Exchange [SV]

Jag tycker om Richard. Han är awesome :3

Och du skriver superbra ^^

älskar det ♥
det är så kul att man liksom lär sig genom kapitlena, kände verkligen med klassen när de fick veta "svaret"...
Längtar efter mer 83

Håller med Freddelito, man lär sig verkligen något. Det är inte bara en ff - på något sätt är det också en lektion. Väldigt intressant och bra! :3

sanna1324567: Indeed he is ^^
Freddelito, PotterLover: Vad kul att ni ser det så! Då känns det som om jag gör nytta också ^.^

Och tack så mycket för kommentarerna!
Nu är jag hemkommen efter nästan två veckors camping och känner att det är dags för nästa del.
Vad har egentligen hänt med Sebastian?
***

Kapitel 8.4

"Han ignorerar oss totalt."

Jonas slog sig ner i ena fåtöljen bland sittplatserna i hörnet och verkade lagom munter då han vilade armbågarna på låren och hakan i händerna.

Zam lät sig omsvepas av det hemtrevliga mörker som den mörkröda tapetseringen i uppehållsrummet utsöndrade. Trots att det var en hel del andra elever i närheten kunde Zam och hans vänner från Gryffindor prata ostört om sitt pågående problem; Sebastian.

Det visade sig att Sebastian inte bara hade dumpat Tess; han hade även slutat att umgås med sina två bästa vänner och de var uppenbarligen alla tre väldigt arga och besvikna över detta beteende. Zam led med dem, för om Sebastian inte längre hängde med Derek, Jonas och Tess skulle han själv inte kunna vara säker på att bli accepterad. Han undrade hur hans vän skulle reagera om han kom i närheten av Zam. Skulle Zam fortfarande anses som en vän i Sebastian ögon?

Det värsta var nog ändå att allt fortfarande verkade mer eller mindre otänkbart. Sebastian hade klippt av alla kontakter, lagt undan alla relationer han hade, och det hade skett under bara en dag. Nu kunde han inte skymtas i vimlet av elever i det runda uppehållsrummet. Vännerna som satt i halvmånen han befann sig i hade innan förmodat att han stuckit ner till Slytherins uppehållsrum direkt efter lektionerna under dagen.

"Inte bara oss", sa Derek kyligt som tillägg på det Jonas sa. Han höll blicken stint fäst på den röda och guldiga mattan intill hans fötter. "Han dissar Gryffindor också. Han har till och med avstigit från sin plats i Gryffindors quidditchlag."

Zam kände hur detta träffade honom i bröstet. Så mycket hade förändrats, så många hade påverkats och det hade bara gått fyra dagar av vårterminen.

"Han vill inte spela mot sin flickvän, som tydligen är jagare", fnös Tess fram. Hon hade hasat upp intill soffryggen en bit ifrån där Zam satt och kurade ihop sig med armarna om knäna. Till skillnad från ett par dagar sedan verkade hon ha kontroll över sina känslor. Att hon var ledsen var dock inget hon dolde, men hon brast inte ut i gråt hela tiden, som Derek lite diskret hade berättat för Zam att hon hade gjort förgående dag.

"Så nu har vi ingen vaktare", förklarade Derek. Han tittade äntligen upp på Zam, hade en sned min formad i ansiktet.

"Och man kan knappast tro att jag kommer att hitta den gyllene kvicken redan under första minuten", sa Jonas lite uppgivet.

Både Sebastian och Jonas var två viktiga spelare i Gryffindors quidditchlag. Eller, Jonas var åtminstone; Sebastian hade ju slutat. Tillsammans hade de vunnit många segrar under de två senaste åren och dessutom tagit hem quidditchpokalen förra året.

"Vi är dömda", suckade Derek och slängde ryggen och huvudet bakåt mot fåtöljens ryggstöd med sådan kraft att en duns ekade i den tryckande atmosfären.

Zam rynkade lite på ögonbrynen.

"Kom igen, quidditch är väl inte det viktigaste i det här fallet", sa han. Han ville inte att deras problem skulle centreras kring den smått överdrivet populära sporten.

Derek vände plötsligt på huvudet och såg aningen irriterat in i hans ögon.

"Jag pratar inte bara om quidditch, Zam", sa han med en smått utdragen ton. "Vår vänskap har gått under. Han bryr sig inte om någon av oss längre."

Zam vek sig för Dereks blick och såg ner i golvet. Han visste inte hur han skulle reagera på allt det här. Borde han vara arg? Ledsen? Han befann sig fortfarande i den konstiga glasbubblan som stängde ute de mest påfrestande känslorna från hans sinne. Det var mest för att det kändes uppenbart som Zam satt och diskuterade om det här med de andra nu.

Plötsligt kände han av Tess blick och såg upp på henne. Hon såg rakt in i hans ögon, lutade sig nästan lite framåt och Zam kunde se hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes i en snabbare takt.

"Bli ihop med mig", sa hon, kort, bekymmerslöst.

Zam blev chockad av uttalandet, kunde inte hindra sig själv från att höja på ögonbrynen.

"Va?" fick han ur sig. Han trodde att han hade hört helt fel.

Tess flyttade sig snabbt men obemärkt närmre honom och såg på honom med hoppfulla ögon.

"Låtsas vara ihop med mig så gör vi honom svartsjuk."

Zam kände plötsligt en ilska bubbla upp inom honom, en ilska han inte kunde beskriva och som han verkligen inte ville ta ut på Tess, även om hon var orsaken till att den satte igång. Istället svalde han ner de motbjudande ord han hade på tungan och tog ett omärkbart, djupt andetag.

"Tess, det är inte rätt sätt att göra det på", sa han med en så lugn stämma han förmådde.

Innan han visste ordet av det drog Tess sakta handen över hans lår.

"Det är värt ett försök." Den här gången mötte hon inte hans blick, men hon var fullt seriös i det hon sa.

Zam kände den obehagliga känslan koka upp igen, och som en ren reaktion slog han bort handen och hoppade upp från soffan.

"Nej", andades han ut. Han var tvungen att ta ännu ett lugnande andetag. "Jag tänker inte gå med på något sådant."

Tess såg lite besviken ut, men hon verkade förstå allvaret i hans röst och flyttade sig till andra sidan soffan igen. Än en gång hasade hon upp knäna intill hakan och kröp ihop till sin skyddande, tillbakadragna ställning.

Det blev tyst i gruppen. Zam harklade sig lätt och slog sig ner i soffan igen. Han kunde inte möta någon av de andras blickar, kände hur hjärtat skenade i hans bröstkorg. All hans uppmärksamhet gick åt till att tvinga ner ilskan långt ner i magen och försöka andas normalt igen.

Vad skulle hända med gruppen nu när Sebastian inte var med dem längre? Zam vågade inte tänka på det. Det enda han var fullt säker på var att det inte skulle vara som vanligt längre. Gruppen skulle inte kunna återgå till hur den var förut om Sebastian inte var med.

Allt är hans fel, tänkte Zam plötsligt. Han lämnar sina vänner i sticket och sliter sönder hjärtat hos den han älskar.

Inte förrän då kände Zam hatet som sakta växt fram inom honom. Han kunde inte förlåta Sebastian för vad han hade gjort. Om Zam skulle möta honom nu, öga mot öga, visste han precis vad han skulle göra. Han skulle slå till honom på käften.

Det är bra Zam, slå till Sebastian på käften! Men det här var ju otroligt dramatiskt, och man blir nyfiken; varför Sebastian?
Bra skrivet!

Jag vet inte ens omg vad här hänt :OOO

I alla fall, superbra kapitel! C:

EDIT: Flera år har gått sedan jag sist lade upp ett inlägg i den här tråden. Nu har jag äntligen tagit tag i mitt problem. Jag raderade helt enkelt delarna jag inte var nöjd med (önskar att jag gjort det tidigare). Istället ger jag er nu fortsättningen av Exchange och jag hoppas att det fortfarande finns några intresserade kvar. Exchange står mig nämligen alldeles för nära om hjärtat för att överges. Jag vill mer än gärna dela med mig av hela historien till er. Läser ni får ni därför mer än gärna kommentera, så att jag kan fortsätta lägga upp de färdigskrivna delarna som väntar i dokumentet!
***

Kapitel 8.5

Vila. Zam behövde vila. Det var precis vad som välkomnade honom på lördagsmorgonen. Hela veckan hade bestått av utmattande händelser. Inte för att skolan var jobbig, nej, det var allt runtomkring som tömde honom på luft. Glaset på bubblan han befunnit sig i hade blivit tunnare och hans skydd mot plågsamma och energitömmande funderingar var brutet. En tung sten i bröstkorgen var den samlade känslan för allt som förvirrade och tyngde ner honom. Rénee hade inte frågat ut honom om tisdagen under lektionen igår. Lättnaden från det verkade följa med honom till uppehållsrummet. Allt var tyst och stilla. Zam kände sig kapabel till att prata med sina vänner i Ravenclaw, behövde inte ens tänka på gänget från Gryffindor under timmarna som passerade.

Richard hade redan fullt upp med uppgiften från Forntida runor och Zam fördrev tiden genom att spela kort med Julian och Patrick. Det var Julian som hade tagit med sig en kortlek från mugglarvärlden. Hans favoritspel var poker, och han vann alltid. Det var visst genom att spela kort som han och hans kusin sysselsatte sig om somrarna när deras familjer var ute och campade i sina husvagnar.

"Jag lägger mig." Zam hade bara dåliga kort på hand. De satsade visserligen ingenting, men det kändes onödigt att fortsätta spela när det inte fanns någon chans att vinna.

"Igen?" Julian höjde på ögonbrynen, men Zam ryckte bara på axlarna åt frågan.

"Turen ler inte mot mig idag", sa han.

Julian fnös.

"Det handlar inte bara om tur", sa han, men vände sig sedan mot Patrick som satt och bet på sin tumnagel och synade korten han hade på hand.

Zam lade ner sina kort på bordet och lutade sig bakåt i sin stol. Han slängde en blick på Cory som satt bredvid honom, tyst med händerna i knäet och stirrande in i väggen på andra sidan. Zam hade lust att säga något till honom - det kändes som om han mer eller mindre hade undvikit att prata med pojken under veckan som gått. Nu kunde han inte låta bli att tro att Cory tappat förtroende för honom. Det som sa emot denna tanke var faktumet att pojken ändå hade följt honom hack i häl i korridorerna mellan lektionerna och när det var dags att äta.

"Jag börjar bli trött på det här..."

Det var det första Richard hade yttrat på en lång stund och Zam kunde på mindre än två sekunder komma på ett flertal anledningar till varför han sa det han sa, alla på något sätt sammankopplade med hans egna funderingar och tankar från den pågående veckan. När han vände på huvudet visade det sig dock att Richard inte alls hade haft Zams omständigheter i åtanke. Han satt lutande över sitt pergament med huvudet i händerna och med fingrarna intrasslade i håret.

"Har du fastnat?" frågade Zam, varken mer eller mindre intresserad av svaret.

"De fortsätter att blanda ihop citat från Terdandus och Miltenviel i den här boken", blev Richards muttrande svar. "Hur ska jag kunna referera till Terdandus citat om boken säger att det är Miltenviel som har skrivit det?"

Pojken såg inte upp från sitt arbete, funderade bara högt för sig själv. Zam skrattade lätt, delvis åt Richards irriterade ansiktsuttryck, delvis för att han inte hade någon aning om vilka personerna Richard nämnde var. Han lade upp armarna bakom huvudet där han vinglade på stolen.

"Jag kan slå vad om att de som skrev boken gjorde det med mening för att sådana som du ska ha något att störa sig på", sa han, i en stämma han hoppades att Richard skulle ta som skämtsam. Han fick bara en uppenbart irriterad blick tillbaka. Hans vän fortsatte att muttra när han bläddrade i läroboken framför sig.
-

Dagen var seg men avslappnande. Zam umgicks med Cory så mycket han kunde under eftermiddagen för att återfå den tillit han trodde sig ha förlorat hos pojken. De gjorde inte mycket, Zam försökte prata med honom när han väl kom på något att säga, annars promenerade de mest runt i slottet och återförenades ibland med Richard, Julian och Patrick som höll till i uppehållsrummet. Om det inte varit för de blickar Zam sett Adrik och Henri ge honom ett par gånger de senaste timmarna skulle han varit väldigt nöjd med situationen. Men de två pojkarna från Durmstrang tycktes vilja påminna honom om ryktena de hört, eller också förstod de sig inte på honom då han fortfarande var villig att umgås med Cory, trots vad han fått höra. Men rykten var bara rykten, det var det Henri hade försökt övertyga Zam om och tills vidare tänkte Zam behandla det som det. Det slog honom dock att Durmstrangpojkarna inte alls tog det som rykten. Även om Zam kände att han blev hyfsat bra vän med pojkarna redan efter första dagen så hade de undvikit honom under läsårets gång; kanske just för att han var med Cory.

Kvällen kom till slut och vintermörkret hade sedan en tid tillbaka sänkt sig över himlen och allt därunder. Sovsalen var tyst när Zam och de andra klädde om inför natten. Det var som om alla mer eller mindre redan sov. Zam såg bort mot himmelsängen bredvid hans egen och de fördragna gardinerna som avslöjade Corys närvaro. Även om pojken hade varit med honom större delen av dagen hade han gått iväg för att gå och lägga sig runt kvart i sju. Det var visst en vana som inte skulle gå att bryta.

Utan att egentligen veta om han kände sig trött eller inte kröp Zam ner under täcket i sin säng. Kylan i lakanet fick honom att kura ihop sig och dra täcket upp till hakan, och i den ställningen stannade han. Inte långt efter att Patrick släckt det sista ljuset föll Zam in i en djup, behaglig sömn.
-

"Zam!"

En röst slingrade sig in i det mörka djupet där Zam befann sig. Som små ormar skickades hans namn gång på gång in i hans medvetande. Någonstans långt borta skymtades öppningen de skickades in i som ett svagt, fladdrande ljus: en liten låga. Zam hade känt doften som kom därifrån ett tag nu. Den stickande doften han alltid drog sig undan från i juletid.

"Zam, vakna!"

Plötsligt tumlades hela Zams drömvärld om och öppningen han skakigt såg där borta växte sig större i sådan hastighet att han ryckte till av händelsen. Doften var tätt inpå honom nu, ljuset fladdrade framför hans ögon. En skugga dolde lite av det; en skugga som lutade sig över honom, skakade om honom.

"Richard..." Zam kände sig alldeles för sömndrucken för att förstå vad som pågick. Varför väckte Richard honom mitt i natten?

Det var först när Zams syn klarnade som han såg Richards oförklarliga min och förstod vad doften han kände innebar.

Rök.

Det sved i hans lungor, tvingade honom till att hosta. Fortfarande lite överraskad försökte han ta sig upp från sin liggande ställning. Richard hade redan börjat röra sig därifrån.

"Skynda dig!" hörde han honom säga och när gestalten försvann från hans synfält kunde Zam äntligen se och förstå vart ljuset kom från.

Det var ingen låga, det var inget litet ljus som brann framför honom. Det var en stor eld.

Sovsalen stod i brand.

Det är med glädje jag välkomnar dig tillbaka till Mugglis. En mycket spännande del trots att jag fick gå tillbaka och läsa på lite om karaktärerna - det var ju ett tag sen sist.

Ser fram emot nästa del och hoppas på svar till branden!