Dottern [SV]

såå bra som alla andra kapitel ! bara älskar denna ff !
meer !♥

Åhhhhh Denna ÄGER!!! Meer I ♥ This Fanfiction!!!

När de väl kom fram till hogwarts bestämde sig London för att helt enkelt följa strömmen och se vad som hände. Motvilligt såg hon sig om efter Felix, men såg honom inte. Istället följde hon Cora och Chris, som hon inte kunde låta bli att märka kastade menande blickar till varandra. Inte på ett elakt sätt, men på ett sätt som återigen påminde London att de egentligen ville ha ett privat samtal. Hon svalde nervöst och tog tillflykten när hon fick syn på någon som skrek:
"Förstaårselever hitåt!"
Egentligen ville hon inte gå dit i och med att alla andra förstaårselever var 11 år och hon var 16, men hon ville inte störa Chris och Cora mer, hur lite de än kunde ha ett privat samtal nu. "Jag antar att det betyder jag", sade hon med ett försiktigt leende, och vinkade när hon gick därifrån. Återigen såg hon sig om efter Felix, men kunde inte se honom någonstans. Han måste tillhöra de tusentals eleverna bakom henne, på väg till vad som nu skulle ta dem till slottet. Dit London var påväg såg hon bara en enorm, gammal man vars hår just tycktes ha börjat bli grått. Hon stirrade förbluffat på honom en stund, tills han vände sig emot henne och muttrade något - fullt hörbart - om att förstaårseleverna bara blir större och större.
"Jag är sexton år", sade London till svar, och talade ovanligt högt för att han skulle höra vad hon sade när han hade sina öron så högt uppe (men så var de ju också väldigt stora), "Jag är dotter till Hermione Granger, hon sade att hon ordnat en plats till mig på skolan?"
"HERMIONE GRANGER?" Brummade den enorma mannen, "Ja, ja, jag har hört om dig ... Paris, eller hur? Eller Stockholm?"
"London", mumlade London, och mindes alla de gånger då Felix skämtsamt kallat henne för någon annan huvudstad än englands. Mannen skrockade igen.
"Visst ja. Rubeus Hagrid var namnet för min del, och du kan hoppa i en båt ... du måste ju bli sorterad också ... stackare, att hoppa in bara sådär."
"Jag klarar mig nog", sade London och ryckte på axlarna. Hon lät tusen gånger mer självsäker än hon var, men hon var trött på folk som tyckte synd om henne.
"De gör du säkert, in i en båt nu, annars kommer vi försent."
Och London satte sig i en båt. Många, eller rättare sagt alla, 11åringar stirrade på henne men hon ignorerade dem mest. Efter ett tag slutade hon lägga märke till dem, hon var för uppspelt och alldeles för nervös för att bli irriterad på småungar en stund som denna.

åh! Jag gillar verkligen den här! :'D Superbra!

Meeer! Så sjukt bra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Undra vilket elevhem hon kommer i x)

AS BRA!!! ♥

Sorteringsceremonin var en mardröm. Varenda person i hela salen stirrade på henne som om hon var en alien, de följde varje steg hon tog med blicken och till och med lärarana kastade blickar på henne och viskade sinsemellan.
Freak-skola.
Sist av alla fick hon kliva upp framför honnörsbordet, sätta sig på pallen och sätta den antika hatten på huvudet.
McGonagalls ord ringde fortfarande i huvudet på henne.
"... ny elev... speciella omständigheter... ta hand om henne..."
Förstod hon inte hur pinsamt det var?
Hon kunde i alla fall tröstat sig med att hon hamnat i Gryffindor. Gud hjälpe henne om det blivit något annat. Gud hjälpe henne om hon hade hamnat i Slytherin.
Nu hade hon i alla fall kunnat gått ner och satt sig med sina nya klasskamrater, Cora och Chris, som hade verkat glada på riktigt att hon hamnat i deras elevhem.

Nu låg hon nerbäddad i sin säng, som var bättre än hon vågat hoppas på på alla sätt och vis. Stor, mjuk och inbjudande. I rummets andra sängar låg Cora och hennes kompisar.
Det hade inte funnits så jättemycket tid till att lära känna dem, eftersom alla varit ganska sugna på att gå och lägga sig direkt efter festmåltiden, men de hade i alla fall presenterat sig... London försökte komma ihåg vad de hette, men förgäves.
Dock hade de verkat snälla.
Hon blundade och försökte somna, men det var omöjligt. Det värsta var att hon hade en stark känsla av att hon skulle behöva all sömn hon kunde få om hon skulle orka med dagen i morgon, och det gjorde henne nervös.
För tusende gången tänkte hon på vad som skulle hända om hon inte fattade någonting. Om hon inte klarade av något. Skulle de verkligen skicka hem henne då?

meer ni är såå bra♥♥♥