En ung dödsätares resa

Så bra ♥

Tusen tack!

Kapitel 26.

De följande dagarna naglade sig Bellatrix fast i mina tankar. Jag vände blicken mot min dotter som satt i sitt nyinredda rum och läste koncentrerat ur en av mina gamla skolböcker. Sen Bellatrix plötsliga uppdykande då hon sett mig dra fram en trollstav hon inte visste existerade hade hon envisats med att lära sig allt om magi. Jag ville inte att min dotter skulle ta del av den grymma världen. Jag ville behålla henne skyddad. Jag snurrade trollstaven mellan fingrarna. Det hade varit svårt att inte använda den när jag väll rört vid den en gång. Skräcktankarna snurrade skadeglatt runt i huvudet på mig. Bellatrix visste numera om Amandas existens. Med största sannolikhet visste även Voldemort om henne vid det här laget.
- Mamma? Amanda kom intassande i mitt sovrum med boken uppslagen. Hon kröp upp i min säng intill mig och pekade på ett ställe i boken. Kommer jag att få komma till Hogwarts?
Jag svalde hårt.
Hogwarts var den säkraste platsen i världen så länge Dumbledore var där...
- Antagligen. Det får vi se. jag kramade om henne.

Jag svängde trollstaven genom luften och lät i tankarna maten tillredas när gnistorna svepte genom köket. Jag kastade en blick över axeln och såg Amanda stå med gapande mun i dörröppningen. Jag slutade genast och stirrade ängsligt på min dotter. Sen sprack hennes ansikte upp i ett brett leende.
- mera mera! skrattade hon och klappade förtjust i händerna. Jag log och visade henne olika saker. Särskilt road blev hon när jag fick gyllene fåglar att flyga runt i lägenheten. Jag njöt. Jag njöt av att få känna magin flöda genom kroppen igen. Det var det här jag var ämnad för. Hur hade jag någonsin kunnat avstå från det här? Jag såg på Amanda och besvarade min egen fråga samtidigt som jag ställde en ny. Hur skulle jag kunna släppa ut henne i en värld där mina gamla vänner nu med största sannolikhet sökte efter min dotter? Hur skulle jag kunna hålla henne vid liv? Hur skulle jag...
Jag hindrade frågeflödet man blev tvungen att låta en sista ta form i huvudet.

Vilken sida stod jag egentligen på?

Superbra
Väntar med spänning på nästa kapitel

Super!!

Kapitel 27.

- Mamma var är vi? frågade Amanda och rynkade pannan.
Jag grimarserade och blickade upp på det praktfulla slottet.
- Hogwarts, hjärtat, vi är vid Hogwarts.
Amanda lyste upp.
- Hogwarts! Hogwarts, ja, Hogwarts! hon skrattade förtjust och drog i min hand.
Jag drog ett djupt andetag och började gå mot de för ovanlighetens skull öppna grindarna. jag blev först orolig att det hade hänt något men sen såg jag hur gammle Filch förberedde barnen för en sväng till Hogsmead och jag blev lugn.
Jag gick förbi elevhopen och in i entréhallen och stannade till. Så många år... Jag hade inte varit här på... Jag slöt ögonen och öppnade dem sen igen. Jag skulle inte vara välkommen här. De såg mig fortfarande som en dödsätare och jag visste att de aldrig skulle skicka ett brev hem till Amanda när det kommande sommarlovet började gå mot sitt slut. Men det säkraste stället i världen skulle alltid förbli Hogwarts så länge Dumbledore fanns kvar här. men jag hade kommit i ett annat uppdrag också...
Jag började gå genom slottet med en överväldigad Amanda i släptåg.
Jag log mot min dotter när hon hänfört kollade runt i de stora rummen och salarna vi gick igenom.
En flämtning fick mig att se upp från Amanda.
- Hur vågar du visa dig här!? skrek professor Mcgonnegoll. Och tågade ilsket mot mig med brinnande blick.
- Ut härifrån!
Jag tog tag i Amanda och ställde mig beskyddande framför henne.
- Minerva, jag kommer i fred, snälla? Jag såg bedjande på henne. Hon hejdade sig ett ögonblick och såg på Amanda som förvirrad kikade fram bakom min rygg.
Mcgonnegoll rynkade pannan.
- I vilket ärende kommer du? frågade hon stelt.
Jag grimaserade.
-Olika... Jag skulle... önska att få prata med ´Dumbledore?
Mcgonnegoll såg misstänksamt på mig.
- För all del då. Men...
Hon såg varnande på mig. Jag nickade skuldmedvetet och följde efter henne genom korridorerna mot Dumbledores kontor.
Jag höll Amanda hårt i handen.
Macgonnegoll stannade framför den välkända stenfiguren och mummlade lösenordet så lågt att jag inte hörde. Antagligen ett medvetet drag. Trappan visade sig och jag drog med Amanda upp.
- Vem var det? frågade hon oroligt när väggen slöts bakom oss och vi var ensamma igen.
- En gammal lärare till mig. Log jag. Men oroa dig inte, hon är egentligen väldigt snäll. Hon gillar inte mig bara.
Amanda rynkade pannan och kramade min hand hårdare.
Jag knackade försiktigt på den enorma trädörren.
- Kom in. Ljudet av Dumbledores röst förde med sig en rad nostalgiska minnen.
Jag öppnade trevande dörren och klev in.
Dumbledore. Höjde på ögonbrynen vid åsynen av mig.
- Jag kommer i fred, Albus. mumlade jag.
- Det har jag svårt att tro Safira.
Jag skakade hetsigt på huvudet.
- Nej, jag menar... jag... Jag har bytt sida Albus... mumlade jag igen och höll hårt i Amandas hand. Jag har lämnat honom, och... det...
Dumbledore såg på mig med granskande blick. Sen föll hans blick på Amanda som höll krampaktigt i min arm.
- Och vem har vi här då?
Jag såg ner i marken ett ögonblick och sen lyfte jag blicken och såg in i Dumbledores isblå ögon.
- Detta är min dotter, Amanda, och hon är en av de saker jag ville prata med dig om...
- Dotter? Dumbledore såg menande på mig.
- Mm...
Jag drog ett djupt andetag och sen började jag rabbla.
- Dödsätarna vill på något sätt hämnas på mig för att jag lämnade dem och valde "det goda livet" Istället och Bellatrix såg Amanda och vet att dem kan skada mig mest genom henne så jag tror att dem är ute efter henne nu och jag vill inget annat än att hon ska vara trygg och det ända trygga ställe i vår barbariska värld är Hogwarts, eller snarare dig och...
Jag blev tvungen att hämta andan efter mitt hetsiga tal och såg sen trevande på Dumbledore.
- Och? Frågade han värdigt.
- Eh... Skulle Amanda kunna få gå på Hogwarts...?
Dumbledore såg på mig med höjda ögonbryn.
- Varför skulle hon inte få det Safira, kära?
- Ehm... Jag såg undrande på honom. För att...
- För att du är eller varit om du så önskar en dödsätare?
Jag såg pafft på honom.
- eh ja...?
- Safira, alla är välkomna till Hogwarts. Har du någon aning om hur många blivande dödsätare det just nu finns och funnits i framför allt Slytherins elevhem? Du kanske minns Draco Malfoy? Vincent Crabbe och många fler?
Jag nickade stumt, det var klart... Men jag hade ändå känt mig osäker på Amandas garanterade tillhörighet till Hogwarts...
- Så hon får gå på Hogwarts? Dumbledore nickade och jag skyndade mig att fortsätta. Det var en annan sak också... jag skulle vilja vara så nära Amanda som möjligt ändå och... Jag har alltid velat återvända till Hogwarts... Jag ångrar att jag lämnade det och... Tja... Skulle jag kunna få jobba här som lärare Albus?



- Får jag börja här mamma? Frågade Amanda ivrigt när vi tjugo minuter senare lämnade Dumbledores kontor.
Jag log glädjestrålande.
- ja det får du hjärtat.
Allt hade gått utmärkt. Till hösten skulle jag få återvända till Hogwarts som lärare i försvar mot svartkonster. Jag såg nog lika mycket fram emot det som Amanda gjorde.
Dumbledore hade litat på mig till max. Jag fick nästan skuldkänslor... Han litade mer på mig än vad jag själv gjorde...
Men nu skulle allt slutligen ordna sig!

Finns inga ord för hur bra du skriver
Toppen!

Tack!!! ♥♥♥

Super bra

SUPERBRAA ♥

Så bra!