En ung dödsätares resa

Bäst!♥

Kapitel 24.

Amanda lutade sig mot mig och mitt hår föll ner i ansiktet på henne. Hon lyfte på huvudet och blåste bort håret och avslutade processen med ett brett leende. Jag log tillbaka mot henne. Hon tog tag i en slinga av mitt hår och en av sitt eget och gemförde dem i det gnistrande solskenet.
- Mamma hur kan jag ha blont hår när du har brunt? frågade hon och blandade dem två olika hårslingorna.
Jag stelnade till. Den här frågan var något mer olik hennes vanliga. Det verkade hon vara medveten om för hon sneglade lite på mig i ögonvrån på ett ovant sätt.
- F-för din pappa var blond. det gjorde ont att säga orden och jag kunde inte låta bli att stamma lite.
Amanda såg upp på mig med sina stora blonda ögon. Följdfrågan var given...
- Vem var pappa?
Den här stunden som jag fasat över och tänkt så mycket på stormade nu in och verkade mörklägga hela den fantastiska platsen.
Det dröjde flera minuter. jag vet inte hur många... Amanda satt helt fridfullt i mitt knä och fortsatte sin lilla hårlek men jag kunde ana förväntan i hennes rörelser. Tillslut drog jag ett djupt andetag och berättade allt. Allting från början. Jag hade undvikit att berätta det förflutna för min dotter men aldrig ljugit för henne. Och det tänkte jag inte göra nu heller. Med verkande hjärta och med rädsla för vad hon skulle tänka om mig när ordflödet slutade berättade jag allt om min karriär som dödsätare, alla människor som jag mördat och alla dödsfall jag orsakat utan att mörda själv. Jag berättade om hur jag återförenats med Samir och hur jag sa upp mig som dödsätare, hur hon kommit till, allt om Voldemort, Hogwarts, Dödsätarna, min familj, min skolgång, bröllopet...
Jag vet inte hur länge vi satt där men när jag var klar hade himlen börjat rodna kraftigt och dem kyliga kvällsvindarna började svepa över oss. Amanda satt helt stilla, tagen av alla ord, i mitt knä.
En vind tog tag i hennes hår och lekte med det i luften innan det föll ner i ansiktet på henne. Tårarna rann tysta ner för mina kinder. Och först när en tår föll ner i Amandas knä såg hon upp på mig. Tårar glittrade även i hennes ögonvrå. Jag hatade att se henne ledsen och ångrade att vit tagit detta nu.
- Det är okej mamma. Sa hon tillslut och slog armarna om mig. Vi kommer alltid att ha varandra. Vi behöver inget mer. Hon såg upp på mig och log försiktigt.
- Åh min kloka dotter. Snyftade jag och pressade läpparna mot hennes panna. Hon fnissade till och tryckte armarna hårdare om mig.
Jag reste mig upp med henne i famnen och tillsammans lämnade vi den porlande bäcken bakom oss.

Såå BRA!!!

Så himla bra ♥

Tack!

Det bästa kapitalet hittills

Hjälp... Senast jag ens var inne på mugglis var den 7 feb.... Jag loggar nu in och ser min forumsignatur och minns hur mina tankar rörde sig då... Så mycket har förendrats... Jag har blivit en helt annan person inser jag nu... Utan min syster har jag blivit mer självständig... vanessa var den mer framåt personen av oss två och jag inser NU när hon är borta hur beroende jag var av henne... Jag kan inte säga att jag har gått vidare för det har jag inte. Jag ha snarare gått bakåt... Det har gått nästan ett halvår sen hon dog men jag har verkligen inte försått det än... Dt är somom hon bara är på en resa och kommer hem snart..

nej gud förlåt.. Det här är ju bara tråkigt för er att höra på.. om det ens är någon som fortfarande läser här så kommer i alla fall här ett nytt kapitel.

Kapitel 25.

Amanda skuttade fram bredvid mig och hoppade zickzack mellan vattenpölarna på trotoaren. Hon skrattade förtjust när det kom en extra stor pöl och hoppade i det centimeter djupa vattnet så att det stänkte över oss båda. jag skrattade kärleksfullt när hon belåtet log mot mig och plaskade lite med stövlarna i vattnet.
- Kom nu älskling, log jag och tog hennes hand. jag hadde köpt en ny lägenhet på samma gata som jag och samir bott på och nu skulle jag visa Amanda vårt nya hem för första gången.
- Fin gata! log hon när vi svängde in på den svagt upplysta mugglargatan. Amanda stannade plötsligt och stirrade upp på den mörka natthimlen och den klart lysande fullmånen som speglades i vattnet på gatan.
- Fint, log hon igen.
Jag skrattade och lyfte upp henne i famnen samtidigt som det började dugga. Amanda rynkade på näsan.
- Nej, muttrade hon när duggandet tilltog.
- Kom så skyndar vi oss. sa jag och släppte ner henne på marken. när vi började småspringa gatan fram hörde jag plötsligt ett onödigt välbekant plopp genom regnet. jag stelnade till och lyssnade spänt.
- mamma? Amanda stannade och såg upp på mig med regnet rinnande nerför kinderna.
- vänta. viskade jag och tog hennes hand. Plötsligt såg jag något glimma till i mörkret. Av gammal vana drog jag handen mot höften. Mina fingrar slöts runt trollstaven. Jag flämtadee till. Jag hadde inte rört den på så länge, aldrig... varför hadde jag ens kvar den?
- mamma? viskade Amanda igen med skärrad röst.
Jag kramade hennes hand hårt.
Ännu en rörelse i mörkret fick mig att gripa hårdare kring pilträet.
- Jag hadde förväntat mig att få se dig ensam. Ljöd en smärtsamt välbekant röst och en mörk gestalt trädde fram ur skuggorna. Amanda pep till och klamrade sig fast i min arm. Med smärta sågg jag in i det bleka ansiktet och de svarta hårtestarna som omgav det.
- Trevligt att se dig med Bella... viksade jag med ofrivilligt darrande röst. Bellatrix tog några steg närmare mig och Amanda.
- Vem är denna lilla snorunge då? snäste hon och borrade in sina bäcksvarta ögon i Amandas.
Blixtsnabbt drog jag fram trollstaven.
- Tilltala inte min dotter på det sättet igen! jag föste Amanda bakom ryggen utan att släppa Bellatrix med blicken. Bellatrix ryckte till och stirrade vilt på mig.
- Dotter!? Dotter Safira!? Jag trodde din smutsskalle till man var död!
- Han han aldrig bli min man! skrek jag och de svikande tårarna steg i ögonen. Samma mening hadde jag snyftat fram när jag med tårfyllda ögon stirrat på Voldemort några sekunder efter att han ironiskt och hånleende hadde ursäktat sig för att han råkat mörda Samir. Minnena från brölopsdagen svämmade över mig. Samir när han föll ner bland blommorna på ängen. Chocken när jag snubblat över mina föreldrars lik. Den skrämmande upprymdheten när jag omedvetet av gammal vana mördat en man som tog närkontakt med mig. Jag blinkade flera gånger för att återvända till verkligheten. Jag såg in i Bellatrix ögon. Hon såg uttryckslöst på mig. Hon rynkade pannan. Det blixtrade till i mig.
- Du vet att jag hatar när du använder ocklumenering mot mig! skrek jag ohäjdat.
- Ja det vet jag. svarade hon kort fortfarande uppslukad av det hon sett i mina tankar.
- bella... vad vill du?
- Du älskar fortfarande att döda. konstaterade hon utan att svara på min fråga och såg upp på mig.
Jag spände ögonen i henne.
- Jag gjorde det. Inte längre.
- Är du säker? Bellatrix höjde menande på ögon brynen.
Jag såg henne bara djupt i ögonen som svar.
Hon suckade och skakade på huvudet.
- Jag saknar inte livet som dödsätare Bella, jag har det bra nu.
bellatrix såg på mig.
- Jag önskar att du tänkte annorlunda. sa hon och i nästa sekund var hon borta. Amanda brast ut i gråt bakom mig och jag snurrade runt, lyfte upp henne i famnen och kramade henne hårt.
- Förlåt älsklingen, det ska aldrig hända igen. mummlade jag mot hennes regnvåta hår och började på ostadiga ben gå mot lägenhten med min dotter i famnen.

Jättebra skrivet

Jag lovar att jag fortfarande är en trogen läsare!

Läste alla kapitlerna nu så om du blir författare tala om va boken heter

Åh tack så mycket



Tusen tack! Det ska jag haha: )