George Weasley - When I'm gone

Jag börjar nästan gråta gen!! Meeeer!!!! Den är underbar! Jag längtar efter varje nytt kapittel, varje ord, varje mening. Jag älskar din berättelse ♥

Jättebra...

den är så bra!!!!! jag älskar ditt sätt att skriva, du beskriver så bra att man kan måla upp en bild av vad som händer framför sig! fortsätt så!!!

meeeeeeeeeeeeeer!!!!!!

Tack så mycket! Jag uppskattar verkligen era kommentarer och det betyder jättemycket för mig att ni läser den här fanficen!

Jag är ledsen att det inte har kommit ett nytt kapitel, även ifall det gått så många veckor sen sist. Jag sa ju att det skulle komma oftare, men jag har känt mig mer intresserad att skriva på Just a hollow sound än den här.
Saken är den att jag känner mig mer manad att skriva på en novell om jag får "många" kommentarer. Enligt min personliga åsikt går det bättre på Just a hollow sound än på denna, då jag får fler kommentarer där. Detta har lätt till att mitt intresse för den fanficen är otroligt stort.

Ta inte detta på fel sätt; jag tänker inte sluta skriva på denna, det tänker jag nog aldrig att göra, men det skulle vara kul om ni som läsare kunde engagera er i den. Jag vill veta vad ni tycker, och jag älskar att läsa era kommentarer. Det är det som driver mig till att fortsätta, som ni kanske förstår.

Tack för att ni tog er tid till att läsa det här. Jag hoppas att det kommer ett till kapitel snart. :3

Förstår precis vad du menar!! :3 Vi får kommentera här med ^^

*en av dina andra "followers" i ny skepnad* Vi förstår c:

Hoppas det kommer mer inom en snar framtid i alla fall

Känner mig väldigt träffad..skriver typ aldrig kommentarer efter att jag har läst även om jag tänker att jag ska göra det medan jag läser.
Men jag ska försöka skriva iaf en liten kommentar efter varje kapitel Det är ju ganska förståeligt att man får mer lust att skriva när man får feedback osv.

Men du gör ett suveränt jobb med denna fanfic iaf! Den är verkligen super!

Tack så mycket!
Jag kräver inte att ni kommenterar efter precis varje kapitel, men det uppskattas.

Nu har jag tagit mig tid till att skriva ett nytt kapitel. Blev inte så nöjd med det dock, men det är i alla fall en början till den händelse som är på väg att inträffa. Hihi. :3
I vilket fall; Här kommer det!
--------------------

38.
"Waiting"

När George vaknade upp igen var det första hans ögon mötte ett disigt solljus. Det svävade in genom fönstret och färgade luften suddigt vit. Några fåglar flög förbi utanför och sjöng på sina glada melodier. Det var vackert. Och av just denna anledning så hatade George det. Han lade täcket tillrätta över sig och blundade för att försöka komma bort. Han ville tillbaka till sömnvärlden; den värld där alla problem var som bortblåsta - eller också som värst. Han ville somna om, men höll sig vaken. Han var rädd för att drömma. Det skulle ge honom en skymt av verkligheten, och det var den han ville komma bort från.

Lederna var tunga och slappa. Han hade inga planer att resa sig upp än. Hans huvud var tomt på tankar, men en vetskap fick honom att överväga hur länge han faktiskt skulle ligga still och inte göra någonting. Om han skulle ge Freds ande frid behövde han snart skrida till verket. Men han visste inte hur.

-
Under tiden han stannade i sängen funderade han ut en tidsplan. Först och främst skulle han fråga Hermione vad hon tagit reda på. Men det kunde ta tid då all information inte bara dök upp på en dag. Han fick ha tålamod. Efter det skulle han anpassa sitt sökande och sina uppdrag efter informationen han fått. Angående tunneln borta vid sädesfältet... Han planerade att besöka den och ta reda på vad den dolde. Det kanske skulle bli farligt. Kanske skulle han behöva veta vem Lodureno var innan han begav sig dit. Han grubblade på detta en stund, men kom inte fram till någon slutsats. Han fick helt enkelt ta det som det kom angående den saken.

En tanke om att gå till skämtbutiken fångade hans uppmärksamhet, men det smärtade för mycket inom honom bara av att tänka på det. Han undrade om den hade öppnat, om verksamheten var igång igen, men hade svårt att tro det. För att kunna börja med försäljningen igen behövde man få dit varor och anställda, och om chefen inte var där; hur skulle det då gå till? Om han fortfarande var chef, vill säga.

Han mindes tydligt Freds gestalt i den brinnande butiken. Det var en annan fundering han hade tid att gå igenom när han ändå bara tänkte ligga där utan att ens gå utanför rummet. Varför hade Fred visat sig för honom just där? Hur kunde hans ande väja undan lågorna? Var det han som hade startat branden från första början? I så fall; Varför? Alla frågor som plötsligt dök upp i hans huvud gjorde honom nedstämd, eftersom han inte ens hade någon aning om svaren. Branden hade inte gått att släcka, och man kunde inte avvärja den med magi. Då måste den ha varit magisk själv. Någon måste ha haft en anledning att sätta eld på byggnaden som hade betytt så mycket för George; den enda sak han faktiskt hade haft kvar efter Fred mer än den tomma sängen. Och sen så hade hans tvilling dykt upp...

Där kunde George inte längre tänka klart. Han förstod ingenting därifrån. Han hade i alla fall haft sina gissningar angående de andra delarna. Freds ande hade inte alls liknat spökena på Hogwarts, så han kunde inte ha valt att bli spöke själv...

-
Tiden gick. George rörde sig inte ur fläcken. Det var som om hela hans kropp hade domnat bort, men sömnen hade sedan länge försvunnit ur hans ögon. Nu var han klarvaken. Han hade legat och tänkt på vad han skulle bli tvungen att göra, och vad han behövde vara beredd på att möta, och det hade fått honom att bli nästintill ivrig.

Oroa dig inte, Fred, tänkte han bestämt gång på gång. Jag tänker inte svika dig.

Men hans tankar stördes av en knackning på dörren. George blev inte förvånad, men lite otålig, eftersom han inte ville ha något besök. Just vid det tillfället önskade han att han hade ett lås på dörren. Att använda magi däremot hade inte fallit honom in. Det var som om magin som en gång var så livsviktig för honom - som bringade så mycket glädje - inte längre var något alternativ. Han hade - bara vagt medvetet - bestämt sig för att leva i elände, och då inkluderade ingen magi.

I vilket fall så öppnades dörren. George tog ett mer krampaktigt tag om täckets kant och kikade upp för att se vem det var. Han blev förvånad när han såg Ginny stå vid dörröppningen med en bricka i händerna. Lite snabbt hasade han av täcket och satte sig upp med ryggen mot väggen. Utan att röra en min granskade han sin lillasyster noga. Hon var lika likgiltig hon med.

"Mamma sa att jag skulle ta med frukost hit", sa hon kort och mötte lugnt hans blick.

George svarade inte.

"Eftersom du inte verkar vilja komma ner och äta med oss får du väl äta ensam här uppe. Du måste i alla fall få något i dig", fortsatte flickan och gick längre in med brickan.

George följde varje liten rörelse hon gjorde.

"Du börjar låta som mamma", sa han lite skeptiskt och såg när Ginny lade ner brickan på hans skrivbord.

Ginny suckade och mötte stadigt hans blick igen.

"Du tvingar mig till att bete mig så här", sa hon med en underton av irritation i rösten. Sedan blev det tyst en stund och hon verkade fundera på något. George såg att hon fuktade läpparna lätt - som om hon försökte finna ord till någonting - och slängde små blickar ner i golvet.

"Var det något mer?" frågade George, inte så trevligt som han kunde ha fått det att låta som. Han ville få ut flickan ur rummet innan de började gräla igen. Han ville inte vara osams med henne. Hon var trots allt hans lillasyster. En i familjen. Alltså en han inte hade råd att förlora.

Ginny tvekade fortfarande lite.

"Ja", sa hon sedan, inte fullt så säkert. Hon började närma sig sängen och George fick en impuls att backa bakåt, trots det att han redan lutade sig mot väggen. "Det är en sak jag funderar på."

George kände hur hans hjärta märkbart började slå hårdare. Han försökte att inte bry sig om det, men kunde ändå identifiera känslan som nervositet. Det var en idiotisk känsla. Han försökte skaka av sig den.

Ginny kom fram till honom och satte sig vid fotändan av sängen. Hennes ansiktsuttryck hade ändrats. Hennes ögon sökte sig över området kring sängen. Den unge mannen visste vad hon letade efter. Väskan var fortfarande ouppackad, men han hade skjutit in den under sängen för att den inte skulle ta plats. Vad flickan inte visste var att brevet inte var där längre. Det låg i tryggt förvar under hans kudde. Hon tog ett djupt andetag och tittade upp mot George igen.

"Jag vill ha en förklaring", sa hon och rätade lite på ryggen.

George gjorde en antydan till att höja på ögonbrynen, men hindrade sig.

"Vadå för förklaring?" frågade han lite torrt och släppte inte sin syster med blicken.

"Du vet vad jag pratar om", sa hon med samma ton, men verkade sudda ut ilskan i sitt ansikte innan den kommit till synes.

"Jag kan inte förklara något", sa George då, försökte låta lite lättare på rösten.

"Jo, det kan du", sa Ginny beslutsamt.

George skakade lite på huvudet.

"Allt jag vet är att jag skrev ett brev till Fred och fick svar på det."

"Det kan vara vemsomhelst som har svarat på det, George. Har du tänkt på det?" sköt Ginny in, men hennes röst lät inte lika anklagande som den kunde ha gjort.

"Det är hans handstil", sa George lätt med försök till övertygelse.

"Det kan vara förtrollat", sa Ginny då och verkade vilja låta förstående.

George skakade bara på huvudet och sänkte blicken. Det kunde inte vara så. Det måste vara Fred som hade svarat på hans brev. Eller?

"Jag vill bara att du ska vara försiktig", sa Ginny då med en uppriktigt känslosam stämma. "Jag vill inte förlora dig också."

Ahww c: Jag tyckte att det var ett braigt kapitel :3 *hoppas ett till snart*

Fantastiskt!!

AnMel, ska inte du vara med i ff tävlingen med den här? Du skulle ha jättebra chans! :-)