en kamera tillgänglig så skulle jag genast tagit en bild. Men om jag låter henne ligga kvar kommer hon att vakna upp med ont i ryggen och nacken. Försiktigt lägger jag ifrån mig Galathea. Scarlett är inte särskilt tung, så att lyfta upp henne kräver inte särskilt mycket av min styrka. Hennes bok glider av hennes mage och faller ner på golvet med en smäll. I ögonvrån kan jag se hur Galathea rycker till av smällen. Hon reser öronen och tittar sig omkring men när hon förstår att det inte är någon fara, somnar hon om igen. Scarlett har sin kind mot min bröstkorg och precis som när vi dansade på maskeradbalen kan jag känna hennes andetag mot mig. Med hjälp av foten knuffar jag upp Scarletts dörr. Jag går in i hennes rum och lägger ner henne på sängen. I hennes garderob hittar jag en filt som jag lägger över henne så att hon inte ska frysa. Det är något fridfullt över henne där hon ligger och om det inte hade varit otroligt kusligt så hade jag kunnat stå och titta på henne hur länge som helst. Jag ska precis ta sista steget över tröskeln när jag får syn på vad som ligger på hennes nattduksbord. Jag plockar upp boken om förvandlingskonst och suckar tungt. Det är snart dags för ett nytt prov. Förra provet gick, som väntat, perfekt. Eftersom jag visste vad som skulle komma så hade det ju inte kunnat bli ett annat resultat. Jag lägger tillbaka boken och går sedan bort till mitt rum. Ibland önskar jag verkligen att man kunde få välja sina föräldrar.

Det knackar på dörren. Jag öppnar ögonen och harklar mig.
- Kom in, säger jag med morgontrött röst.
Dörren öppnas och Scarlett sticker in sitt huvudet. Jag sätter mig upp.
- Åh nej, jag väckte dig. Förlåt, säger hon.
- Det är ingen fara, säger jag och kväver en gäspning.
- Jag ska inte störa dig, jag har bara en konstig fråga, säger hon och biter sig i överläppen.
- Okej. Jag är redo, säger jag.
- Jag kommer inte ihåg att jag gick och lade mig igår, så du råkar inte veta hur jag hamnade i min säng?
Jag skrockar.
- Du somnade i fåtöljen, och jag ville inte att du skulle vakna med nackspärr så jag bar in dig till ditt sovrum, säger jag.
Jag kan se hur Scarletts kinder får en lätt röd nyans och jag ler.
- Jaha, hm, tack. Det var snällt, säger hon.
- Jag är snäll, säger jag och lägger huvudet på sned.
Scarlett himlar med ögonen.
- Ha ha ja, I alla fall, tack. Föresten, är det okej ifall jag går före dig till frukosten? Jag behöver gå förbi biblioteket först, säger hon.
- Okej, då ses vi på nästa lektion, säger jag.
Scarlett ler ett snett leende och stänger sedan dörren. Jag vet att det inte är någon idé att att försöka somna om, såg jag lämnar sängen och styr mina steg mot duschen. Nyduschad och fräsch lämnar jag sedan tornet. Fönstren i korridorerna visar att det fortfarande är snöstorm ute och det kommer verkligen att sitta fint med lite varm frukost. April och Scarlett håller redan på och att ta för sig av äggröran.
- Vart är Zach? frågar jag och sätter mig ner.
- Vi har absolut ingen aning. Han sa att han var tvungen att fixa med någonting, säger Roxie.
- Äsch, han är säkert tillsammans med Vanessa, säger April.
- Går det bra för dem?
Tjejerna nickar.
- För att vara Zach så är det här en helt ny nivå. De håller handen, pussas, och lämnar inte varandras sida om de verkligen inte måste, säger Roxie.
Jag biter mig i läppen för att inte börja skratta åt hur äcklad hon låter över det hela. Roxie är inte riktigt förtjust i det här med förhållanden och kärlek. Att hon gick tillsammans med han den här Charlie på maskeradbalen var en överraskning men att det inte blev något mer var precis vad vi förväntade oss. Det dröjer nästan hela frukosten innan Zach kommer och gör oss sällskap.
- Förlåt att jag är sen, säger han och lastar på med fruktsallad på sin tallrik.
- Vad har du gjort? frågar jag.
- Jag har fixat inför i övermorgon. På tal om det, vad har ni för planer? frågar Zach och hans blick växlar mellan mig och April.
Vad pratar han om? Vad händer i övermorgon?
- Jag tror att jag talar för både mig och James när jag säger att jag har ingen aning om vad du pratar om, säger April.
Zach fortsätter att låta blicken växla mellan oss, precis som att han tror att vi skojar med honom, vilket vi inte gör.
- Wow, ni har verkligen ingen aning om att det är Alla hjärtans dag i övermorgon, säger han med uppspärrade ögon.
Det känns som att en tung sten faller ner i min mage. Fan. Jag tittar på April. April tittar på mig. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga. Och inte heller Zach och Roxie. Det har nog aldrig varit så tyst i vår lilla grupp.
- Såå, vad har du planerat nu då? frågar Roxie och tar bort uppmärksamheten från mig och April.
Zach börjar berätta men jag kan inte lyssna. Allt jag kan fokusera på just nu är den tunga stenen i min mage.
_______________________________________________
Hoppas att ni gillar! Kommentera gärna! Dela med era vänner!

Superbra som vanligt. Åh, jag hoppas att James berättar för Scarlett om Bradley snart.