Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Ginny00
OMG! Kopiera pch skicka till mig sen! 8D

Brevet kan du få på mugglispost eftersom jag har det i dokument men ska du ha autograf får du minsann skriva själv!

Oki, alla som vill ha brevet på mugglispost, Mugglisposta

Jag menade brevet Ska skriva själv =)

Men iaf har läst ikapp lite nu

Vad kul att ni skrivit till JK!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fick asmånga brev där det stod att ni hade taggat mig. Så jag kom hit. Och nu har jag läst ^^

För övrigt... Ni som har Facebook, adda mig Skicka ett post så säger jag vad jag heter ^^


______________________________
Igår fick jag reda på en historia, händelse, ja vad man nu vill kalla det, av en kompis. Jag är inte sääker på att jag får publicera hela historian, men ni kan googla på Lasse Lindroth och se vad ni får upp. Jag känner hans dotter


Och, baserad på den händelsen, har hon hjälpt mig att komma på en liten fanfiction som jag ska skriva efter kapitel 33 - Det blir alltså en tillfällig paus från denna, innan jag orkar skriva på båda.

Tack för fanfictionidén NTonks, det ska bli kul

*spår i framtiden* Kapitlet kommer nu!

Tack xD


Kapitel 33: Samtidigt igen
James är fortfarande 3. Albus är fortfarande 1. Harry och Ginny är fortfarande 28 vs 27. Det enda som har hänt är egentligen att alla blivit en dag äldre.

”Nej-nej-nej-neeej!” Albus grät nästan i förfäran över att titta på vattnet som strilade sakta ur den silvriga badkarskranen. Att vara ett år, världens envisaste unge och dessutom vara rädd för vatten, det var inte en bra kombination, ja, inte för föräldrarna i alla fall. Att få Albus att bada var minst sagt omöjligt ibland, när det var ett badkar det handlade om – sjöar var inga problem, det var badkar som var skräcken. Harry suckade, stängde av kranen och testade att sätta Albus i det tomma badkaret. Albus förblev tyst, men han tittade fortfarande surt på badkarskranen. Det såg faktiskt lite roligt ut.
”Ska du sätta på kranen, Albus?” Harry testade att föra sin sons hand mot vattenkranen, men den blev snabbt undandragen.
”Det där ser inte ut att gå särskilt bra.” Harry vände sig snabbt om vid ljudet av Ginnys röst och fann henne stå lutad mot dörrkarmen. Hon såg mycket friskare och gladare ut än hon gjort på länge, även om det syntes på henne att något hade varit fel. Även om hon log såg hon fortfarande mycket skörare, ömtåligare ut, och hennes lila tröja och jeans satt mycket lösare på henne än vanligt. ”Du stirrar på mig”, påpekade hon leende.
”Förlåt. Du ser bara…”
”… Hemsk ut?”
”Verkligen inte. Jag tänkte säga bättre.” Harry log och Ginny satte sig bredvid honom på badrumsgolvet. Ginny satte, mot Albus protester, på kranen och vände sig till Harry igen.
”Det gör jag inte alls, jag har gått ner säkert fem kilo i vikt. Inga kläder passar.” Hon skakade på huvudet.
”Du behöver inte oroa dig för det särskilt länge”, retades Harry med henne, men hon hann inte svara innan Albus bestämde sig för att påkalla lite uppmärksamhet genom att slå hårt med handen i vattnet så att han blötte ner både Harry och Ginny. Ginny skrattade glatt åt Albus, och Harry påmindes än en gång om hur skönt det var att ha den vanliga Ginny tillbaka.
”Funkar tabletterna? Tar de bort illamåendet?” Harry lät ringfingret följa ansiktsdragen i det numera inte så bleka ansiktet. Ginny ryckte på axlarna.
”Kanske inte tar bort, men det blir hur som helst skillnad.” Hon vände sig mot Albus som lekte med sin badanka (ni kan ju gissa vem som gav honom den i julklapp) i piratutstyrsel. Han gjorde vågor med händerna och såg förtjust på när ankan guppade upp och ner. Ginny hjälpte honom med vågorna en stund och vände sig till Harry igen. ”Har det hunnit sjunka in än?”
”Att vi ska få ett till barn? Jag vet inte… Det sjunker väl aldrig in helt och hållet, för det har det inte gjort med James eller Albus än. Men jag har åtminstone vant mig lite vid tanken. Du då?”
” Samma, tror jag. Vi får berätta det för alla andra idag, va?”
”Det är väl bäst så.”
”Pappa kommer att retas och säga att vi kommer att slå honom och mamma om vi fortsätter så här.” Hon himlade med ögonen.
”Jag tror inte vi hinner sju”, erkände Harry. ”Inte med de här vildingarna. Sover James fortfarande?”
”Tittar på bilderna i Quidditch genom tiderna.”
”Han brås på oss, alltså?”
”Det verkar så.” Hon log och kysste honom, men de blev snabbt avbrutna av att Albus skrattande skvätte ner de åter en gång.

Det var Harrys sista dag innan han skulle börja på sitt nya jobb som aurorchef, så det var förstås en hel del papper han fortfarande måste ta sig igenom, häften som skulle läsas – Han var åter en gång tvungen att läsa allt om dementorer, grindyloggar och andra varelser som fanns att veta, oavsett om han visste det eller inte. James försökte dessutom läsa över axeln på honom (trots att han inte lärt sig läsa än), så koncentrationen gick dåligt. James tröttnade hur som helst snabbt, och gick iväg till sitt rum för att göra något annat. Och så fortsatte dagen. Harry läste sina papper, Ginny, James och Albus gjorde andra saker. De hade åtminstone en sak att se fram emot, de skulle som sagt till Snäckstugan vid 17. Om alla papper var lästa till dess, alltså.

Sprängstjärtsskrabbornas stjärt kan ge allvarliga skador och brännsår, som kan ta tid att läka... Harry räknade trött alla papper. Sjutton stycken kvar att läsa. Det var i alla fall mindre än tjugo papper...
”Harry?” Han väcktes ur sin enformiga pappersdvala av att Ginny satte sig på stolen bredvid honom i arbetsrummet.
”Mm?” Glad över att få vila ögonen från all text en stund tittade han upp.
”Klockan är fyra på eftermiddagen och vi ska vara där fem. Hur många papper har du kvar?”
”Sjutton... Och jag kan redan allt.” Harry bläddrade igenom de papper som var kvar. Dementorer, boggarter, giftiga paddor..
”Har du ens tagit paus för att äta lunch?”
”För två dagar sedan var det jag som tjatade på dig om att äta lunch... Tänker du hämnas?” Harry skrattade. ”Nej. Har du?”
”Testa själv att äta lunch med ett konstant illamående...” Ginny himlade med ögonen. ”Ja, jag har ätit lunch. Lite i alla fall.”
”Jag tänker strunta i de här papprena”, mumlade Harry och sköt undan dem. ”Allt lunchpratande gör mig hungrig.”

Efter att Harry ätit en ganska sen lunch med en quidditchpratande treåring till sällskap fick det denna gång bli tunnelbanan för att åka till Kråkboet. James var som vanligt överförtjust över att få åka tunnelbana, medans Ginny var mindre förtjust över det – Harry såg på henne att hon var ganska lättad när de klev av den. Han påpekade det hur som helst inte och snart stod de i Snäckstugans kök. Molly, Fleur och Hermione stod vid spisen – Molly lagade mat och Fleur och Hermione pratade, Arthur pratade högljutt och förtjust med Bill om en ny stickkontakt han kommit över och lagt till i sin samling, Ron hade nästan börjat snarka av att lyssna på diskussionen, Rose satt nöjt i hans famn och skrattade och resten av barnen – Teddy, Victoire och Dominique – sprang runt ute i trädgården. De andra var inte anlända än, men Percy, Audrey och Molly kom tre minuter senare och strax efter de kom George, Angelina, Fred och Roxanne, så snart var köket fyllt av personer som pratade med varandra. James lekte med Teddy, Victoire och Dominique, Albus hittade en av Dominiques leksaker, och Harry och Ginny hade av någon anledning snart varsin av George och Angelinas tvillingar i famnen. Fred stannade inte så länge i Harrys famn innan han började skrika efter mat, men Roxanne höll sig nöjd och lugn i Ginnys famn. Harry fastnade med blicken på de en stund, för det såg så naturligt ut. George och Ginny var lika varandra, Roxanne var lik George, och slutsatsen blev helt enkelt att den rödhåriga flickan som låg stillsamt i Ginnys famn lätt skulle ha blivit tagen för hennes egen dotter.
”Nu stirrar du på mig igen”, påpekade Ginny efter ett tag.
”Va? Nej...”
”Det gör du visst. Ser jag för bra ut igen, eller vad det nu var som var din ursäkt imorse?”
”Gör du alltid i så fall...” Harry log. ”Roxanne är så lik dig att det, ja, ser ut som ett av dina egna barn.” Ginny skrattade till, tittade sig snabbt omkring och blinkade sedan menande till honom.

Eftersom det var Molly som lagat maten tog det inte särskilt lång tid innan den var uppäten – Precis som alltid, Harry kunde inte komma på någon gång då det blivit mat kvar efter en middag lagad av Molly. Alla barn (Okej, de som kunde gå själv) sprang iväg genast efter att maten var uppäten, medans de vuxna satt – kanske lite tvunget eftersom mugglarstudsmattan såg ganska lockande ut – kvar, pratandes. Harry såg att Ron och Hermione såg ut att ha en ganska allvarlig, men tyst, diskussion om någonting och han tittade frågande på Ron, men Rons blick tillbaka sade ingenting mer än ”Du-får-veta-sen”.

Sen visade sig vara bara några minuter senare, då Ron började med att harkla sig högt och snabbt fick en granskande blick från George.
”Jag ser vad du tänker säga.”
”Nej, det gör du inte alls”, muttrade Ron.
”Jo.” George log triumferande. ”De...”
”TYST!”
”Jaja, säg det själv.” George himlade med ögonen.
”Jag kan”, sa Hermione enkelt, men sedan rodnade hon. ”Jo… Det är så att… Rose ska få ett syskon. I april.” Harry blev så chockad att han lyckades spotta ut en massa vatten över hela den vita bordsduken med blombroderier, vilket fick alla att kolla en stund på honom innan de övergick till att gratulera Ron och Hermione. Själv vände sig Harry till Ginny. Hon såg också lätt chockad ut, men det syntes att hon hade svårt att hålla sig för skratt.
”Samtidigt igen”, viskade hon snabbt och Harry log motvilligt innan han insåg att George nyfiket iakttog de båda.
”Det kanske är fler som tänker erkänna något”, sa han finurligt och Ginny himlade med ögonen.
”Du är dum. Men… visst.” Hon skrattade. ”Mars…”

Klockan var ganska mycket när de kom hem till Godric’s Hollow igen och både James och Albus somnade som stenar. Söta stenar, så klart. För Harry tog det dock lite längre tid, och han märkte att Ginny också låg vaken.
”Ginny?”
”Mhm.” Hon lät ganska trött, men inte irriterad.
”Det du sa imorse, om det hade sjunkit in för mig att vi ska få ett barn till?”
”Vad är det med det?”
”Inget av det som har hänt de senaste sexton åren har nog gjort det, egentligen. Jag kan fortfarande tänka att detta bara är en dröm, och att jag snart vaknar upp igen i min gamla skrubb.” Det var tyst en stund.
”Jag förstår hur du menar”, sa hon sedan. ”Jag tänker likadant ibland… Att detta bara är en av de tusen drömmar jag hade om att vara gift med Harry Potter.” Hon skrattade och Harry kunde inte låta bli att göra detsamma.
”Är det som du trodde då?”
”Absolut inte. Bättre.” Hon log snabbt och vände sig åt andra hållet för att sova.
____________________________________
Och nu var det STOPP bland Johannas idéer.
Hon tar lite paus, dels för att skriva den andra fanfictionen, dels för att hon måste ha idéer.
Såååå...
BOMBARDERA med idéer! Vad ska hända under hösten? Lily kommer ju inte förrän mars, eller?

Super bra!! älskar hur du skriver!!!

Jättebra! Fast det visste jag ju redan för jag kan spå i framtiden!