13 och såld

Jodå, jag förstår Det är bra att du säger till!

braaa!!!

Tack!


Kapitel 88



Mathilda och jag följde Abel till hennes nya rum. Det låg nära mitt, bara att svänga åt vänster en gång, och sedan vänster en gång till. Sedan vad det den första dörren som ledde till hennes rum.
Det såg ungefär ut som mitt, bara att sakerna stod annorlunda. I Abels garderob hängde många olika klänningar och först då förstod jag hur länge Richard faktiskt planerat Abels komst. Det tog tid att göra klänningar, särskilt då de var så många. Jag förstod hur Mathilda hade kunnat ge Abel en ny klänning varje dag.
Abel verkade inte tycka om det stora rummet. Hon såg inte glad ut, fast troligen tyckte hon att själva rummet var fantastiskt, det var bara att hon inte ville sova ensam.
"Det här är ditt rum", sa Mathilda med ett leende.
Abel svarade inte utan gick bara in. "Jag vill inte bo här", sa hon efter en stund. "Jag vill inte vara så långt bort ifrån Alice."
"Men Abel", sa jag. "Jag är ju nära dig! Du kan ju inte bo i mitt rum i hela ditt liv!"
"Men jag tycker det är läskigt", medgav Abel. "Även när jag sover med dig, Alice."
"Vakter står utanför dörren, ingen kan komma in", försäkrade Mathilda med ett leende.
"Det..." hon sänkte rösten, "...det är ju det som är problemet. Med vakterna, jag kan inte lita på de."
"Du kan lite på de, jag lovar", sa jag. "Om de vill behålla sitt liv kommer de skydda dig på Richards order. Och du vet ju vad som händer om man inte lyder honom..."
Abel nickade. "Okej då, men om jag inte kan sova kommer jag in till dig", sa hon.
"Okej", svarade jag med ett leende.
"Det blir snart mörkt, så ni får säga godnatt nu", sa Mathilda med ett leende.
Jag log. "Visst, god natt Abel", sa jag och vinkade. Sedan gick jag tillbaka till min sovkammare.
"Trivs hon?" frågade någon bakom mig.
Jag hoppade till och vände mig om. Såklart stod Richard där.
Jag nickade. "Ja, det tror jag", svarade jag.
"Vad bra", sa han och gick mot Abels rum.
Jag gick in till mitt rum. Jag slängde en blick på min skrivbok där jag hade skrivit ner alfabetet och några ord. Jag hade bildat två meningar än så länge. Men jag borde ha studerat lite. Det var länge sen nu, och professor Herke började sätta mer press på mig än tidigare. Men när jag väl tänkte efter var jag alldeles för trött för det just då. Därför gick jag och lade mig.

Bra

Superbra!

Superbt! 8D

Mindre kapitel är bra särskilt när det inte är så långt kvar. :'(

Tack hörni!

Sista kapitlet för idag, då jag snart ska nörda sims


Kapitel 89



Natten var lugn och stilla. Jag sov som en stock. När solen väckte mig på morgonen kände jag mig utvilad. Jag reste mig upp och gick till garderoben. Det kalla stengolvet rörde vi mina fötter för varje steg jag tog. Jag öppnade dörren till garderoben som gnisslade svagt. Jag tog fram en vacker röd klänning. Sedan bytte jag om.
När jag var klar kom Mathilda in.
"Är du redan uppe?" log hon varmt.
"Ja, jag vaknade tidigt", svarade jag med ett leende.
Jag satte mig ner på en stol framför bordet med spegeln och tog min borste. Jag började borsta håret lite slarvigt.
"Vad bra, för professor Herke sa just till mig att du skulle komma tidigare idag", sa Mathilda.
Jag vände mig förvånat om. "Varför det?"
"Det vet jag inte, men han verkade bestämd", sa hon och började bädda min säng.
Jag satt tyst en stund och tittade på mig själv i spegeln. Jag såg inte mera levande ut än innan. Men tröttheten var nästan borta nu. Jag lät håret hänga fritt nerför axlarna.
"Har du varit inne hos Abel än?" frågade jag medan jag lade ifrån mig borsten och gick till skrivbordet.
"Ja, hon sover fortfarande", svarade Mathilda.
"Bra", mumlade jag för mig själv när jag tog mina böcker, skrivboken och en enkel bok som jag skulle lära mig läsa ur.
Jag började sedan gå mot dörren. Sedan gick jag ut och förbi vakterna som fortfarande stod där de stod. Jag gick mot tornet som blivit allt enklare att gå upp för. Väl däruppe lade jag mina böcker på bordet.

Påväg ner igen ifrån tornet stoppade professor Herke mig.
"Milady", sa han bakom mig.
Jag vände mig om.
"Ja?"
"Hur mår du nu?" frågade han.
Jag stirrade misstänksamt på honom. "Bra. Hurså?"
"Du verkar ju mått dåligt tidigare. Mår din syster bra?" frågade han. "Du verkade förtvivlad när hon skulle komma."
"Hon vänjer sig", svarade jag kort.
"Bra. Du kan gå nu", sa han.
"Ja, professor Herke", sa jag och gick förvirrat tillbaka till min kammare.
Abel var inte där, så troligen var hon i sin kammare. Tänk om hon faktiskt vande sig. Vad skulle hända då? Hon fick inte bli som Richard, då skulle jag ta livet av mig. Det fick hon bara inte.
Jag gick ut direkt efter att jag hade lagt böckerna på skrivbordet. Skrivboken ramlade ner på golvet med en liten duns, men jag lät den ligga.
Istället gick jag ut i friska luften. Jag lämnade slottsområdet och andades in doften av gräs och allt som nu fanns i luften den sommardagen. Jag började gå på en stig som ledde in i skogen. Jag ville inte gå där folk kunde se mig, och om jag inte vek av ifrån stigen skulle jag ju inte gå vilse.
Grönskan omfamnade mig i skogen. Jag älskade den välbekanta doften.
Men så plötsligt, hörde jag steg bakom mig. Jag stannade upp och vände mig långsamt om, rädd för vad jag skulle få se. Egentligen visste jag inte vad jag ville se, men jag ville bara sjunka genom jorden när jag såg vem det var. Aiden stod där några meter ifrån mig.
"Vad gör du här?" frågade jag och visste att om någon såg oss skulle jag vara död.
"Jag såg att du gick in i skogen", svarade Aiden och fortsatte snabbt innan jag hann undra varför han följde efter mig. "Varför tittade du inte på mig innan? Vad har jag gjort?"
"Du... jag... Jag kunde inte!"
"Varför inte det då?" frågade han ilsket och sårat.
"För att... Richard--"
"Vad är det med honom!?"
"Han förbjöd mig att--"
"Och sen när har du lyssnat på honom?" avbröt han mig.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Varför kom du till stallet för att sedan sticka och sedan uppträda som om du aldrig hade sett mig förrut?" frågade han.
"För att om jag inte gjorde som han sa, skulle både Abel och jag få lida!" sa jag hjälplöst.
"Vad hade han sagt?" frågade han.
"Han... han hade sagt att jag aldrig fick träffa dig igen. Han visste om oss. Han har spioner som såg oss i stallet! Sedan gav han mig utegångsförbud, och för att sedan göra det värre kom Abel hit och då straffades hon också!" berättade jag med tårarna rinnande. Jag ville bara att han skulle förstå att jag inte kunde göra annat än vad jag gjorde.
Aiden sa ingenting.
"Sedan såg jag ju dig bli slagen och stoppade det, och då blev allt värre! Men jag sa ifrån och han upplöste förbudet på villkoret att jag aldrig skulle se på dig eller prata med dig igen. Men det var bara ett test. Sedan fixade han så att vi skulle vara på torget samtidigt för att sedan se om jag skulle gå fram till dig eller inte! Jag kunde inte försätta Abel i mer fara än vad jag redan hade gjort, hon var förstörd! Jag var tvungen!"
"Du kunde ju ändå gett mig något tecken", viskade Aiden.
"Jag kunde inte, jag vågade inte. Men fattar du inte hur mycket jag hade velat gå fram och prata med dig? Det var hemskt att tvingas lämna dig där!" sa jag.
Aiden såg inte lika arg ut längre. Jag trodde han förstod att jag faktiskt inte hade något val, för han gick till mig och kramade om mig.
"Förlåt", viskade han.
"Du har ingenting att säga förlåt för. Det är ju mitt fel", sa jag och lutade huvudet mot hans axel.
Vi stod så en lång stund och jag kände mig trygg och det kändes som hemma. Jag älskade honom verkligen.
"Men du", sa han till slut. "Det är en sak jag måst säga till dig."

Mer snälla?!

Najj... Måste spara på spänningen lite...
Är det konstigt att jag som skrivit den är spänd eftersom jag inte kommer ihåg vad som händer i nästa kapitel?? o.O

But i whant moar!!!