Livet på Hogwarts

Mmmmmm smarrigt gott vettu

Suuuuperbra!!!!!

Jättebra skrivet Cissy!!!!!!! Nu börjar jag hoppas på att Mike talar sanning, att det bara var ett stort missförstånd (ärligt talat tror jag på honom...)

Hela den här storyn är helt megamugglisfantastisk!!!!!!! Jag är seriöst beroende av den... Skriv mer nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu innan jag dööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööör!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Riktigt bra grejer det här

Verkligen!!

Här kommer nästa kapitel, jag hoppas att ni gillar det!

Kapitel 27, Varför?

Nu var det bara några veckor kvar till sommarlovet. Snart skulle min första termin på Hogwarts vara över. Jag, Ella och Willie satt vid Hufflepuffbordet i Stora Salen och åt frukost.
- Vad har vi för lektion efter frukosten, frågade Ella
- Jag vet inte, sa Willie
Jag tog upp mitt schema ur mantelfickan och kollade på det.
- Först har vi spådomskonst, sa jag, och efter det har vi dubbeltimme i försvar mot svartkonster med Ravenclaw.
Vi åt upp frukosten och gick sedan till våra sovsalar för att hämta våra väskor. Vi gick upp för trapporna till astronomitornet. Vi satte oss ner på stolarna vid ett av borden precis som professor Trelawney kom in i rummet.

När lektionen var över tog vi våra saker och skyndade ner för trapporna till professor Lupins klassrum. medan vi stod och väntade utanför klassrumsdörren fylldes det lilla utrymmet snabbt med andra Hufflepuffelever och Ravenclawelever. Professor Lupin öppnade dörren och vi gick in i klassrummet. Lektionen var både rolig och lärorik. Vi fick lära oss att skilja på olika farliga magiska djur som kunds lura lite överallt. Efter lektionen gick vi ner till Stora Salen för att äta lunch. Jag kunde skymta Mike bland de andra Slytherineleverna. Han satt framåt böjd över maten och petade i den. Hans vänner skrattade och skojade med honom men han verkade inte vara på humör för det. Jag, Ella och Willie satte oss ner och tog för oss av kycklingklubbor och potatis.

Efter lunchen återgick vi till lektionerna och jag glömde bort Mike. Men när dagens sista lektion var slut såg jag honom gå ensam en bit bort.
- Gå i förväg ni, sa jag till Ella och Willie, jag kommer snart.
- Vart ska d… började Ella men jag hade redan börja springa mot Mike.
Han var precis på väg ut genom slottsporten när jag kom i kapp honom.
- Mike, sa jag och andades med tunnade andetag. Jag var inte direkt bra på att springa.
Han stannade och såg på mig sedan sa han med en röst som inte riktigt var hans egens glada röst,
- Vad vill du Cissy?
- Jag vill prata med dig, sa jag bestämt
Han började att gå igen men jag följde efter.
- Lämna mig ifred, sa Mike och ökade farten.
- Nej, sa jag och sprang ikapp honom.
- Förlåt.
Mike stannade upp och vände sig mot mig.
- Förlåt för att jag anklagade dig förut, fortsatte jag, det var inte meningen, jag hade inga bevis alls för att det var du.
- Men du såg mig ju, sa Mike och fortsatte gå.
- Vad menar du, sa jag och rynkade pannan.
- Jag ljög, sa Mike, jag hotade den där tjejen och du såg det.
Jag stod stilla på stället och stirrade på honom.
- Men varför Mike, sa jag nästan ljudlöst.
- Men förstår du inte? sa Mike irriterat, jag var tvungen.
- Nej det var du inte, sa jag och höjde rösten, man är aldrig tvungen att göra korkade saker.
- Jo jag var det, sa Mike, men du skulle aldrig förstå.
Han fortsatte att gå ner mot den blanka sjön med sitt stilla vatten.
Jag vände mig om och började springa. Jag sprang upp för trappan och in i slottet. Jag sprang genom uppehållsrummet och ignorerade Ella's och Willie's röster som ropade efter mig när jag fortsatte upp för trappan till sovsalen. Jag kastade mig på sängen och en tår rann ner för min kind. Varför skulle Mike behöva vara en sådan idiot?
_________________________________________

Så, det var det kapitlet, hoppas ni gillade det!

Jättebra! !!

Tack

Du skriver superbra!!

Taack, det tror jag nog att du också gör!! ♥