Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

Jättebra!! Du skriver helt fantastiskt!! Det här är en av mina favorit fanfictions!

Tack alla söta personer♥
kapitlet är inte riktigt klart och jag åker til landet imorrn och är borta i en vecka, kommer inte kunna skriva då, så ni får vänta ytterligare lite till, förlåt att jag är usel på att uppdatera

Det gör inget

Jag började precis läsa och är på kapitel 2! Ska börja med 3! Du skriver verkligen otroligt bra! Jag fattar inte......... Jag läser miljontals noveller på mugglis. Alla är ungefär såhär.... Min är inte alls någon höjdare!! Läs om ni vill! Men bra skrivet! Du kanske kan bli förafattare!

Tack Ginny-Weasley!
Det kommer ett kapitel ikväll, och det blir antagligen det sista, tyvärr... Usch, jag vill verkligen inte sluta med den här, men jag kanske skriver en epilog också. Tack för att ni har sånt tålamod, för jag suger verkligen på att uppdatera cx

NOO Jag vill inte att det ska vara sista kapitlet :C *gråter ljudligt* Jag ska läsa långsamt så att det inte tar slut för fort 8D

OKEJ GUYS.
Sista kapitlet. Jag kommer sakna den här ff:n jättemycket, har inte bestämt om det blir en epilog eller inte, det får ni läsare bestämma!

-------------------------------
Kapitel 17, Den sista sången.

Jag kommer fram till den andra elden efter en ganska så kort promenad, och klättrar först upp i ett träd för att se om jag kan se karriäristerna från det. Det kan jag tyvärr inte, men mina aningar säger att de helt säkert är påväg till den första elden eller den jag själv står vid nu.
Jag klättrar ner igen och plockar fram den lilla tändsticksasken för att avleda karriäristerna en andra gång. Än så länge borde det funka bra, och jag skulle göra mycket för att veta hur det går för Katniss just nu.
Jag får fyr på en sticka och kastar in den bland trädgrenar och löv. Det börjar ryka från några grenar, men fattar inte riktigt eld. Jag suckar och tänder ännu en sticka.
Den här gången går det bättre och sakta men säkert sprider sig elden till alla grenar, pinnar och löv vi har lagt upp och jag är nöjd, men ändå tänder jag på en sista sticka för att vara säker på att röken ska synas bort till där karriäristerna är.
Jag hoppas bara att de inte misstänker att det är fejkat än. Katniss måste få tid på sig att förstöra maten. Redan nu börjar tiden rinna ut. Med en dålig magkänsla travar jag vidare.
Plötsligt hörs en explosion. Det är inte högt, vilket betyder att det måste vara en liten bit bort, förmodligen vod karriäristlägret.
Det kan vara Katniss. Jag hoppas innerligt att det inte är hon själv som är sprängd i bitar utan maten. En bråkdels sekund får jag lust att klättra upp i ett träd eller springa raka vägen till lägret för att se om hon är okej.
Men jag måste slutföra uppdraget tända lägereldarna. Gör jag inte det är det ännu större chans att jag eller Katniss inte kommer sluta som ”okej”.
Så kommer jag på att det inte har hörts något kanonskott. Det lugnar mig. Katniss kan inte vara död, men att hon är skadad är möjligt. Jag skjuter bort tanken på det och kommer på ännu en sak.
Karriäristerna måste vara påväg tillbaka, eller redan där. Jag håller tummarna för att Katniss är påväg därifrån, och att hon är okej.

Natten faller. Jag sitter ihopkrupen i sovsäcken högt uppe i ett träd. Jag har inte kunnat ta mig tillbaka till mötesplatsen, eftersom karriäristerna är ute på jakt. De har varit ute ganska så länge, jag gissar på att de gav sig ut strax efter att nationalsången hade spelats och de dödas ansikten hade visats på himlen. Pojken från Distrikt 3 är död, vilket förvånar mig. Jag undrar om han blev sprängd. Kanske var det han och inte maten som är förstörd.
Karriäristerna är förmodligen på jakt efter den som sprängde deras mat eller försökte, men dödade pojken från trean istället, den personen är Katniss, men det kan ju inte de veta.
Jag var så nära att bli upptäckt i trädet där jag befinner mig, därför tänker jag inte ta risken att gå ut igen, gör jag det blir jag kanske dödad.

Jag vaknar ganska sent morgonen efter, eller kanske vaknar jag på eftermiddagen? Jag satt uppe långt kvällen innan för att vara säker på att inga karriärister fanns i närheten, jag var för oroad för att somna.
Jag undrar om Katniss är i säkerhet, och kommer på den fyrtoniga melodin jag lärde henne. Jag visslar den och hör hur härmskrikorna för den vidare genom skogen, till Katniss.
Det vill säga, om hon är smart nog att komma ihåg den, vilket jag inte tvivlar en sekund på. Hon borde inom högst tre minuter veta att jag är okej. Det gör mig lugn att veta det.
Jag packar ihop sovsäcken och hoppar ner från trädet, och hör Katniss svar på melodin. Hon måste vara nära nu, det lugnar mig ännu mer.
Men lugnet håller inte i sig länge.
Panik ersätter lugnet.
Panik.
Ren panik, utspätt med rädsla.
Pojken från Distrikt 1 står tre meter ifrån mig.
Med ett spjut i handen.
Ett vasst spjut.
Rädslan ökar ytterligare.
Jag har ingenting att försvara mig med.
Jag skriker.
Pojken svingar spjutet mot mig och jag står fryst på samma ställe, förlamad av skräck.
Det tränger igenom den tunna jackan.
Sedan tröjan.
Och tränger in i magen.
Smärtan är bedövande.
Min första tanke är att jag kommer att dö.
Jag skriker igen.
”Katniss! Katniss!” är det enda jag kan förmå mig till att säga förutom att skrika.

Jag faller ner i det mjuka gräset. Allt snurrar.
Det känns som om jag flyger.
Flyger med hemska smärtor.
Smärtor som bedövar mig från att känna dem.
Blodförlust.
Detta är allvarligt.
En pil flyger mot pojken och träffar honom i halsen. Katniss är här. Pojken är snart död.
”Är de flera?” ropar hon
”Nej” viskar jag svagt. ”Nej”
Jag får säga ”nej” flera gånger innan hon hör mig.
Min kropp viker sig runt spjutet och det känns som om jag ligger i en pöl av blod. Mitt eget blod. Borde jag inte vara död nu? Smärtan är så hemsk att jag knappt känner av den längre. Den märks inte bland alla andra känslor.
Jag sträcker fram min hand. Hon tar den.
”Sprängde du maten?” frågar jag. Hon nickar.
”Varenda liten smula” svarar hon.
Det var alltså maten som blev sprängd i explosionen.
”Du måste vinna” viskar jag.
Det lovar hon. Hon ska vinna för oss båda. Jag kan knappt minnas att jag har haft en så omtänksam vän som Katniss. Men jag kan knappt tänka för blodförlusten.
Ett kanonskott hörs. Jag tror nästan att det är för mig själv, men sedan förstår jag att det är för pokjen från ettan. Katniss tittar upp.
”Gå inte” viskar jag
”Klart jag inte gör. Jag rör mig inte ur fläcken.”
hon sätter sig närmare och stryker en slinga av mitt tjocka hår bakom örat.
”Sjung” säger jag svagt med alla mina krafter. Blodförlusten är för mycket. Jag kommer att dö, idag.
Katniss ögon fylls av tårar.
Hon sväljer hårt och en vacker melodi ljuder genom arenan.

Deep in the meadow, under the willow
A bed of grass, a soft green pillow
Lay down your head, and close your sleepy eyes
And when again they open, the sun will rise.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Deep in the meadow, hidden far away
A cloak of leaves, a moonbeam ray
Forget your woes and let your troubles lay
And when again it's morning, they'll wash away.

Here it's safe, here it's warm
Here the daisies guard you from every harm
Here your dreams are sweet and tomorrow brings them true
Here is the place where I love you.

Here is the place where I love you.

Det är det vackraste jag någonsin hört, Katniss röst skär sig på sista meningen och hennes tårar droppar ner på mitt bröst.
Allt är så stilla. Jag önskar att Katniss kunde sjunga i all evighet, att tiden kunde stanna.
Men då hörs kanonskottet. Mitt kanonskott. Jag är död, för all evighet.



Älskar er alla som har följt denna och läst, puss!♥

Omg, det här är hundra gånger bättre än i boken, seriöst! Mycket sorgligare och finare!


Buhuhuhuhu D: ♥

Kommer för alltid att älska den här ff:en, så sjuk bra, verkligen! Hoppas att få se mer av dina noveller i framtiden

Omg vad bra och sorgligt ♥ R.I.P Rue </3 Tråkigt att denna ff är slut... Hoppas verkligen att du gör en epilog!