Vad händer när allt är slut?

Jag har sett slutet... Igår, en minut i tolv. Det var fantastiskt. Jag är helt paff. Jag satt kvar hela evighetseftertexten och bara grät floder.

Alltså när folk skriver sådär blir jag helt ";______;". Ska se den idag klockan sex. VILL INTE VILL INTE VILL INTE (fast lite vill jag ju)

Jag såg den inatt...Men igår hade jag det i alla fall bra. Jag grät igenom hela Prince Tale, lite innan den och lite efter det. Sen kom det till epilogen när det slog mig att detta är den absolut sista Harry Potter-premiären jag någonsin kommer gå på, det är ett slut, efter tio år med Harry Potter så tar en liten del av det slut här.
Lite PPD kommer jag nog att lida av. Tårarna fortsatte halva vägen hem. Andra halvan fylldes jag med hopp. För tio år sedan sa han; "It can't be, I'm Harry, just Harry". Och se vart vi landade tio år senare. Resten av vägen hem satt jag med ett självförtroende bättre än någonsin. Efter tio år med Harry Potter har jag nu lärt mig att ingenting är omöjligt. Ett kapitel är nu slut, nu kan nästa börja.

Ska också se den klockan sex Orkar knappt vänta, men orkar inte att klockan blir sex heller. Kan knappt sitta still mer än 10 minuter i sträck. ÅH KOMMER INTE VARA TORR I ÖGONEN PÅ ETT ÅRHUNDRADE

Citerar mig själv från i natt.

Nu känns det som att jag är lite mer kapabel till att prata om det...

Vid epilogscenen grät jag som sagt ett vattenfall, och jag tror att det beror på att det var då jag insåg att allting faktiskt var slut.
Jag och min tjejkompis satt kvar i flera minuter under eftertexterna och bara grät, vi kunde liksom inte resa oss ur stolarna.

Sedan grät jag också floder under den delen med Spapes story.



Jag har vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det här. Det kommer nog ta några dagar till att smälta det här fullständigt.

Som någon annan sa känns det som att ha mist en barndomsvän. En så stor del av min barndom har kommit till slutet... Böckerna och filmerna kommer att finnas kvar, men en stor del av detta har också gått ut på att vänta. Man visste att det kom nya filmer och man gick spänt och väntade på dem (Herregud, jag kommer ihåg när Hemligheternas kammare kom, och det var väl typ 9 når sedan).
Men nu... Det var under epilogscenen det slog mig. Det kommer aldrig en till Harry Potter film.

Det känns faktiskt fortfarande som att jag skulle kunna brista i gråt när som helst igen.

Jag ska sen 18:15 idag, kan knappt vänta.. hade till och med svårt att sova igår och sen vaknade jag sex i morse. Men tiden kommer gå fort.. om bara några timmar sitter jag där i biosalongen med full spänning... åh..

Jag vill bara spola tillbaka tiden tio år och återuppleva hysterin om och om igen. Nu kommer allt bara bli så tomt och deprimerande. Uh (

En bit av mig fattas, den försvann direkt bion släcktes ner och Warner Bros-loggan syntes. Jag fick ett evigt hål i själen.

Jag grät faktiskt inte när det var slut. Åh. Vet inte... på något sätt känner jag mig underlig. Det känns verkligen inte som om det är slut, för jag känner på mig att detta kommer leva kvar för evigt.

Det känns riktigt konstigt nu efter filmen.
Man vet inte om man borde skratta eller gråta. O_o