Exchange [SV]

Ohhh drama 83
Älskade hans konversation m tavlan, så filosofiskt ^^
Tess :c how dare u Sebastian?!

Tack, tack, tack! Att läsa era kommentarer gör mig så glad! :3

mwlin: Jag har faktiskt inte tänkt på Julian och Patrick på det viset innan, men det har du nog rätt i. Jag skulle nog säga att de har Weasleytvillingarnas attityd och inställning, James och Sirius vänskap och Dean och Seamus... appearance?

*


Nu tillbaka till allvaret. Det åttonde kapitlet ska ta sin början och det inleds med en väldigt kort del. Vissa saker känns fåniga att skriva, tycker jag (det som kommer inkluderat), men det kanske bara är jag som är ovan att skriva om drama...
***

Kapitel 8.1

Tystnaden som uppstod bröts bara av det oregelbundna hulkandet från Tess, som utan större framgång försökte tvinga ner gråten i halsen. Hon stod och torkade bort tårarna som börjat rinna ner för hennes kinder medan axlarna guppade upp och ner. Zam själv kände sig inte förmögen att göra någonting. Han befann sig i chocktillstånd. Han stod fortfarande med händerna om Tess axlar, men tänkte inte på hur han kände hennes kropp skaka under handflatorna. Hans huvud var för ett ögonblick helt tomt. Han trodde först att han hade uppfattat det flickan hade sagt fel, att han själv bara hade förvrängt det hon sa och kommit på det mest otänkbara svaret som fanns att framlägga.

Han flackade lite med blicken, försökte finna svar i stenväggen långt där borta i slutet av korridoren. Men han fann inget.

Om ens ännu mer handfallen än innan tvingade Zam sig att sänka blicken mot Gryffindoreleven igen. Hans mun var vidöppen, som om han tänkte prata, men inget ljud lämnade hans läppar.

Efter en stunds granskande lyckades Zam tillslut ta kontroll över sig själv igen, men det enda som kom ut från honom var ett chockat "Va?"

Tess sänkte sin hand från ansiktet, gömde den i hennes andra och sänkte blicken mot golvet. Under den korta stund som Zam försökt uppfatta vad hon hade sagt hade hon lyckats lugna ner sig någorlunda.

"Han dumpade mig för en Slytherintjej", viskade hon ut, tycktes sänka huvudet ännu lite till, som om hon skämdes över att säga det. "För Nisha Dawson."

Zam kände hur hans ögon vidgades i ännu en chockvåg. Han var nästan helt säker på att han hade fallit ihop av utmattning efter all den förvirrande informationen om Cory och bara drömde det här. Allt han hörde lät så osannolikt att det måste vara ett skämt.

"Det låter inte som Sebastian", sa Zam med en aningen fundersam stämma och rynkade ögonbryn. "Han hatar Slytherin."

Zam försökte dra sig till minnes att han sett kuggar i Sebastians och Tess förhållande, men kunde inte komma på något alls. Deras kärlek hade blomstrat; de bråkade aldrig och höll sig alltid nära varandra. Senast igår hade ju Zam sett Sebastian dra handen längs Tess arm och greppat tag i hennes hand. För bara några dagar sedan hade de tillsammans firat jul i Sebastians herrgård. Hade det hänt något där? Hade Sebastian insett att han inte kunde leva med Tess? Javisst, Tess hade vanligtvis väldigt mycket energi, och hon var väldigt pratglad, men var det inte den personligheten som Sebastian hade fallit för?

Huvudvärken slog upp på nytt i Zams huvud och inte förrän då kunde han ta sig tillbaka till nuet där han såg Tess möta hans blick med blanka ögon och en besvärad min på läpparna.

"Då kanske han har hittat sitt livs kärlek", sa hon tyst och ryckte lite på axlarna. Hon snörvlade till igen.

Zam skakade bara på huvudet. Det här var bara sjukt; det här hände inte. Det var helt omöjligt.

"Var inte dum", sa han, överraskades av att stämman lät så ilsken, men samtidigt på något sätt lugnande. "Du är hans livs kärlek."

Tess gav ifrån sig en ironisk fnysning, log som om det Zam hade sagt bara var ett skämt.

"Visst", sa hon, rösten hackades. "Det förklarar ju allt."

Zam visste inte vad mer han kunde säga. Han hade ingen aning om hur man skulle trösta en flicka som precis blivit dumpad. Men han visste vad han skulle kunna säga till Sebastian om han stötte på honom. Han skulle kräva en förklaring. Han kunde inte bara lämna sin flickvän i sticket så där.
-

Innan Zam hade kommit på vad han skulle göra härnäst kastade Tess sina armar om hans midja och begravde ansiktet i hans bröstkorg igen. Hennes axlar skakade fortfarande, men hon grät inte.

"Jag vet inte vad jag ska göra", snyftade hon fram. "Det är som om hela mitt liv är förstört."

Zam ville säga att det skulle gå över, men han var lika osäker som hon. Istället för att svara lade han betryggande händerna om hennes rygg och kinden mot hennes hjässa. Han var inte van vid att trösta folk, men han kände att Tess behövde trygghet. Han hoppades att han kunde ge lite av det.

"Jag är ledsen, Tess", sa han tyst och klappade henne lite på ryggen. "Det vet inte jag heller."

Åh, men vad sorgligt. Stackars Tess, man blir bra nyfiken på hur Sebastian tänker. Jättebra skrivet som vanligt

Jag tycker så synd om Tess Det känns som om någonting har hänt med Sebastian, dock.
Superbra skrivet!

MEGA BRA!! DU E JU HELT GUDOMLIG PÅ ATT SKRIVA. *_* Kommer verkligen fortsätta läsa!

F U NISHA DAWSON :E

Er respons betyder mycket för mig; tack så mycket!

Nu kommer vi till den del där jag spekulerade kring hur många elever det kommer in till varje elevhem i en årskurs. Jag vet inte om det blev mycket eller lite här, men om ni har några synpunkter tar jag gärna emot dem. ^.^
P.S: Jag delade in den här delen i två, den skulle bli så lång annars, därav det dåliga slutet xD
***

Kapitel 8.2

Följande dag kände sig Zam lite mer som sig själv igen. Hans tankar om Cory hade delvis domnat bort och ersatts av funderingar kring Sebastian och Tess. Han var fortfarande förvirrad, men allt kändes för overkligt för att han riktigt skulle kunna uppfatta känslan. Ingen av hans klasskamrater nämnde gårdagens Försvar mot svartkonster-lektion, vilket fick det hela att kännas mer eller mindre som vanligt. Varken Julian eller Patrick verkade sårade efter Zams aningen spydiga ton igår och de pratade med Zam som om det obekväma samtalet aldrig ägt rum.

Men det var något djupt där inom honom som bekymrade Zam. Han bekymrades över att allt kändes så normalt, när det borde vara tvärtom. Hade han blivit så pass utmattad förra dagen att likgiltighet och förnekande bara var kroppens sätt att försvara sig? Han kände det ju trots allt; den där gnagande, osäkra känslan som pirrade irriterande i hans bröstkorg, men hans tankar stängde det ute, ignorerade det.

Zam gladdes självklart åt att slippa bry sig om allt runtomkring honom, men samtidigt kändes det så riskabelt, som om allt han höll inne nu skulle explodera inom honom när han minst anade det. Han visste bara inte när det skulle hända. Det värsta var kanske ändå att han själv inte kunde styra sina prioriteringar. Hans oberördhet stängde ute de påfrestande känslorna vare sig han ville det eller inte.
-

Större delen av onsdagen hade passerat förbi. En lektion i Trollformellära och en dubbeltimma i Spådomskonst var avklarad och nu efter lunch var Zam, Richard och Cory på väg mot Förvandlingskonsten.

Väl framme i klassrummet slog de sig ner vid ett av de runda borden längst fram och blickade mot tavlan och lärarkatedern där två kartonglådor utan lock och med låga kanter stod placerade. I dem kunde Zam skymta vita porslinskoppar. I vanliga fall skulle han bli nyfiken inför dagens lektion, men istället kände han att han inte skulle orka med den. Det var som om han befann sig i en glasbubbla. Hans känslor stängdes visserligen ute, men det gjorde också allt runtomkring honom. Det enda som fanns kvar i bubblan han befann sig i var ett oförklarligt tomrum.

"Nu ser det ut som om alla är här", hördes plötsligt Professor Stokes röst från andra sidan klassrummet.

Den långa, gängliga mannen tog sig fram till katedern och ställde sig med händerna bakom ryggen då han blickade ut över eleverna. Han hade ställt sig framför kartongerna med kopparna. Ett finurligt leende ryckte i hans högra mungipa.

"Idag ska ni delas in i två grupper", sa han efter en stunds tystnad. "Vi ska göra ett experiment."

Zam kunde uppfatta att blickar kastades runtom i rummet. Han hade inte nyfikenhet nog till att försöka tolka dem, om det var förtjusning eller osäkerhet eleverna kände. Han själv väntade bara på att professorn skulle fortsätta tala.

Stokes sträckte ut sin arm med rak hand och tycktes sikta in sig i mitten av alla borden, som om han ville skapa en linje eller barriär mellan eleverna.

"Ni på den här sidan kan sätta er vid bordet här", sa han och klappade lite på det tomma, närmaste bordet till höger om honom. "Ni andra kan slå er ner vid Rode och Thompson."

Utan att egentligen ta notis om all rörelse i rummet flyttade sig Zam närmare Cory och Richard närmare Zam för att skapa plats åt eleverna som slog sig ner vid deras bord. De nyanlända vände sig om för att kunna se på Professor Stokes för vidare instruktioner, men Zam kom på dem med att slänga nyfikna, diskreta blickar på Cory.

Julian och Patrick hade hamnat i den andra gruppen. Samantha också.

Stokes tog upp ena kartongen från bänken bakom sig och gick fram till bordet där Zam satt.

"De här är till er", sa han, slängde en kort blick på eleverna som för att avgöra om han hade delat in grupperna rättvist, och placerade sedan kartongen i mitten av bordet. "Rör ingenting ännu, ni kommer snart att få instruktioner om vad ni ska göra."

Sedan gick han bort och tog med den andra lådan till det andra bordet.

"Så", sa han när allt tycktes vara i sin ordning. "När den här lektionen är över hoppas jag att ni kommer att gå ut med nya kunskaper om hur livet fungerar. Vi ska nämligen koncentrera oss på vad som behövs och vad som krävs för att en förvandling från ett icke-levande föremål till ett levande ska fungera."

En tystnad lade sig i luften. Stokes såg väldigt förväntansfull ut.

"Ni kan börja med att dela kopparna mellan er. Det räcker inte till alla, så ni får turas om."

Zam såg på de vita kopparna som stod på den tunna kartongen. De var sju stycken i gruppen, men bara tre koppar var tillgängliga. Philip Lothus, en lång, lätt muskulös kille med allvarliga, ibland nästintill hotfulla anletsdrag och kort, mörkt hår började dela ut dem. Han tittade på Zam med sina ljust gröngråa ögon och sträckte fram en kopp.

"Ska ni dela?" frågade han utan någon vidare entusiasm i rösten och nickade lite mot Cory för att förtydliga vad han menade.

Zam nickade lite tafatt.

"Jag kan dela med dem också", sa Richard lugnt och mötte Lothus genomträngande blick en kort stund innan pojken nickade och satte ner koppen på bordet mellan dem.

När detta var klart kom Stokes fram till bordet och höjde trollstaven över bordsytan. Han mumlade fram någon trollformel och för en sekund skimrade luften till längs med kanterna.

"Så att de inte smiter", sa han till dem med ett stelt leende och fortsatte bort till det andra bordet för att göra likadant.

"Så att de inte smiter?" upprepade Lothus med ett höjt ögonbryn, men han verkade inte vilja fördjupa sig i det hela.

Zam korsade armarna på bordet och suckade lätt. Vad hade Stokes egentligen planerat? Hans glasbubbla hindrade honom från att bry sig, men han kände ändå en viss nervositet snudda vid ytan. Det kändes som om de var på väg att ge sig in i en tävling. Och då ville han göra bra ifrån sig. Frågan var om han hade energin till det.

"Er uppgift nu", började Stokes med en höjd röst för att få allas uppmärksamhet, "är att förvandla kopparna ni har framför er till möss."

Hela klassen verkade stirra på mannen framför sig. Vad hade han precis sagt?

Det är som en omvänd förvandling, tänkte Zam då han granskade koppen som stod mellan honom och Richard. De hade i början av sin tid på Hogwarts fått förvandla möss till koppar. Nu skulle de göra motsatsen.

"Vad väntar ni på?" frågade Professor Stokes. "Sätt igång! Vi får se vilken grupp som lyckas bäst."

Ett lågt mummel spred sig bland eleverna då de vände sig till sina koppar och tog tag i sina trollstavar. Alla verkade mer eller mindre skeptiska till professorns förslag.

"Det går inte att förvandla koppar till möss", sa Richard i en irriterad viskning till Zam. "De har aldrig varit levande och kommer aldrig att vara det."

Zam suckade igen. Det var ingen idé att säga emot; det var bara att köra på, göra sitt bästa. Men han själv gjorde ingen ansats att försöka sig på uppgiften. Istället iakttog han Richard då han tog initiativet och kastade besvärjelsen.

"Anima existentem", sa han och snäppte till med handleden mot koppen.

De andra i gruppen gjorde samma sak.

Inget hände.

Zam kunde se en rynka bildas mellan Richards ögonbryn, såsom det alltid gjorde när han blev irriterad. Han hade kanske inte världens bästa tålamod, men den här gången förvärrades det hela förmodligen av tanken på att det var omöjligt från första början.

Richard snäppte till med handleden igen, sa nu trollformeln med en säkrare röst.

Både han och Zam blev förvånade över att se en skiftning i formen på föremålet framför dem. Den tycktes sänka sig, bli lägre och flyta ihop, som om en mus faktiskt höll på att formas framför deras ögon.

Men förvandlingen var inte fullbordad. Det saknades fortfarande en hel del saker för att det skulle kunna kallas en mus.

"Vill du försöka?" frågade Richard och tittade lite på Zam.

Zam visste att Richard bara sa det för artighetens skull. Helst skulle han nog vilja fortsätta själv tills han lyckades. Eller också hade han redan gett upp och försökte tänka ut hur han skulle såga Professor Stokes när experimentet var över.

"Det är lugnt", sa Zam och lutade sig längre fram på bordet så att han vilade hakan på de korslagda armarna.

Plötsligt hördes förtjusta rop vid det andra bordet. Hela Zams grupp vände blickarna ditåt för att se vad som pågick. Zam såg inte mycket mer än ryggarna på eleverna som satt där, men hos de han såg ansiktena på syntes ren entusiasm och hänförelse.

"Se där, se där!" ropade Stokes ut och tog sig fram till bordet.

Nu kunde Zam höra små springande steg över bordsytan. Han blev chockad. Hade den andra gruppen lyckats? Han såg på föremålen på sitt eget bord, tyckte inte att något av dem gav intrycket av en mus överhuvudtaget. Allt var dött, visade inte upp något liv. Han rynkade smått på ögonbrynen och slängde ännu en blick bort mot de exalterade eleverna vid det andra bordet.

Hade de gjort något fel?

Åhnej vad jobbigt nu börjar jag också undra 80
vill fortfarande strypa den där nisha Dawson och dessutom ge Sebastian en liten oskyldig örfil i riktning mot Tess...
Älskar det, längtar efter mer ♥

Du skriver underbart bra! (lite sen kommentar, hade inte internet hah)

Tack så mycket! :3
sanna1324567: Sena kommentarer är också väldigt välkomna, haha ^.^
***

Kapitel 8.3

"Kanske ska Cory försöka?" frågade en av tjejerna som satt vid Zams bord.

Zam vände blicken mot Hannah Wind, som hon hette, och sedan till Cory. Pojken hade suttit stilla med händerna i knäet och tittat ut i intet under hela lektionen.

"Det är nog ingen idé", sa Richard, fortfarande vänd mot eleverna vid det andra bordet. Han såg inte alls glad ut över att ha misslyckats, eller också var det bara ren fundersamhet som syntes i hans ansikte. "Jag tror inte vi var menade att lyckas."

Av någon anledning, bland alla ljud som kastades omkring i rummet, så hade Stokes uppfattat det Richard sa.

"Jaså?" sa professorn och gick fram till dem. Han lade armarna i kors framför bröstet och mötte Richards blick med en glimt i ögat. "Varför skulle ni inte ha lyckats?"

Richard såg rakt in i mannens ögon ett tag. Zam kunde inte tolka några känslor från hans uttryck. Plötsligt reste sig pojken upp så att stolen skrapade i golvet och försvann bort till det andra bordet. Lätt överraskad av händelsen, men utan något vidare intresse för vad som hände, höjde Zam på ögonbrynen. När han såg upp mot Professor Stokes såg han att han log.

De andra eleverna vid bordet, uppenbarligen nyfikna, följde Richards exempel och gick bort till de andra. Zam satt kvar med Cory.

När Richard kom tillbaka hade han en sammanbiten min formad i ansiktet.

"Det är omöjligt för dem att förvandla koppar till helt levande, friska möss på det här viset", sa han med en bestämd stämma. Zam kände igen stämman alltför väl; Richard tänkte inte låta sig motsägas.

"Jag tror att det är fullt möjligt", sa professorn oberört. "Med tillräckligt mycket talang och erfarenhet –"

"Nej", avbröt Richard då.

Professor Stokes höjde sina ögonbryn, släppte inte efter i sin överlägsna, raka ställning.

"Det är omöjligt", fortsatte Richard envist. "Såvida kopparna inte alls var koppar från början."

Stokes log finurligt igen.

"Vad är det du påstår?" frågade han.

Det var som om alla i rummet sakta blivit medvetna om Richards och professorns argumentation. De hade stannat upp och tittade nu intresserat på samtalet som pågick framför dem. Zam kände också något som skulle kunna vara plan nyfikenhet.

"Du sa innan att vi skulle få veta vad som behövdes för att fullborda en sådan här förvandling", sa Richard med en låg röst. Det var ändå tillräckligt högt för att alla skulle höra. "Kopparna de fick måste ha nått upp till kraven. Det gjorde inte våra."

Stokes höjde ännu lite till på ögonbrynen. Zam kunde se att det var på ett gillande sätt, även om mannen förmodligen hade i åtanke att se ifrågasättande ut.

Richard höll en likgiltig, allvarlig min då han fortsatte.

"Kopparna de fick var egentligen möss från början, eller hur?" frågade han stramt. "De bara förvandlade tillbaka dem från koppens form."

Under tystnaden som uppstod tycktes alla hålla andan. Richard vek inte med blicken från mannen framför sig. Professor Stokes sänkte plötsligt sin dominerande ställning och fick upp ett varmt leende på läpparna. Han slängde några blickar runtom i klassrummet, försökte möta några andra elevers blickar.

"Håller ni med honom?" frågade han och slog ut med armarna som en gest mot pojken framför sig.

Zam kunde se att eleverna från den andra gruppen verkade lite sura, men samtidigt såg det ut som om de precis förstod vad det hela egentligen gick ut på. Det var därför de hade lyckats så lätt och gjort det så bra. Det var något inte ens de hade förstått. Nu när de fick förklaringen gick allt upp som ett ljus för dem. Zam log lite åt Richards envishet och skarpa sinne. Det var nog inte Professor Stokes idé från början att en elev skulle ställa upp mot honom så där.

Professorn lämnade Richard där han stod och tog sig fram till katedern igen, blickade ut över alla med ett nöjt ansiktsuttryck.

"Det är som Mr. Thompson säger", sa han utan att möta pojkens blick på nytt. "De kanske såg likadana ut, men det ni hade fått framför er var två helt olika saker."

Eleverna började ta sig till sina platser kring borden igen. Richard slog sig tyst ner på sin stol med blicken i bordet och försökte uppenbarligen gömma ett förnöjt leende från Zam och de andra.

"Ena gruppen fick helt vanliga koppar", fortsatte Stokes att berätta, "icke-levande ting som är så gott som omöjliga att förvandla till mekaniska robotar, ens i äldre ålder." Han lät blicken vila på de omkringspringande mössen på det andra bordet. "Den andra gruppen fick mössen som en klass från de första årskurserna hade använt sig av under en tidigare lektion idag. Som jag har sagt tidigare så behövs det liv för att förvandla till liv. Vi har jobbat med att förvandla växter till djur, vilket har gått hyfsat bra, men inget av det vi har använt oss av har haft det som verkligen behövs; en boplats för de viktiga organ som håller en levande varelse vid liv och som är de grundläggande faktorerna för en själ."

Zam kunde höra hur Richard gav ifrån sig en suck från där han satt. Han var uppenbarligen fortfarande skeptisk till det där med själar.

Med en sned min såg Zam på sin vän ett tag innan han vände uppmärksamheten mot professorn igen.

"Med det här experimentet ville jag förtydliga vikten av att ha med dessa beräkningar i sin förvandling", förklarade Stokes. "Det är möjligt att förvandla en vanlig porslinskopp till en mus, men den är ytterst begränsad, och det krävs en hel del övning och erfarenhet för att kunna lära den några funktioner. Ni har fortfarande långt att gå för att komma till det här stadiet. Många trollkarlar och häxor lyckas aldrig, men ni har stor talang i den här klassen och jag tror att ni alla kan bli riktigt skickliga inom området."

Prat spred sig bland eleverna, någon skrattade till som om den inte trodde att det alls var möjligt för dem att uppnå en sådan nivå. De var visserligen Ravenclawelever, men det gjorde dem inte till genier.

"Men", avbröt Stokes för att återfå uppmärksamheten. "Något som är väldigt viktigt att tänka på när man förvandlar ett djur tillbaka till sin ursprungliga form är precisionen i besvärjelsen. Om exempelvis en mus som förvandlats till en kopp inte förvandlas direkt tillbaka till en mus kan detta skapa lidande och bestående skador, då de viktiga organen i kroppen kan blandas och helt enkelt skäras eller tryckas undan av den del av föremålet som fortfarande finns kvar inom den. Så var försiktiga om ni vill testa på det här på fritiden. Och försök er verkligen inte på att förvandla er själva och försöka bli animagusar. Det kan skada er för livet."

Stokes gjorde en gest åt eleverna att resa sig upp.

"Vi tar en kort paus", sa han lugnt. "Vi har fortfarande en stund av lektionen kvar och jag skulle vilja ägna den tiden åt att gå igenom lite gammal, hederlig biologi."

Eleverna började genast röra på sig. Några gäspade och sträckte på sig, som om de hade suttit stilla i flera timmar, eller blivit alldeles utmattade av uppgiften de fått tidigare under lektionen.

Zam drog sig tillbaka från sin lutande ställning och kände själv hur han spände axlarna för att sträcka lite på sig. Han hade inte bråttom att ta sig ut ur klassrummet. Tvärtom så hade han knappt någon energi till att ens ställa sig upp. Richard försvann lugnt från hans sida, lämnade honom och Cory ensamma kvar vid bordet.

Då kom professor Stokes fram till honom.

"Zam, hur är det med dig?" frågade han med en lugn, men uppenbart aningen bekymrad stämma. "Du verkade inte så uppmärksam idag."

Zam fick upp ett stelt leende, som ett försök till att intyga mannen att inte oroa sig.

"Allt är bra", sa han, men kände hur lögnen gjorde det svårt för läpparna att röra på sig. "Jag är bara lite trött."