Twilight (Ur Edward Cullens perspektiv på första boken)

jag tyckte att de var superbra, jag har nästan kommit in i hälften av 2:an.

Kul!

Kommer det mer idag?

Jag blir glad om det kommer mer, men jag vill inte att du ska vara pressad

Precis^^

Förlåt jag ska skriva men jag lovar er, det kommer mer innan nästa vecka!

Okej! Som sagt; känn dig inte pressad. Du har trogna följare som kan vänta lääänge.

Hej hej!
Jag är sjukt ledsen över att jag inte lagt ut på lääänge och jag har egentligen ingen förklaring.
Men nu kommer det!


Kapitel 12

"Nu är det din tur." Sa jag bestämt.
"Bara en fråga till?" Hennes klingande röst fick en vädjande ton i sig om jag inte kunde stå emot.
"Bara en." Sa jag och lät ljudet av hennes röst genomsyra mig.
"Tack. Du sa att du visste att jag inte gått in i bokhandeln, utan fortsatt gå söderut. Jag undrar bara hur du kan veta det?"
Det är inte så bara, Bella
Jag vände bort blicken.
Jag skulle säga sanningen. Säga sanningen och se hur hon reagerade.
Det hade bara gått en sekund enligt människornas tidsberäkning, men ändå hörde jag Bella muttra " Och jag som trodde vi börjat att vara ärliga"
Jag vände mig mot henne och log lite.
"Okej. Som du vill, jag följde din doft."
Jag visste att det såg ut som att jag väntade på vad hon skulle säga, men sanningen var att känslorna rusade omkring mig.
Jag vände mig till fönstret igen.
Bella verkade inte veta vad hon skulle säga, omedvetet rörde hon vid sitt hår och sände ut en våg av doft.
Jag koncentrerade mig på gatan utanför.
"Förresten, du svarade inte på min första fråga!" Sa Bella bredvid mig.
Jag hade hoppats på att hon skulle ha glömt bort det och suckade tyst.
"Vilken var det?" Frågade jag en aning irriterat, i onödan, eftersom jag mindes allt hon sagt.
"Hur fungerar den - tankeläsningen - menar jag? Läser du alla tankar samtidigt? Kan du stänga av den, hur som helst?"
"Det tycker jag inte låter som en fråga." Påpekade jag.
Bella väntade.
"Jag kan läsa många tankar samtidigt, Dock måste jag lära "känna" själarna först, och nej, det kan jag inte, det krävs mycket koncentration för att ens i en sekund få bort tankarna ur huvudet.
Men om någon person är längre bort än några kilometer så hjälps det inte ens ifall jag känner själen både utan och innan."
Jag hoppades att jag inte sagt för mycket medan jag väntade på hennes svar. "Varför kan du inte höra mina tankar?" Sa Bella och la ord på en outtalad fråga i min mun.
Jag tittade på henne medan jag tänkte efter.
"Jag vet inte riktigt..." Mumlade jag. "En gissning är att dina tankar är på en annan vågsekvens än andras tankar...?"
Jag log lite åt tanken.
"Är det något fel på mig?" Mumlade hon lite besvärat.
"Jag hör folks röster i skallen, och du tror att det är gåvor fel på dig." Skrattade jag.
"Men det är bara en teori, så du kan vara lugn." Sa jag och blev allvarlig igen. "Men nu är det din tur!"
Bella suckade.
"Skulle vi inte vara ärliga?" Jag log mjukt åt henne och svängde lite för att kunna åka om bilen framför oss.
Bella slet sig från mig och råkade kasta en blick på hastighetsmätaren. "Herregud! Sakta farten!" Skrek Bella.
"Vad är det?" Frågade jag häpet utan att sänka farten.
"Du kör i hundrasextio!" Skrek Bella ännu högre.
Bella kastade en panikslagen blick ut genom bilfönstret och såg på den hårda betongväggen.
Jag undrade som alltid vad hon tänkte på.
Trodde hon att vi skulle köra av vägen och in i betongen?
Jag skulle aldrig låta det hända henne.
"Slappna av, inget kommer hända Bella!" Sa jag och försökte låta bli att le och himla med ögonen vilket inte gick så bra
"Försöker du ta livet av oss?"
"Vi kommer inte köra av vägen eller krocka, Bella." Jag kunde inte låta bli att säga hennes ljuvliga namn.
"Jag kör alltid så här, och det har aldrig hänt någonting." Sa jag lugnande till henne och log lite åt henne.
"Du kan väl i alla fall hålla ögonen på vägen?"
"Jag har aldrig krockat, och vi kommer aldrig krocka." Upprepade jag för henne. "Inbyggt radarvarning." Sa jag och knackade på pannan och log igen.
"Väldigt lustigt!" Bella var ilsken nu, det hörde man på hennes röst. "Charlie är snut, som du vet, och jag är uppfostrad med trafiklagarna. Desseutom kan du antagligen bara gå iväg när Volvon lindas runt en trädstam.
"Antagligen" instämde jag och klämde fram ett dystert och hårt skratt medan jag undrade hur mycket Bella egentligen visste.
"Men det kan inte du." Jag visste att jag aldrig skulle köra av vägen men för att vara henne till lags sänkte jag farten till hundratjugo kilometer i timmen.
"Nöjd?" Frågade jag henne sedan.
"Nästan." Muttrade Bella.
"Jag hatar att köra sakta." Muttrade jag.
"Kallar du det här sakta?" Frågade hon.
"Sluta kommentera min körning!" Snäste jag en aning irriterat.
"Kan du inte berätta din senaste teori nu?" Bad jag.
Bella bet sig i läppen och var försvåransvärd lätt att läsa.
"Jag lovar att inte skratta." Lovade jag.
"Jag är mer rädd för att du ska bli arg." Mumlade Bella och såg ner.
"Är det så illa?"
"Ja, faktiskt."
Jag höll tyst och väntade ut hennes svar.
Bella såg ner på sina händer och ännu en gång färgades hennes vackra kinder röda. "Kom igen." Manade jag tyst. Så tyst att jag inte var helt säker på att hennes svaga människoöron skulle uppfatta vad jag sa.
"Jag vet inte var jag ska börja." Sa Bella. Okej hon hade hört vad jag sa.
"Börja från början. Du sa att du inte hade kommit på den här idèn själv." Föreslog jag.
"Det stämmer."
"Vad var det som gav dig knuffen på rätt väg då? En bok? Eller kanske en film?" Frågade jag och försökte hålla nyfikenheten i styr så att den inte skulle synas. "Nej...det var i lördags... På stranden." Jag tittade förbryllat på Bella.
Vad menade hon?
"Jag stötte på en gammal vän till familjen, Jacob Black." Bella fortsatte snabbt. "Han pappa och Charlie har varit vänner sedan jag var liten."
Black. Var det han? Det kunde det inte vara, hade inte dom dött ut? Nej, det måste finnas fler i Forks som heter black i efternamn. Det måste det finnas. "Hans pappa är en av quileuteindianernas stamäldste."
Bella granskade mig lite.
quileuteindianerna. Hade Bella förstått vilken fara hon befann sig i, i lördags?
Jag kämpade för att se ointresserad ut.
"Vi gick på en promenad, jag och Jacob alltså, och han berättade legender, för att skrämma mig tror jag. Han berättade en om..." Bella tvekade.
Hade hon gått på en promenad med Jacob black?
"Om vampyrer." Bella viskade det sista och jag fick kämpa för att inte ha sönder ratten.
Visste hon vad jag var?
"Och då om du att tänka på mig?" Jag behövde veta.
"Nej... Han nämnde din familj." Bella lät försiktig.
Jag stirrade på vägen.
"Det var mitt fel att han sa det..." Mumlade Bella och suckade lite. "Jag tvingade honom att berätta."
Jag log lite.
"Varför då?"
"En äldre kille sa att du och din familj inte kom till reservatet, men det lät som att han menade någonting annat, så jag såg till så att jag blev ensam med Jacob och lurade ur honom det..." Sa Bella skamset och hängde lite med sitt vackra huvud. Jag klämde fram ett skratt men kunde inte sätta en mask över mina ögon.
"Hur gjorde du när du lurade honom?" Frågade jag en aning intresserat.
"Jag försökte flirta..." Bellas kinder blev röda igen och blodet såg väldigt aptitligt ut. Min blick drogs automatiskt till den vackra halsen.
Jag ruskade på mig.
"Det hade jag velat se." Skrockade jag lite bistert och tänkte på igår.
"Och du anklagar mig för att blända folk! Stackars Jacob Black." Bellas kinder blev om möjligt ännu rödare och hon vände sig och tittade ut genom fönstret.
"Vad gjorde du efteråt?"
"Jag var inne på datorn och sökte.... Lite." Bella tittade ner på sina händer och rörde runt i sitt hår igen.
Jag spände mina käkar.
"Och det övertygade dig?" Jag försökte låta ointresserad men jag tror hon listade ut min mask.
"Nej... Men jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll..." Bella viskade. Hon visste alltså.
Konstigt nog kände jag mig nästan lättad.
Det var skönt att någon förutom min familj visste om min hemlighet, men det var inte bra.
Volturi skulle upptäcka det och lätt göra sig av med Bella.
"Det spelar ingen roll?" Det hade bara gått en sekund.
Bella såg lite smått rädd ut.
"Nej..." Mumlade hon. "Vad du än är spelar ingen roll för mig."
"Spelar det ingen roll ifall jag är ett monster? Ifall jag inte är ett dugg mänsklig?" Jag märkte att jag lät hård, men gjorde inget åt det.
"Nej." Sa Bella.
Jag vände mig om och blev tyst medan jag stirrade på vägen framför mig.
"Jag borde nog inte ha sagt någonting." Suckade Bella när hon märkte min ilska. "Jo." Sa jag hårt.
"Jag vill veta vad du tänker, även fast det är helknäppa."
"Jag är nyfiken." Mumlade Bella.
Jag kände mig uppgiven.
Om hon visste att jag inte var mänsklig, att jag var vampyr, borde hon få veta resten också.
"Vad vill du veta?"
"Hur gammal är du?" Sa Bella med illa dold nyfikenhet.
"Sjutton." Sa jag genast, det var ju sant...på ett sätt.
"Hur länge har du varit sjutton?"
"Ett tag..." Erkände jag efter ett tag.
"Okej." Bella log av någon anledning jag inte visste.
Borde hon inte fråga efter vår diet?
Vad vi åt?
Jag vände mig om för att titta på henne och hon log tillbaka.
Varför var hon glad över att vara med mig?
Ett monster, ett monster som vid varje tillfälle skulle kunna döda henne med en hand.
Jag rynkade pannan.
"Skratta inte." Började Bella "men hur kan du vistas utomhus i dagsljus?"
Jag skrattade lite ändå.
"Det där är vad som kallas myt." Log jag.
"Blir du till aska när du vistas i solen?"
"Också en myt."
"Sover du i en kista?"
"Jag sover inte." Mumlade jag och tänkte på en mjuk fluffig säng med ett lakan av bomull och ett varmt täcke och en perfekt kudde.
Ärligt talat så saknade jag att sova.
Kunna sova bort sina bekymmer då och då och inte behöva bry sig om när morgonen faller in och ljuset når ens ansikte.
"Inte alls?" Bellas röst väckte mig ur mina funderingar.
"Aldrig." Mumlade jag tyst.
Jag mötte hennes blick och hon såg på mig utan ett ord.
Till slut så bröt jag vår ögonkontakt.
"Du har inte ställt den mest logiska och viktigaste frågan än." Sa jag lite smått irriterat .
"Vad är det?" Frågade Bella okoncentrerat.
"Är du inte intresserad av vad jag äter? Min diet?" Frågade jag lite smått sarkastiskt.
"Åh...det." Mumlade Bella.
"Ja, det. Vill du veta om jag dricker blod? Vilket blod jag dricker?" Sa jag kyligt till henne.
Bella ryckte till och jag tyckte synd om henne.
Jag borde inte vara så hård mot henne.
"Jacob pratade om det...han sa att ni inte.... Jagade människor... Han sa att du och din familj inte ansågs vara farliga eftersom ni bara jagade.... Djur... Men quileuteindianerna ville ändå inte ha er på sin mark." Bella mumlade lite och jag stirrade rakt fram.
"Hade han rätt? Att ni inte jagar människor?" Bella var rädd, det hörde man på hennes röst.
"Quileuteindianerna har ett väldigt gott minne." Viskade jag.
Bella såg nöjd ut.
"Vi är fortfarande farliga." Påminde jag henne.
Vi satt tysta ett tag och jag betraktade månen som stack upp över grantopparna. Sedan öppnade Bella munnen.
"Berätta mer." Bad Bella. Hon lät förtvivlad, märkte jag med förvåning.
"Vad vill du veta?" Frågade jag med en hastig blick på henne.
"Du kan förklara varför du dricker djurblod i stället för människoblod?" Föreslog Bella. Underligt nog hade hon tårar i ögonen och såg bekymrad och ledsen ut.
Nåja, det var ett lätt svar.
"Jag vill inte vara ett monster." Jag märkte att jag lät dämpad.
"Men det räcker inte med djur?" Bella var klok. Klokare än jag trott.
"Jag kan förstås inte veta säkert, men jag tror det är som att leva på tofu och sojamjölk. Vi brukar ärligt talat kalla oss för vegetarianer eftersom vi enligt andra vampyrer lever på så torftig mat. Men man vänjer sig, det håller inte törsten borta helt, men det gör det för det mesta lättare att utstå. Vissa tillfällen och personer gör det svårare än andra."
"Det är väldigt svårt för dig nu, eller hur?" Frågade Bella.
Hur kunde hon veta det? Syntes det verkligen så tydligt i mitt ansikte?
Jag suckade lite. "Ja."
"Men du är inte hungrig nu." Konstaterade Bella och gjorde mig ännu mer förvånad. Den här gången kunde jag inte dölja det.
"Varför tror du det?"
"Dina ögon. Jag har lagt märke till att ni män är grinigare när ni är hungriga."
Jag brast ut i gapskratt.
"Du är visst väldigt uppmärksam av dig!" Berömde jag.
Bella sänkte blicken.
"Jag har saknat dig..." Mumlade jag "Det blev tre väldigt långa dagar och jag gick verkligen Emmett på nerverna."
"Tre dagar? Kom ni inte hem idag?" Bella lät anklagande.
"Vi kom hem i söndags."
"Varför var ingen av er i skolan då?" Nu lät hon frustrerad.
"Du frågade ju ifall vi blir till aska i solen, och det gör vi inte, men jag kan inte gå ut i direkt solsken, i alla fall inte när jag är på en allmän plats."
"Varför inte?"
"Jag kan visa dig någon gång." Lovade jag henne.
"Du kunde ha ringt." Påpekade Bella.
"Men jag visste att du var välbehållen ju." Sa jag förbryllat.
"Men jag inte att du var..." Bella tvekade och sänkte blicken.
"Vad?" Insisterade jag.
"Jag tycker inte om det, jag menar... Jag tycker inte om att inte träffa dig. Jag blir också orolig." Jag såg plågat på henne.
"Vad är det?" Frågade Bella och såg på mig.
"Jag vill inte höra att du tänker på det sättet! Jag är för farlig, det här är för farligt!" Sa jag. Varför kunde jag inte läsa hennes tankar?
"Jag bryr mig inte om vad du är." Upprepade Bella.
"Säg aldrig så där igen!" Sa fräste jag högt.
Jag ville inte veta hur mycket Bella älskade mig. Ville knappt veta hur mycket jag älskade henne.
Bella bet sig i läppen och tittade ut genom fönstret.
Jag hoppades än en gång att jag inte tagit i för hårt.
Sedan såg jag tårarna som rann ner från hennes ögon.
"Gråter du?" Frågade jag förskräckt. Bra Edward! Första tjejen du har börjar gråta under er första "dejt"! Super!
Bella drog kvickt och majestätiskt sin ena hand under ögonen för att torka bort dem.
"Nej." Rösten skar sig.
Jag sträckte tveksamt fram handen för att trösta henne men drog tillbaka den lika snabbt. Jag vågade inte, jag skulle tappa besittningen och bita henne. Jag tog tag i ratten igen.
"Förlåt." Sa jag ångerfullt.
Vi åkte tyst nästan hela reesten av vägen till forks.
Sedan öppnade Bella munnen igen.
"Ses vi i morgon?"
Frågan fick mig att le.
"Ja, jag har också en uppsats att lämna in." Men sanningen var att jag bara ville vara i närheten av Bella.
"Jag håller en plats åt dig i kafeterian." Bellas hjärta började slå fortare och jag log igen. Sedan stannade jag vid Charles hus.
"Ses i morgon."
Den kvällen satt jag vid Bella som vanligt och såg på henne medan hon sov.

Gud vilket galet bra kapitel! Älskar det ♥

Jättebra!! Jag älskar det här kapitlet! Bästa hittills enligt mig!!
Superbra skrivet!! ♥