Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

bra

Tack!!!

Va roligt att höra att du gillar den

Hehe, ja, ett litet Dralli moment fick ni ^^ ♥



TACK!

Tack så mycket Det gör mig glad att höra
Jag har rätt många läsare på min andra FF och jag älskar själv den FF:n så ge den gärna en chans om du vill det



Tack

AWSOME jag har längtat ihjäl mig

Va härligt att du gillar det

Är det slut nu?

Haha, nej, det är inte slut. Du kommer märka när det är slut
Om du vill ha nästa kapitel så kommentera igen så ska vi se om jag hinner lägga upp det

JÄTTE BRA!

Hejsan på er, här kommer kapitel nummer 46!
Hoppas att ni ska tycka om det ^^
Kram på er.
(Om det finns några läsare där ute som inte kommenterar eller tummar, hoppas att ni gillar det även om ni inte säger något och om ni skulle vilja så får ni gärna lämna en tumme eller någon liten kommentar. Bara så att jag vet att ni finns där )




Kapitel 46
~Hemma Igen~

Arthur öppnar dörren till Kråkboet, efter honom går Molly in, Percy, tvillingarna, Ginny, Ronald och sist jag. Vi kånkar alla in våra koffertar och väskor i köket där de landar på det slitna trägolvet med höga smällar.
- ”Hem ljuva hem.” säger tvillingarna i kör och roffar genast åt sig av bullarna som står på köksbordet,
- ”Hallå där! Inget före maten!” utbrister Molly, tvillingarna fnittrar lite och Molly slänger upp händerna i luften innan hon schasar iväg sina barn mot respektive rum. Jag greppar min koffert och börjar konka den mot trappan efter alla andra.
- ”Allixandra, kan du stanna kvar här i köket lite.” säger Arthur och ser på mig. Jag ställer ner min koffert och min väska på golvet igen. En liten klump bildas i min mage, vad har jag gjort nu? Tänk om de inte är nöjda med mina betyg...

Arthur sätter sig vid köksbordets gavel och Molly sätter sig bredvid honom på ena långsidan. Jag sätter mig på andra långsidan, jämte Arthur och mitt emot Molly. Mina handflator är något fuktiga och jag stirrar ner på dem. Snälla säg inte att ni ska skicka iväg mig någon annanstans, snälla säg att jag får stanna här... Tänker jag och sväljer hårt för att försöka ta mig förbi klumpen i halsen så att att jag kan andas igen.
- ”Allixandra, vi har funderat lite...” säger Arthur men Molly tar snabbt över, klumpen i min mage växer stadigt.
- ”Det är ju din födelsedag snart och vi vet inte hur du vill fira den?” säger Molly med kärlek och jag ser upp på henne. Hennes ögon tindrar och ler mot mig. En lättnad lägger sig över mig.

- ”Ni, ni ska inte skicka iväg mig?” frågar jag med skakig röst. Molly gapar förfärat och reser sig från sin stol.
- ”Självklart inte Allixandra! Du är en i familjen.” säger hon chockat och går runt bordet för att krama om mig ordentligt.
- ”Du behöver aldrig oroa dig för det Allixandra.” säger Arthur och lägger sin stora hand ovanpå mina medan Molly kramar om mig med värme och kärlek. Efter att Molly satt sig igen och Arthur rätat på sig och jag funderar ett tag säger jag,
- ”Umh, jag vet inte om jag vill fira den. Det skulle inte kännas rätt utan...”
- ”Utan din mor, vi förstår detta men du fyller tretton år. Vi skulle vilja fira dig lite ifall du skulle kunna tänka dig att stå ut med lite fika och kanske någon sång..?” frågar Molly med mjuk röst och ler mot mig. Jag suckar lite men nickar till slut när jag ser hur hennes förhoppningar växer.
- ”Åh va underbart, det är ju bara fyra dagar kvar.” säger Molly och ler mot mig innan hon pussar Arthur glatt på kinden.
- ”Umh, kan jag gå till mitt rum nu?” frågar jag med låg röst, jag kämpar för att ta mig förbi den där klumpen i halsen som har vuxit sig större trots att de båda sagt att jag aldrig behöver oroa mig för att bli iväg skickad. Molly och Arthur nickar mot mig. Jag lämnar köket med kofferten i handen och väskan över axeln. Jag börjar ta mig upp för alla trappor till mitt rum som ligger längst upp i huset.

Jag öppnar dörren och stiger in i rummet, allt är precis om jag lämnat det. Det lilla mysiga rummet med runda väggar välkomnar mig tillbaka hem igen. Jag ställer kofferten precis innanför dörren och går fram med väskan till min skrivbordsstol där jag dumpar av den. Utanför mina fönster har mörkret sänkt sig och det känns lite som ett slut på något. Jag sätter mig på sängkanten och slänger mig bakåt. Mitt hår fläktar ut över det rutiga överkastet och jag sparkar av mig mina skor.
- ”Hemma igen...” mumlar jag och kryper upp i sängen ovanpå överkast, täcke och kuddar. Det känns skönt att vara tillbaka och klumpen i min mage lindras lite.

Efter ett par minuter gäspar jag stort, undrar när det blir middag..? Jag sätter mig upp i sängen, ser mig omkring och bestämmer mig för att plocka upp mina saker medan jag väntar. En doft av potatis, kokta morötter och något typ av kött har börjat fylla luften. Jag sniffar hungrigt efter doften. Det är ganska kvavt i mitt rum så jag går fram till fönstret och öppnar upp det på vid gavel. Sommarluften välkomnas in och en bris drar genom mitt hår.

Kofferten är tömd, kläderna undanstoppade och jag har satt mig i sängen med ryggen lutad mot väggen. I mitt knä ligger blocket som är fullt utav teckningar. Pennan raspar mot pappret, jag lägger till de avslutande detaljerna på målningen med de grå ögonen som jag nu vet är Dracos. Det är något speciellt med dem, men jag kan inte sätta fingret på det. Något som stör mig, eller som fångat min uppmärksamhet. Jag vet inte vilket av de två det är. Men något är det.
- ”Middagen är serverad!” hojtar Molly från nedervåningen, jag kan direkt höra fotsteg klampa ner för de många trapporna. Jag suckar och stänger blocket innan det hamnar på mitt skrivbord och jag gör resten utav familjen sällskap vid middagsbordet.

Jättejättejättejättebra!!!!!!!!

Jag har börjat läsa din andra ff (även om det var länge sen) och vill bara säga att den också är jättebra!!!! Inte min stil direkt, men jättebra!!!

Så, nu... Över till den här!
Supermegaawesomebäst!!!!!!!!

Underbar!! Jättefint kapitel ♥