Mitt första Mugglisgame!

Synd


Men jag längtar endå efter mer

ha det bra i italen men hoppas du tänkt ut ett hejdundrandes kapitel

hoppas du har det bra

bara en fråga Majaluna, när kommer du hem(om du inte redan är hemma)?

Den fjärde juli (fredag) men jag håller på att skriva nu ^^

JAAA!!! DU SKRIVER!!! hoppas du har det bra

Tjeena!
Sorry att kapitlet tog lite tid men eh jag var ju i Italien och så :$ well, här är det iallafall och jag har gjort så att jag har skrivit nästa kapitel redan så det kommer också snart! All for u guys ^^ nejmen.. Enjoy the Killing!
3 ~ Det är bara början
Distrikt 6 ~ j-k heap
Hannah sitter bredvid Drake på den grå marken bakom en skyskrapa. Himlen är fortfarande grå, om än lite mörkare, vilket ska föreställa en skymning, gissar Hannah. I den här världen tror hon att himlen aldrig får färg. Just nu längtar hon mer än någonsin efter en sommarkväll med lila-röd-orange himmel och en svag bris. Här finns det varken färg eller blåst. Men bredvid henne sitter Drake, och det känns bra. Framför allt känns det bra att inte vara ensam här. Han ser på henne med sina ljusbruna, snälla ögon och en hög ton stiger från himlen. Det är nationalsången som börjar spela och Hannah tittar upp. Panems märke lyser på den grå himlen och musiken fortsätter medan de döda presenteras. Det börjar på Distrikt 3, ser Hannah. Klart att kariärristerna överlevde. Ett fräknigt ansikte visas. Flickan har långt, orange hår och gröna ögon. Nationalsången fortsätter att spela och bilden skiftar till ett pojkansikte. Hannah känner igen honom som pojken som sprängdes. Han som var för snabb i början. Från Distrikt 6 var han visst. Bilden skiftar återigen och ännu ett pojkansikte visas på himlen. DISTRIKT 7 basunerar texten ut och pojkens neutrala ansikte försvinner. Ersätts av, ännu ett, ansikte på en pojke. Han har blont hår och grå ögon, Distrikt 11. Nationalsången klingar ut och himlen återgår till sin entoniga grå nyans. Alla dessa människor är alltså döda nu. Kommer aldrig tillbaka. Deras föräldrar kommer aldrig mer att få se dem levande.
"Det är för hemskt ändå."
Drakes röst väcker Hannah ur hennes tankar. Hon ser på honom.
"De forslar hem föräldrarnas döda barns kroppar"
Hans ansikte gör en grimas.
"De får se sina döda barn, Hannah. Tänk dig."
Hannah blundar, hon vill inte tänka på det. Drake suckar och Hannah lutar ryggen mot den grå väggen. Vill inte tänka på att hennes ansikte kanske kommer att synas där uppe snart.
Distrikt 12 ~ Idis ida-maria
Lisa-Maria andas häftigt där hon smyger fram i mörkret. Inget vapen har hon, men i ryggsäcken hon kramar hårt om ligger lite proviant, vatten och en sovsäck. Saker man verkligen kan tänkas behöva, för hon har ingen aning om hur man hittar mat i den här grå staden. Finns här ens något annat än grått? Hon hade inte klättrat upp i ymnighetsskyskrapan, men en flicka som fallit därifrån tappade sin väska i fallet. Enligt Lisa-Marias beräkningar och att döma av att inget kanonskott ljöd dog hon inte, men Lisa-Maria såg blod i hennes mungipa. Nu ångrar hon att hon var så självisk, att hon lät flickan ligga blodig på marken och tog hennes väska. Hon suckar tungt och plötsligt hörs ett ljud i mörkret.
"Vem där?", viskar Lisa-Maria utan att tänka.
Hon stannar, ser sig om. Inte ett ljud, inte en rörelse i det kompakta mörkret. Hon ska just till att upprepa frågan när en apokalyptisk smärta exploderar vid höger öra. Hon känner något varmt och vått rinna längs med synanordningens metall och när små färgblixtar börjar sväva framför ögonen på henne inser hon att stenen måste träffat henne precis i tinningen. Antingen hade någon extrem tur eller extrem pricksäkerhet. Hela Lisa-Maria snurrar och gungar och hon sjunker ihop på marken. Smärtan kväver henne och hon skriker, fast hon hör det inte själv. Hon hör heller inte kanonskottet som ljuder strax därefter.
Distrikt 3 ~ fashion7
När startsignalen ljöd visste Ky inte riktigt vad han skulle göra. Det självklara för en säker död var förstås att stanna kvar och låta plattan sprängas under hans fötter. Men det kändes för... Äckligt. Att klättra upp där uppe skulle också innebära en snabb, smärtsam död. Men Ky gjorde inget av det. Han sprang bort. Han sprang iväg, som en fegis. Men han bryr sig inte nu, där han sitter med ryggen mot en skyskrapa. Som ser likadan ut som alla de andra. Han ser sig omkring och sparkar till en grå sten. Uttråkad. Himlen är mörkt grå och nationalsångens sista ton har klingat. Ky är ensam, och skulle kunna göra slut på det här när som helst. Han förstår faktiskt inte varför han över huvud taget tvekade innan. Han suckar och tittar upp mot himlen, som om det fanns något att se. Så plötsligt hörs ett ljud. Nog så litet, men Ky rycker till och studsar upp, vilket leder till ett par skarpa smällar inom honom, och huvudet dunkar. Han står stilla, försöker andas tyst. Steg hörs och Ky inser att om någon kommer för att döda honom nu har han ingen chans. Men han står kvar. En svag röst viskar:
"Vem där?"
Ky svarar inte. Konturerna av en människa, bara en aning mörkare än resten av världen, avslöjar att det är en flicka. Ky ser sig omkring och plockar upp första bästa sten från marken. Huvudstaden kommer att gilla det här, tänker han och sedan kastar han. Ett skrik ekar genom luften och därefter följer kanonskottet. Ky bara gapar. Den där stenen... dödade flickan?! Han hade inte menat att döda med kastet, men tydligen... Han är starkare än han tror, men just nu kan han bara inte ta in det. Han dödade henne faktiskt.
Distrikt 7 ~ Hermione. Granger
Selark står med svett i pannan och en yxa i handen framför ett grått litet ruckel som skulle kunna efterlikna ett hus, om man tittar noga. Bredvid henne står Ellie Cluchwater, en smal flicka med mörkbrunt, vackert hår i en hästsvans. Selark allierade sig med Ellie redan på träningscentret, och tillsammans lyckades de få tag på en yxa och en blå ryggsäck. De har inte hunnit öppna väskan ännu, men Ellie knycker på huvudet mot rucklet.
"Ska vi gå in?"
Selark nickar långsamt och öppnar den lilla dörren med ett gnissel. Stugan ligger lite i utkanten av själva staden som i stort sett bara består av gråa höghus. Marken här är lika grå och grusig, men rucklet är det bästa flickorna hittade att ha som bas. Selark bara gapar när hon kliver in. Där är tomt och kalt sånär som på ett grått bord i mitten av det enda rummet.
"Inte mycket till bas ändå," mumlar Selark medan Ellie stänger dörren efter dem.
Det blir alldeles mörkt. Himlen utanför är visserligen mörk, men huset har inga fönster.
"Vad låg där i ryggsäcken?", hör Selark Ellies röst från mörkret.
Hon trevar efter ryggsäcken och finner ett av dess axelband. Hon öppnar försiktigt dragkedjan.
Distrikt 5 ~ Kim Potter
Ellie hör ett svagt ritschande ljud när Selark öppnar ryggsäcken. Sedan kastas hon bakåt och det sista hon ser är ett lysande blått ljus.

När Ellie återigen öppnar ögonen lyses hela rummet upp av ett blått ljus. Selark syns inte till. Ellie reser sig snabbt upp, med damm som river henne i ögonen.
"Selark!", ropar hon.
Inget svar. Det lysande ljuset ser ut att komma från den halvöppna blå ryggsäcken i samma nyans. Ellie tar ett försiktigt steg närmare så att golvplankorna under henne knarrar svagt.
"Selark?"
Inte ett ljud hörs, men ljuset från ryggsäcken lyser upp hela rummet och får de grå väggarna att se spöklikt blågröna ut. Ellie knäböjer vid väskan och kisar mot det starka ljuset. Det ser inte ut att ligga någonting där. Inte en endaste liten sak. Men något.. Något verkar röra sig där i. I ryggsäcken. I det blå ljuset. Ellie river upp dragkedjan helt och nu ser hon. Det är en människa. Det är Selark. En hand sticker upp ur ryggsäckens blå undersida, men när Ellie tittar efter är där inget hål i golvet. Selark sugs neråt i väskan.
"Selark!!", skriker Ellie i panik.
Hon greppar tag om Selarks hand. Den är svettig och kall och svag. Ellie drar allt vad hon kan och långsamt, långsamt ser hon hur handen blir en handled, en arm, en axel. Så är det som om ryggsäcken spottar, plötsligt flyger en hel kropp ut och blir liggande på golvet. Selarks kropp. Ellie kastar sig fram och drar igen dragkedjan och mörkret lägger sig åter över rummet. Men Ellie kan höra Selarks andetag. Hon lever. Hon lever. Och av någon anledning fyller det Ellie med en sådan obeskrivlig lycka.
Distrikt 8 ~ Jacko
Jacko håller sig vid ymnighetsskyskrapan när signalen gått. Han väntar, på att något eller någon ska ramla ner och han ska få ett vapen eller något annat. Det kommer att hända, han är säker. Ett kanonskott hörs, två, tre. Han slutar lyssna och koncentrerar sig på toppen dit han aldrig tänker komma. Aldrig någonsin att han kommer klättra. Nej, nej, nej. Plötsligt drar en skugga över hans huvud och han hoppar reflexmässigt åt sidan. Och det var tur, för en duns hörs och när dammet skingrats ser Jacko vad det är. En flicka, säkert två eller tre år yngre än han själv ligger livlös på den grå marken, med ett lockigt, brunt hår hängandes över de slutna ögonen. Jacko förväntar sig ett kanonskott när som helst, men inget kommer. Han ska just till att rusa fram och... Han är inte säker på vad. (1) hjälpa flickan eller (2) ta den röda ryggsäcken som ligger i hennes livlösa hand. Hans en sekunds tvekande gör bara ett alternativ möjligt, för en flicka som Jacko känner igen från distrikt 12, hon med den där anordningen vid ögonen, smiter fram, greppar väskans rem och rusar därifrån. Jacko står stelt kvar men vid en hostning från den lilla flickan vid hans fötter sätter han sig på knä.
"Hallå?"
Han lyfter en svettig hårslinga från hennes ansikte och ser blod rinna längs ena mungipan. Flickan gnyr till och Jacko försöker igen.
"Hur är det?", frågar han, men inser sedan att det är den dummaste frågan i världen. Vem som helst ser ju att flickan inte mår bra.
Hon hostar igen och ett par droppar blod landar på Jackos hand.
"Hobbie...", kvider flickan och Jacko klappar henne på huvudet, vet nu vem hon är.
Det är flickan från distrikt 9, hon som skildes från sin tvillingsyster. Hon som satt ensam vid laga-mat-stationen på träningscentret.
"Det är bra", mumlar Jacko och flickan andas häftigt.
När han ser på henne igen har hon öppnat ögonen och stirrar skrämt på Jacko. Hon sliter sig ur hans grepp och kravlar bakåt.
"Vem är du?", säger hon svagt och Jacko ler ett snett leende.
"Jacko Trickson", säger han, "Distrikt 8. Och du?"
Hon ser ut att lugna ner sig en aning men svarar inte omedelbart.
"Zami. Zami Jaws.", mumlar hon och ser ned på sina knän där dräkten uppfläkts och huden likaså.
Jacko reser sig och tar hennes hand, hjälper henne upp.
"Kom", ler han, "så hittar vi något som kan hjälpa mot det där."
Distrikt 1 ~ Borttagen
Där Erik står, svajande på kanten av ymnighetsskyskrapan, ser han hur folk slåss, dör och spiller blod. Han är själv inte säker på hur han lyckades ta sig upp över huvud taget, men nu står han på kanten och ser hur en karriärist dödar någon och sedan vänder sig mot Erik. Erik kan inte backa men inte heller springa framåt. Att hoppa skulle betyda självmord. Han ångrar, ångrar, ångrar så att han klättrade hit. Han duckar när den storväxte karriäristen svingar svärdet, men en brännande smärta letar sig in i hans öra. Han ger ifrån sig ett svagt skrik och rusar under pojkens utsträckta arm. Han vänder sig om precis i tid för att se svärdsklingan flyga genom luften och Erik känner blodet sippra ur hans arm. Han svär tyst och springer, med karriäristen i hälarna. Han hör stegen och morrandet från pojken och Erik ökar farten. Men uppenbarligen inte tillräckligt, för han hör svärdsklingan igen och det är det sista han någonsin kommer att höra. För Erik Dunberg är redan död när kanonskottet ekar genom luften.
Distrikt 4 ~ kusinerna heap
Jonas vänder sig bort från den senige pojkens döda kropp och torkar av blodet från klingan. Längst in i ymnighetshornet sitter Saga, Oliver, Ice och en flicka från 1 som visst heter Yasmin. Jonas lät Yasmin ansluta sig till karriäristerna, men mest för att någon måste hålla vakt och sådant. Sedan, när hon inte längre behövs, kan han döda henne. En flicka som Ice var nära att döda högg henne, men inte så farligt. Yasmin plåstrar om henne nu, även om Jonas vet att Ice hatar det. Att bli daltad med är något man ska akta sig för när det gäller henne. Jonas ser ut över den blodiga skyskrapans grå tak.
"Gjort rent hus?"
Det är Saga. Jonas vänder sig om och ler mot henne. Ett par blonda hårslingor har halkat ur hennes långa fläta, och de blå ögonen lyser.
"Så klart", säger Jonas.
Hon skrattar till och lägger armarna i kors, retfullt.
"En ny dag, och någon bara roar sig med att döda småungar?"
Hon tittar äcklat mot pojken som när som helst kommer att plockas upp av en svävare. Jonas skrattar och lägger armen om hennes axlar. De är varma.
"Kunde inte sagt det bättre själv."
Saga och han sätter sig ner på en grå bänk (ja, en bänk på ett tak) och han tittar ut över den grå arenan.
"Du, Saga...", börjar han men hon håller upp ett finger.
"Jag vet vad du tänker säga."
Han ser på hennes ansikte, på det flätade blonda håret och de vackra blå ögonen. Hennes ansikte är så underbart vackert och han vill bara förlora sig i de blå oceanerna i hennes ögon.
"Är du säker..."
Längre hinner han inte förrän Saga tryckt sina läppar mot hans. Han blundar och kysser henne tillbaka. Lyckan bubblar inom honom och han kramar om henne, låter sina fingrar löpa längs hennes fläta medan hon drar med handen över hans rygg. Han vill att det aldrig, aldrig ska ta slut. Men Saga drar sig undan och flämtar svagt. Han ser på henne med värme i blicken och hon ler.
"Ja, jag visste vad du tänkte säga."
Han lutar sig fram och kysser henne igen.
"Jag älskar dig", viskar han i hennes öra och han kan känna henne andas i hans när hon viskar samma ord tillbaka.
Distrikt 2 ~ SingWithIce
Saga kysser Jonas mjuka läppar en gång till, och ser honom i ögonen. Åh, hans vackra ögon. De lyser mörkt gröna och hans bruna hår lägger sig i gulliga lockar kring öronen. Hon lägger sitt huvud på hans muskulösa axel och suckar lätt. Han drar med handen genom hennes flätade hår och hon ser ut över taket och allt blod och alla vapen och alla blå och röda ryggsäckar och av någon anledning är allt så obeskrivligt fult när den så vackre Jonas sitter bredvid henne. Sagas tankebanor avbryts plötsligt när hon hör ett långsamt, ironiskt klappande. Hon tittar upp och ser Ice kalla leende. Hennes arm är inlindad i ett blodigt bandage men tydligen gör det inte så ont då hon ser rätt likgiltig ut. Å andra sidan ser Ice alltid antingen likgiltig eller ondskefull ut.
"Mycket fin uppvisning," fnyser Ice.
Saga blänger på henne och släpper Jonas, reser sig från bänken.
"Vadå då?"
Ice skrattar till.
"Ska vi ha ett kärlekspar bland karriäristerna?"
När hon säger ordet kärlek låter hon som om hon hade spindelfobi och sa ordet spindel, äcklat och föraktande. Jonas reser sig också.
"Vad är det med det?", fräser han åt Ice.
Hon höjer ett ögonbryn och tvinnar en vitblond hårslinga mellan pekfingret och tummen.
"Joo... Vi kanske inte vill ha ett par här bland karriäristerna, då vi ska döda alla andra, eller hur?" Hennes röst är äckligt sliskig som om hon inte alls talade med någon som är fyra år äldre än henne själv.
"Håll käften!", skriker Jonas och tar ett hotfullt steg framåt.
Saga hugger tag i hans arm men han sliter sig loss. Ice skrattar torrt och sedan drar hon fram sin kniv.
"Vill du fightas? Då ska du få det."
Hon ler det där läskigt elaka leendet som betyder döda. Saga ser från Jonas till Ice, till Jonas igen.
"Nej!", skriker hon, "Gör det inte!"
Men Jonas lyssnar inte, han drar sitt slipade svärd och tar ett steg emot Ice.
"Ditt vidriga lilla spöke.", viskar han.
Distrikt 4 ~ luna lovegood 21
Ice ögon smalnar. Spöket. Spöket. Jonas kallade henne spöke. Hon griper hårdare om knivskaftet.
"Du... Vågar... Inte... Säga...", väser hon mellan tänderna.
Jonas mitt emot henne har mord i blicken. Så här långt hade hon inte tänkt gå, men å andra sidan behövs det alltid fler döda. Hon morrar till och gör ett utfall mot Jonas, men missar och märker hur smärtan i armen ilar genom henne. Långt borta ekar Sagas skrik, men det enda Ice kan se nu är Jonas som hugger efter henne med svärdet. Han missar henne med en hårsmån, och innan han hinner reagera har hon glidit upp bakom ryggen på honom och höjer kniven.
"STOPP!!"
Det är Saga som skriker och Ice svär till när hon känner Sagas armar dra bort henne från Jonas.
"Släpp mig", morrar Ice och försöker krångla sig loss.
"Nej", säger Saga och Ice skriker.
Högt. Oliver kommer utspringande ur ymnighetshornet.
"Vad..?", börjar han.
"De är förrädare!", skriker Ice.
De orden räcker för att Oliver ska plocka upp en nyslipad yxa som ligger på marken framför hans fötter.
"De vågar inte...", hör Ice honom mumla.
Som Ice räknat ut släpper Saga taget om henne och Ice reagerar genast. Hon springer mot Jonas, han är fortfarande hennes offer. Han och Oliver slåss vilt svärd mot yxa, och Saga har tagit upp ett bälte kastknivar från högen med vapen. Hennes ynkliga lilla kniv räcker förstås inte till, men för Ice gör det. Hon rusar mot Jonas och blodet sprutar när hon hugger kniven i hans rygg.
"Nej!", skriker Saga när Jonas faller ihop.
"Nej!"
Ice dyker ner vid Jonas, redo att ge det dödande sticket. Hans ögon är öppna men seende och han hostar upp en droppe blod. Ice ser hur han försöker säga något. Sedan hörs kanonskottet.
"Han är död", säger Ice likgiltigt.
Hon hör hur Saga skriker och Ice vänder sig irriterat åt hennes håll. Tårar rinner längs Sagas ansikte och hon ser så bräcklig ut.
"Ni...", snyftar hon, "Ni är jävla idioter hela bunten! Jag ska döda er! Jag ska..."
Sedan vänder hon sig om och hoppar. Ice lyssnar spänt. Inget kanonskott. Saga överlevde.
"Inte länge till.", säger Oliver bredvid henne.
Ice nickar. De är tre karriärister kvar, och Ice förstår hur ömtålig gruppen är. De förlorade två på ett par minuter. Det är bara början.

DÖDA:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Lisa-Maria Laing från Distrikt 12, Idis ida-maria.
Erik Dunberg från Distrikt 1, Borttagen användare.
Jonas Trillp från Distrikt 4, kusinerna heap.

REST IN PEACE ♥

JAAAA!!!!! SUPEEER!!!! men när dog Lisa-Maria Laing? jag måste ha råkat hoppa över en bit...

Helt amazing♥ Älskar min karaktär c':
OCH YAY HON HAR EN MAGISK RYGGSÄCK OCH EN ALLIANS xD

Leta dig upp till där hon är taggad :3 hon blev iaf mördad av fashion7 c:

Kim Potter; tja den magiska ryggsäcken var ju lite... Ja, jag tror inte varken Ellie eller Selark tyckte den var så kul cx

S-s-s-s-så b-b-b-b-bra.....
Jätte-Super-Duper-Himla-Fantastiskt-Otroligt-Bra!

TOMAS VAR INTE MED SÅ HAN DOG INTE HURRA!!!
Alla som är döda: Slumpen är hård...
Alla som vill: Sponsra gärna Tomas Carson, min så kallad person, för jag anar att han kommer dö annars. Han är ju inte särsilt stark, och de där karriäristerna verkar väldigt grymma...